God jul!

Rosen "St Nicholas"

 "Det är en ros utsprungen" är en känd, älskad julpsalm Den ingick självfallet i det Lucia-program som STV sände nyss. Att tittaren inte fick veta att översättningen från tyska var gjord av Thekla Knös måste ses som en oförlåtlig uraktlåtelse. Thekla Knös (1815 - 1880) -- bosatt i Uppsala där hon och modern höll en salong och umgicks med litterära storheter som Atterbom -- var en rätt så framgångsrik poet som fick pris och understöd av Svenska Akademien.  Hon är faktiskt den enda kvinna som vunnit Svenska Akademiens stora pris för sin poesi och 1851 blev det en stor nyhet i pressen.

Thekla Knös

Den begåvade Thekla Knös sörjde att hon inte hade samma möjligheter till utbildning och arbete som en man. "Det känns ibland som om det låge så mycket i träda inom mig, som i mitt huvud och hjärta vore så mycket ouppodlat."

Vill man veta allt om Thekla Knös och dåtidens Uppsala kan man läsa idéhistorikern Elisabeth Manséns fina bok "Konsten att förgylla vardagen: Thekla Knös och romantikens Uppsala". För ett par år sedan kom också den lilla boken "Ljud befriad min röst" med dikter av Thekla Knös och en presentation skriven av Elisabeth Mansén. En av de skämtsamma dikterna handlar om näsan som författaren anser vara förbigången. Ögon, läppar, kinder och panna har poeterna uppmärksammat med vackra ord men inte näsan. Dikten slutar så här:

Är den ej värdigt mål för sången?
Var doft så fint den fattar opp,
Vid minsta oljud lätt den rynkas;
Jag har i denna stund  ett hopp,
Att sådan fördom snart skall ynkas.
Jag därför näsvist nu min sång
Just till den obesjungna ställer;
Må blott min egen ej bli lång
Och allmänhetens icke heller!

Önskar alla en fin jul med dofter av hyacint, gran, saffran och kanel som som får näsan att fröjdas.

Grab, twist and pull

Den självklara julklappen till alla unga kvinnor i år är en kurs i jiujitsu. Den som behärskar  självförsvarsteknik står sig bra mot våldtäktsmän. En av de arton kvinnorna som vittnade i Dagens Nyheter om sextrakasserier från Jean Claude Arnault, i tidningen kallad kulturprofilen, berättade att när mannen trängde sig in i hennes sovrum i Svenska Akademiens lägenhet i Paris försvarade hon sig på ett framgångsrikt sätt tack vare sin träning i jiujitsu.

Även jag gick en kurs i jiujitsu när jag var i 30-årsåldern. Jag blev bra på benspark och hade kunnat få in en duktig träff i skrevet på en förövare, men har tack och lov aldrig varit i en riktigt otäck situation.

Det finns en annan effektiv självförsvarsmetod som jag lärde mig i USA: grab, twist and pull. Man tar tag i penis, vrider om och rycker till. Det gör helvetiskt ont och förövaren ligger utslagen en bra stund medan kvinnan hinner samla ihop sina saker och springa från platsen.

Sexövergrepp mot kvinnor och män

Kulturprofilen Jean-Claude Arnault har haft god hand med Svenska Akademien. Inte nog med att han och hustrun Katarina Frostensson (ledamot av Svenska Akademien) fått 126 000 kr per år därifrån alltsedan 2010 för sina programkvällar i en källarlokal med namnet Forum Nutidsplats för kultur.  Forum har drivits i ett handelsbolag ägt av makarna.

Svenska Akademien betalade också 50 000 kr till tryckningen av den hyllningsbok på 749 sidor som Ersatz förlag gav ut 2007 i 500 exemplar, kunde man läsa i Expressen i går. Akademiledamöterna Sara Danius, Per Wästberg, Horace Engdahl och Anders Olsson medverkar i boken som har titeln Källarhändelser Forum Nutidsplats för kultur.

I dag tar Sara Danius kraftigt avstånd från den tidigare omhuldade Jean-Claude Arnault. Hon framträdde i en lång intervju i TV2 i går och berättade att även män vittnat om de utsatts för sexövergrepp från kulturprofilen. Sara Danius har frågat en advokat om de 18 berättelserna om sexuella trakasserier och våldtäkter som publicerats i Dagens Nyheter kan anses trovärdiga. Ja, hade advokaten svarat.

Tjänster och gentjänster

År 2006,  nio år efter att Jean-Claude Arnault anklagats i Expressen för att ha begått sexövergrepp mot kvinnor, skriver Horace Engdahl och Per Wästberg tillsammans med fem andra kulturpersoner ett brev till Konstnärsnämnden och föreslår att Jean-Claude Arnault ska få livstidslön från staten. Men det blev inget av det.

År 2007 skrev Per Wästberg till Kulturdepartementet och föreslog att kulturprofilen skulle få en vacker orden. Inget napp, varpå Per Wästberg skrev igen år 2011 i samma ärende och sedan ytterligare en gång 2013. Först tredje gången gav man vika och Jean Claude Arnault kunde hämta ut sin Nordstjärneorden år 2015.

Man blir förvånad. Har Per Wästberg arbetat lika envetet för att ledarna för Operan, Dramaten och Stadsteatern ska få en kunglig orden? Skulle inte tro det. Kan det vara så att tjänst lönas med gentjänst? Har Per Wästberg haft tillgång till kulturprofilens övernattningslägenhet i Stockholm? Fått hjälp med översättning av franska texter?

Jean-Claude Arnault står polisanmäld av fem kvinnor för våldtäkt och sexuella trakasserier.  Hoppas polisens utredning går till botten med allt och att den utredning som Svenska Akademien har initierat visar om Jean-Claude Arnault på ett otillbörligt sätt påverkade Svenska Akademien år 2015 när Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset. Aleksijevitj utges på det lilla bokförlaget Ersatz som drivs av Ola Wallin, god vän till Jean-Claude Arnault. Samma förlag, Ersatz, gav år 2007 ut den 749 sidor tjocka boken Källarhändelser, en hyllningsbok till Jean-Claude Arnault.

Jean-Claude Arnault, kulturprofil

Jean-Claude Arnault, 71 år, är gift med Katarina Frostenson, ledamot i Svenska Akademien. Han har i många år arrangerat kulturprogram i en ruffig källare vid Sigtunagatan i Stockholm. 

Jean-Claude Arnault kommer från Marseille. Första gången jag hörde talas om honom var i början av 90-talet. En bekant från Frankrike bosatt i Stockholm berättade om mannen som kallades Jean-Kladd.

Källarlokalen vid Sigtunagatan är stängd nu. Den kommer att förbli stängd.

Casablanca fyller 75 år

Den här dagen för 75 år sedan visades Casablanca för första gången. Ni vet, filmen där Ingrid Bergman säger "Play it once, Sam, for old time´s sake".

Förra månaden, den 20 oktober, spelade Kristian Saag i  P2-programmet Rendezvous "As time goes by". Varför inte söka upp det programmet nu på 75-årsdagen och sjunga med?  Här är texten:

This day and age we are living in

is past all comprehension

with speed and new invention

and things like third dimension

Yes, we get a trifle weary

with Mr Einstein´s theory

so we must get down to earth at times

we must relieve the tension

No matter what the progress

or what may have been proved

the simple facts of life are such

they cannot be removed

You must remember this

a kiss is still a kiss

a sigh is just a sigh

the fundamental things apply

as time goes by

and when two lovers woe

they still say ”I love you”

On that you can rely

No matter what the future brings

as time goes by

Moonlight and lovesongs 
are never out of date

a world of passion, jealousy and hate

woman needs man

and man must have his mate

that no one can deny

It´s still the same old story,

a fight for love and glory

a case of do or die,

the world will always welcome lovers

as time goes by

Skämtteckning från The New Yorker 16 oktober 2017:
Slutscenen i filmen Casablanca. De två huvudpersonerna står på flygplatsen. Rick, d v s  Bogart, säger till sin stora kärlek Ilse Lund:  
-- If you don´t get on that plane ....  there´s also the 5:43, then the 9:27 , but that´s got a layover in Atlanta, then ....

Också jag

Metoo-rörelsen kom inte en dag för tidigt. Kvinnor på område efter område berättar om vidriga saker de utsatts för av män i maktposition. Makt som handlat om att angriparen har en chefsposition eller mer kroppsstyrka eller inflytande på något område eller en drog att hälla i det vinglas han bjuder på.

Jag hör den danske filmmannen Peter Aelbaek Jensen bli tillfrågad om det stämmer att han tagit en viss kvinna på brösten och gett henne smisk på stjärten. "Ja, det stämmer, sådan är jag", svarade dansken. Nog hör man fortsättningen fast den inte uttalas : "... och sådan har jag rätt att vara".

Män kommer i och med #metoo inte att sluta bära sig förfärligt åt mot kvinnor men i fortsättningen blir det omöjligt för chefer att inte ta kvinnors anmälningar om sextrakasserier på allvar och se till att det blir konsekvenser.

Har jag själv varit med om något svårt? Nej, jag har varit förskonad. Men jag minns från min tid som journalist den där chefredaktören som såg mig komma i korridoren och påpekade att min gylf var öppen varefter han raskt drog upp mitt blixtlås. Jag måste ha sett bestört ut för han försökte inte tafsa någon fler gång. Jag minns också den gången redaktionen skulle åka till ett pensionat på tvådagarskonferens. En manlig kollega (den fria kärlekens förespråkare, gift, med barn, nu död) kom med idén att män och kvinnor skulle dela rum och satte sig att para ihop folk. Kamraterna verkade gå med på alltihop men jag blev utvald som mannens rumskamrat och så roligt skulle han verkligen inte ha. På något sätt kom jag över ett enkelrum att stänga in mig i.

Trött på Halloween

Lila morötter lika goda som de brandgula

Trollnäsesoppa med slantade häxfingrar. Det är vad jag bjöd på i går. Det vill säga sötpotatissoppa med skivade morötter. Matbutiken hade gett nya namn till några grönsaker och inte mig emot så länge det får barn att äta grönsaker med lust och glädje. Varför inte fortsätta på den linjen.

Majs får bli Musse Pigg-tänder och blomkål kan förstås kallas monsterhjärna. Broccoli får det nya namnet krokodiltår och palsternacka blir varulvsspenar. Här finns plats för ohämmad fantasi hos föräldrarna.

För övrigt anser jag att Halloween ska förpassas tillbaka till USA. Jag läser om trakasserier mot husägare. Jag ser hur man har krossat en glasvägg i min närmaste busskur. Likaså har någon slagit sönder en glasruta vid Stora Gatan inne i Sigtuna. Där har man också vräkt omkull en trafikskylt. Halloween verkar ha blivit en natt för vandaler.

Dela med sig

Dorothy Wordsworth, syster till poeten William Wordsworth, tyckte om att resa med lätt bagage. Därför packade hon inga kläder när hon reste för att hälsa på någon utan litade på allt hon behövde fanns att låna i vännernas garderob: blusar, kjolar, jackor, underkläder m m.

Kan man göra så? Ja, varför inte. Härligt att inte behöva släpa med så mycket. Dela är det nya sättet att leva, var en rubrik i Dagens Nyheter nyss (23 oktober) och det är en alldeles utmärkt ordning. På biblioteket delar vi redan böcker med varandra och på hotellet bor vi i rum som andra har bott i före oss. Ett specialverktyg som sällan kommer i bruk kan användas av flera grannar och vi måste inte ha en egen flistugg. 

Mina paltor av bomull och ylle tål att någon annan sliter på dem under några dagar (men jag kommer att göra det stränga förbehållet att det som kräver handtvätt -- en utomordentlig tråkig syssla -- lämnas tillbaka tvättat). Ett aber är förstås att vi endast kan besöka människor med samma klädstorlek och får en vänkrets med likartad kroppsform .....

Brev från Jane Austen

Läser den svenska översättningen av Jane Austen´s letters som kom på Bonniers tidigare i år, en 500 sidor tjock volym. Den som är intresserad av engelskt överklassliv i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har absolut stort nöje av den. Jane Austens brev -- de flesta är riktade till hennes syster Cassandra -- handlar mycket om ideliga baler och visiter som hon går på, vilka hon får dansa med, de komplimanger hon får och alla nya klänningar som hon skaffar sig. Jag önskar att det fanns färdigsydda kläder att köpa, suckar JA  som skulle ha gillat att shoppa på NK.

När modern är sjuk går JA in och förestår familjens hushåll. "Mor vill att jag berättar för dig att jag är en mycket god hushållerska, och det har jag inget emot eftersom jag verkligen tycker att det är en av mina särskilda färdigheter", skriver JA till sin syster. JA som den skickliga husmodern, vem skulle ha gissat det.

Råkar den kända författaren ut för sexuella trakasserier? Nej, inget sådant i de 57 brev jag hittills har läst. Men ogifta kvinnor på den här tiden var sällan ensamma med herrar. Vid ett tillfälle är JA verkligen det, i tio minuter, och då funderar hon på att ringa efter en tjänare men väljer att stå nära dörren med handen på vredet. Med JA vet man aldrig; hon kan beskriva något som verkligen har hänt men det kan också vara att hon skämtar.

Nyss visades en utställning med kläder från Jane Austens tid på Skokloster slott. Besökarna kunde låna klänningar och hattar och jag passade på att ta rollen som den grålockiga mrs Bennet.

Vi ska vara glada att vi inte är i Jane Austens närhet. De åsikter som hon skulle ha formulerat om min enkla person vill jag inte tänka på. Breven flödar av elaka kommentarer om herrar och damer i  omgivningen, människor som antingen inte ser bra ut eller är tillräckligt kvicka.

Balkläder som de såg ut på Jane Austens tid

Höjdsträckning att haka upp sig på

Monk´s House, Rodmell

Jag fortsätter att plöja Sällskapet av Christina Hesselholdt. I kapitlet "Husen och deras geni-självmörderskor" gör romanpersonen Alma ett besök i Virginia Woolfs sommarviste Monk´s House i byn Rodmell. Alma ser enorma kullar och höjdsträckningar. Ja, ordet höjdsträckning återkommer fem gånger på 10 sidor. 

Såg du några höjdsträckningar när du var i Rodmell? Frågar jag min författarvän Carin. Vad menas med höjdsträckning? frågar hon tillbaka. Jag slår upp ordet: det betyder ås, kulle, höjdrygg eller bergskam. Carin minns inte någon bergskam. Inte heller jag kan komma ihåg en enda höjd av betydande storlek från mitt besök i Monk´s House. Södra England är ett småkulligt landskap med betande får.

 Jag har två danska väninnor och de är inte överens. Jette säger att det måste vara det danska ordet højderygge som översatts till höjdsträckning. Karen menar att ordet är højdedrag.

Kan en svensk översättare endast använda ord som förekommer i talspråk? Naturligtvis inte. Men om hen tar till ett ovanligt och oprecist och tekniskt ord som höjdsträckning -- ett fackord som jag föreställer mig att lantmätare använder dagligdags -- stannar läsningen upp.

Hur kunde då en småkullig trakt förses med enorma kullar och höjder? Enkelt, säger Jette:
-- Hesselholdt är en dansk författare. Vi danskar föds i ett platt landskap. Vårt högsta berg är knappt 200 meter högt. För oss är varje liten kulle imponerande och mäktig.

Förresten får romanförfattare ta sig vilka friheter som helst. Det är vi stackars sakprosaförfattare som ligger sömnlösa hela natten om vi har rört till det.

Sällskapet

Jag hade precis avslutat Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit när jag i går började läsa Sällskapet av den danska författaren Christina Hesselholdt. SvD har en fyra sidor lång artikel om henne i dagens tidning. Sällskapet är en bok som berättar om människor som är roade av att läsa. Ja, boken verkar handla till stor del om litteratur.

Syskonen Dorothy och William Wordsworth på äldre dagar.

I Wanderlust får man läsa mycket om syskonparet Dorothy och William Wordsworths långa fotvandringar i Lake District. Sällskapet inleder med att jagpersonen Alma vandrar med sin man i syskonen Wordsworths fotspår. Dorothy och Williams var förtjusta i varandra (folk pratade) men det hindrade inte William från att vara ogin. Det var Dorothy som lade märke till den landsvägsbreda remsan av tusentals underbara påskliljor vid en strandkant och uppmärksammade brodern på dem. Han författade sedan sin berömda påskliljedikt men, skriver Christina Hesselholdt, han bekräftade aldrig hur stor betydelse systern hade haft för tillkomsten av den. 

Påskliljor i Fagerås

Hesselholdt ger oss hela dikten (hon har översatt den från engelska och därefter har Ninni Holmquist  översatt från danska till svenska) som börjar så här:

Jag vandrade ensam som ett moln
Som seglar högt över dalar och kullar
När jag plötsligt såg en flock,
en mängd gyllene påskliljor;
Längs sjön, mellan träden
Fladdrande och dansande för vinden.

Första versen i Wordsworths dikt lyder så här i original:

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o´er vales and hills
When all at once I saw a crowd,
A host of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees, 
Fluttering and dancing in the breeze. 

Om ett halvår får vi glädjas åt dansande påskliljor igen. Om vi lever och har hälsan.

Vad är detta?

I gräset på den övergivna sommarstugetomten låg detta. En vacker blå sak som ser ut som en liten skulptur. Kan någon säga vad den har använts till? Har den med en flaggstång att göra?

Sommarstugan i skogen

Den gamla jordkällaren har förlorat sin dörr

I en skog nära mig låg det en sommarstuga. Aldrig att jag sett någon vistas där, sommar eller vinter. Häromdagen när jag tog vägen förbi var platsen helt övergiven. Bostadshus, dass och vedbod  -- allt var väck, bortforslat. Jag vågade mig in på tomten. En vit plastkruka, några bräder, ett par små prydnadsfigurer som barn hade gömt som skatter vid foten av en björk och lite annat smått skräp var vad som lämnats  kvar. Jordkällaren också, förstås. Dörren hade ramlat av för längesedan och inne i källaren, på en hylla, låg två runda fågelbon. Kan två tättingar har ruvat bredvid varandra? Eller kom samma fågel tillbaka och byggde sig ett nytt bo året därpå?  G, som kan fåglar, tror på det senare. Han gissar på en koltrast.

 En gammal tidning, Stockholms Dagblad från 29 augusti 1931, låg slängd på marken. Kanske var 1931 sommarstugans byggnadsår. Första sidan låter läsaren veta att Långbro sjukhus har brunnit och det var en hemsk syn -- våldsamma flammor stego upp mot den månbelysta himlen -- och 350 kvinnliga patienter på sinnessjukhuset svävade i fara men tre brandkårer lyckades efter styvt arbete kväva branden.

En annan rubrik lyder "Kreuger & Toll har 1:a halvåret 1931  intjänat 73 milj. och nedbringat skulderna med 75 milj." Här får läsaren den oroande nyheten att "aktierna ha varit utsatta för press från ett internationellt organiserat baissekonsortium, som icke tycks tveka att utsprida ogrundade rykten om bolaget. " I en officiell kommuniké, som står att läsa på tidningens handelsavdelning, meddelar dock ingenjör Ivar Kreuger "att kursfallet ej motsvaras av någon förändring inom bolaget".

Endast Ivar Kreuger visste allt om hur skakiga hans affärer verkligen var. Om drygt sex månader kommer han att skjuta sig i Paris. Kreuger lämnar efter sig ett meddelande som börjar: "Jag har ställt till en sådan oreda att jag tror att det här är den bästa lösningen för alla inblandade". Den efterföljande utredningen visar att den store finansmannen, Sveriges stolthet, var en bedragare.

Om familjen Mann

Ingen är stor inför sin kammartjänare, har det sagts. Tjänaren ser allt det som hålls utanför den offentliga bilden av fursten.

Ingen författare framstår heller som en helt och hållet beundransvärd människa för den som har läst en sanningsenlig biografi över personen ifråga. Tilman Lahme har skrivit boken "Familjen Mann" om paret Thomas och Katja Mann och deras sex barn.

Är Thomas Mann en hängiven familjefar? Nej, det var hans fru som skötte barnen och såg till att de aldrig störde den skrivande fadern. Alla visste att han hade tre favoriter: de två äldsta barnen och den allra yngsta. Är han en trofast äkta make? Nej, Thomas Mann är bisexuell och förälskar sig ibland i vackra unga män.

Är den här författaren en ödmjuk person med stor integritet? Inte alls, mycket tyder på att han såg sig som den störste författaren av alla och den villa med havsutsikt han lät bygga åt sig i Pacific Palisades, Los Angeles, efter att barnen var vuxna, omfattade 20 rum. Manns stora välgörare Agnes Meyer, som i många år hjälpte honom med pengar och värdefulla kontakter, fick motta tiggarbrev och blev snävt behandlad.

Man får ändå skilja på författaren och hans verk. Buddenbrooks fortsätter att vara en underbar roman. 

Hemma hos Astrid Lindgren

Astrid Lindgren älskade träd, tror jag. Hennes vardagsrum pryds av sex tavlor med vackra träd och i ett fönster står en skulptur av ett träd. I hennes böcker hittar man också träd av alla sorter, sockerdricksträd såväl som klätterträd och körsbärsträd.

Jag har besökt Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm, med utsikt mot de vackra träden i Vasaparken. Det kändes högtidligt att vara där. Lägenheten står kvar intakt och visas för mindre grupper på begäran. När Astrid Lindgren flyttade med sin familj till fyrarummaren var hon en okänd småbarnsmamma, när hon dog i sin säng i lägenheten år 2002 hade hon positionen av berömd författare älskad över hela världen.

Foto av Karin Nyman och Astrid Lindgren som sitter i den gamla barnsängen.

Dottern Karin Nymans gamla säng måste vara litteraturhistoriens mest berömda barnsäng. Det var här Karin låg och lyssnade när mamma Astrid på dotterns förslag började berätta sagan om Pippi Långstrump.

Astrid Lindgren låg kvar och författade -- stenograferade -- sina böcker i sängen på förmiddagen. Sängen är smal och man ser på mattan var hon satte ned fötterna.

Ur Astrid Lindgrens stenografiblock

Vid det här skrivbordet och den här skrivmaskinen besvarade Astrid Lindgren sina läsarbrev -- jag fick också svar den gången jag skrev till henne -- tills arbetet blev för omfattande och hon fick hjälp av en sekreterare. På Kungliga Biblioteket förvaras de 75 000 brev som hon mottog från hela världen. Astrid Lindgrens arkiv, det största på KB, upptar 150 hyllmeter. 

Köket är litet men välutrustat,  med gasspis.

I hallen hittar man författarens vita keps

Jonas Hassen Khemiri på engelska

I går skulle jag gå och se "Gudfadern" med Marlon Brando på vår utmärkta biograf Gröna Ladan i Sigtuna, men det gick inte, Postnord klarade nämligen inte att leverera den gamla rullen i tid. Finns det någonting alls som Postnord klarar, undrar jag som en av många i klagokören.

Istället stannade jag hemma och läste novellen "As you would have told it to me (sort of) if we had known each other before you died" av Jonas Hassen Khemiri som var införd i den amerikanska veckotidningen The New Yorker.  Att bli publicerad där är ärofullt, så grattis till författaren.

Om man går in på thenewyorker.com/podcasts kan man lyssna på Jonas när han läser sin novell.  Man får också veta att han har blivit översatt till 20 språk och att hans senaste roman har getts ut i USA. 

Våra vitsande frisörer

Hårfint i Hässleholm

Äntligen, säger jag bara. Äntligen får jag en förklaring till varför svenska frisörer hittar så roliga namn till sina salonger. Huvudkontoret, Salong Sax och Fön, Lady och Kalufsen -- det är ingen hejd på fyndigheterna.

I  Svenska Dagbladet i dag läser jag att en tysk språkforskare vid namn Ann-Katrin Mehren har som sin nisch just vitsiga affärsnamn, vad hon kallar ideofiers (fråga mig inte hur det uttalas), och skriver  nu en avhandling om detta fenomen med exempel från bland annat svenska frisörsalonger.

Hårizont  i Umeå

I höst ska Ann-Katrin Mehren föreläsa om sin specialitet vid Göteborgs universitet vilket passar bra. Det är språkforskaren Johan Järlehed som svarar för inbjudan och på frågan varför just frisörer är så vitsiga svarar han att de, som arbetar med ett föränderligt personligt yttre i en kvinnodominerad sfär, kan kosta på sig att vara mindre formella än andra yrkesutövare.

Vi skulle inte anlita en målarfirma med ett humoristiskt namn -- den firman skulle vi betrakta som mindre seriös -- men tilltalas av lekfullheten i ett fyndigt namn på en salong.

Hur såg Marie Antoinette ut?

Var Marie Antoinette vacker? Det är något jag har tagit för givet -- hon var ändå en omsusad drottning -- men i The New York Review  läser jag att den franska drottningen hade ett utseende som ställde hennes porträttmålare inför en grannlaga uppgift: ett porträtt av drottningen måste vara likt men på samma gång smickrande. En som som klarade den utmaningen bra var Elisabeth Louise Vigée Le Brun, en vacker, förmögen och framgångsrik fransk konstnär som målade drottningen fyra gånger.

Mot slutet av sitt liv skrev Elisabeth Louise Vigée Le Brun en handbok för porträttmålare. När man målar kvinnor måste man smickra dem, tala om hur söta de är, vilken vacker hy de har och så vidare, det får dem att må bra, skrev konstnären.

Använder den som målar självporträtt sig av smicker? Det händer, skulle jag tro. Men knappast Carin Ellberg. Hon är en landets mest kända konstnärer och har målat sitt eget porträtt om och om igen, ibland ett om dagen, alltsedan 1985. På konstgalleriet Andréhn - Schiptjenko i Stockholm visas just nu 622 av Carin Ellbergs självporträtt.

Blir det inte väldigt enahanda bilder? Nej, för utseendet skiftar med kläderna, frisyren, hårfärgen, åldern och dagsformen. Kvinnan på bilderna ser bister, butter, stursk, ledsen, vilsen, ifrågasättande,  avståndstagande eller osäker ut. Är hon glad någon gång? Nej, hon är lika oleende som Karl Nordströms fiskarkvinnor.

Tack, Hasse Alfredson!

Farfar Anderssons hus i Malmköping

Ibland går man med en låt i huvudet. Häromsistens var det "Han hade foten i en potta och kunde inte komma loss." Ganska irriterande, särskilt som jag inte kunde mer än just de orden. Försökte nynna på någon annan riktigt bra sång, som "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma", men det hjälpte inte. Pottan satt ohjälpligt fast till den slutligen lossnade, efter ett par dagar.

Precis som man kommer ihåg var man hörde att någon känd person hade dött -- G och jag tankade bilen vid en bensinstation i Småland när vi fick veta att Diana hade dött, då för 20 år sedan -- så minns man var man mötte en känd person. På restaurang Blå Porten i Stockholm såg jag en gång Hans Alfredson med fru och han såg precis lika rar och finurlig ut som i teve. Den store humoristen finns inte mer, men han blir kvar i vårt minne. 

Bilden visar en privatbostad vid Förrådsgatan i Malmköping där jag var i somras. I det här huset bodde Malmköpings Spritbolags förste disponent Alfred Andersson med familj. Barnen tog namnet Alfredson och ett av barnbarnen, Hans Alfredson, begåvades med ett extra stort mått av varm, skön, dråplig humor som vi alla har haft förmånen att få ta del av. 

Christer Lindarw -- här är hans liv

Att läsa sanna historier om andra människors liv är bland det roligaste som finns, medge det. Hur började det för henne eller honom, hur gick det till när hen tog sig fram på tiljorna/i författarvärlden/på idrottsarenan/som designer? Visst vill man veta det?

Hur kom det sig att en klädintresserad kille från Eskilstuna -- som växte upp med sin ensamstående mamma i en etta i Eskilstuna och hade designerdrömmar -- blev en mäkta framgångsrik, applåderad dragshowartist? Den resan är spännande att följa och författaren Christina Kellberg ger oss Christer Lindarws historia, så som han har berättat den för henne, i den stora, läsvärda boken This is my life med så glamoröst omslag att man först tar den för en tung chokladkartong.

Jane Austens år i år

Times Literary Supplement 21 juli 2017

Det är 200 år sedan Jane Austen dog och författaren firas stort i Great Britain. Många hyllar henne som en av landets största författare. Jane Austen är rolig och bitsk och Virginia Woolfs åsikt var att  Austen visserligen skrev bra men inte vore rolig to have at home. Många menar nog att Virginia Woolf inte heller hade varit så rolig att få besök av.

I England skojar man om att böcker som handlar om golf, katter och nazister garanterat säljer bra. Eftersom det hela tiden, och särskilt i år, kommer en strid ström av böcker om Jane Austen måtte de också sälja som smör. Ett julinummer av Times Literary Supplement handlar nästan helt och hållet om böcker som olika författare har skrivit om Austen. Kanske borde jag läsa  Growing older with Jane Austen av Maggie Lane? Själv blev hon inte så gammal, bara 41 år, så vad den boken kan lära ut vet jag inte.

Austens romaner är underhållande läsning men, handen på hjärtat, de handlar framförallt om pengar: ung man söker kvinna med pengar, ung kvinna söker man med god försörjningsförmåga. Och som någon har påpekat växlar Austen mellan tre intriger: kvinna möter man men inser inte att han är Den Rätte. Kvinna möter man men han inser inte att hon är Den Rätta. Man och kvinna förälskar sig men föräldrarna sätter hinder i vägen för deras förening.

Svampens dag

Morgonens skörd

Eftersom det är Svampens dag (alltid första söndagen i september) gick jag ut i skogen i morse för att leta något matnyttigt. Jag hittade tre mandelkremlor och en sopp, det var allt. Det är retfullt när man vet att svamparna finns där i massor, gömda under jorden som hyfer (tunna svamptrådar). Just i år har de inte skickat upp så många fruktkroppar till oss människor och djur, i alla fall inte i min trakt. Hyferna hade behövt mer regn.

Skyddsomslag att hata eller älska

Min kärlek till pockets -- om de inte är tryckta i alltför liten stil förstås -- är stor. Kostar inte mycket, väger inte mycket. Och de har inget besvärande skyddsomslag.

Skyddsomslag ställer till det. Ska jag ha det kvar på boken för att det faktiskt skyddar den? Eller ska jag ta av det före läsning eftersom det vackra omslaget (med bild på författaren) som någon har lagt stor möda på kan bli skadat annars?

Nu har jag fått tag i ett slitet exemplar av Nigel Nicolsons intressanta bok "Porträtt av ett äktenskap" som jag läste för längesedan men tänker plöja igen och sedan ge vidare. Men ska jag då låta omslaget vara kvar? Eller ta bort det för att det är trasigt och boken ser stiligare ut utan?

Skyddsomslag heter jacket eller dust wrapper på engelska och sovraccopperta  (överrock) på italienska. Clement Attlee (tidigare brittisk premiärminister) hatade skyddsomslag. Han skrev i en essä att han alltid tog bort dem från böckerna i sitt bibliotek för  "if they have come to stay, why should they wear their overcoats?"

När jag berättade det här för en bekant talade han i sin tur om för mig vad Churchill sa om Attlee: "A modest man, who has much to be modest about".

Livet av Åsa Moberg

Så förvånad man ofta blir när man läser en självbiografisk bok. Den person man läser om är inte alls den man trodde. Jag känner inte Åsa Moberg -- jag bodde i USA när hon slog igenom på Aftonbladet och jag har inte läst någon av hennes krönikor eller böcker -- men jag hade en bild av henne som klok, frimodig och självständig.

Nu har jag läst hennes bok Livet som handlar om uppväxten, föräldrarna, männen och tillvaron fram till omkring 50 år. Det är en mycket intressant berättelse. Åsa Moberg flyttar som 16-åring ihop med en 17 år äldre man som hon beskriver som lång, tjock, med fula tänder, en man som avskydde att kyssas men var en fascinerande person. Han heter Tor-Ivan, driver en fotoskola när paret träffas och kommer ofta hem sent på natten efter att ha ringt och beställt stekt korv av Åsa. I dag tror hon att han arbetade som IB-agent.

Åsa Moberg låter sin sambo bestämma allt: vad hon ska skriva och inte skriva och vilka hon ska träffa. Tor-Ivan skriver en roman som Åsa snällt renskriver åt honom. Eftersom han vill vara ensam författare i huset förbjuder han henne att gå till ett förlag med den roman som hon själv har skrivit, den blir hon tvingad att stoppa undan i en låda. Tänk att hon, feministen, fann sig i detta....

Åsa Moberg tog avstånd från kärnfamiljen och hade i flera år begränsad kontakt med sin egen familj. Kan hennes sambo kan ha legat bakom det?  Efter hans död tar hon i alla fall genast upp kontakten med sina släktingar i Sverige och Finland, kära släktingar som står redo med öppna, varma famnen.

I dag är Åsa Moberg gift med Bror Boije. Låter hon honom få bestämma? Det verkar så. Åsa Moberg får ett stort 10-årigt stipendium och skriver så här: "När jag träffade Bror 2003 bestämde han att jag skulle använda hela summan av stipendiet till att amortera mitt huslån...."

Plogga och plomenera

Plogga är den nya flugan: att jogga samtidigt som man plockar upp tappade nappar, slängda cigarettpaket och kastade godispapper efter vägen. En utomordentlig hälsotrend som får en människa att må bättre, av tre skäl:
1) man rör på sig, det är alltid av godo,
2) slipper drabbas av den ledsamma nedstämdhet som ful, obehaglig nedskräpning alltid orsakar
3) och fylls av goda känslan man får efter att ha uträttat något bra.  

Jag joggar inte men jag plomenerar, det kan man också göra.
 

Den här sportiga kvinnan har just rusat uppför en hög, brant backe och ska nu hasta tillbaka till vattnet.

I går såg jag plötsligt på vår gata varelser som jag aldrig sett förr: människor som tävlar i extremsporten swim-run. De simmar väldigt långt och rusar sedan upp ur vattnet för att springa väldigt långt. Simma, springa, simma, springa. Så där håller de på. Simma-springa-människorna hinner inte plocka godispapper.   

På Waldemarsudde

Besökte Waldemarsudde i onsdags där Karin Sidén berättade att muséet hyser en samling på cirka 7 000 verk varav 3 000 är tavlor målade av prins Eugen och cirka 900 är vackra konsthantverksföremål. Så mycket konst samlat med ett säkert öga. Men, hör och häpna, bara 58, femtioåtta, verk av kvinnor! Tyckte kanske inte prinsen om kvinnor eller varför ville han inte gynna dem? Han, som förstod sig på konst, kan ju inte ha tyckt att de goda kvinnliga konstnärerna målade sämre än männen. 

Med många Waldemarsudde-krukor till sitt förfogande kan man göra ett så här vackert arrangemang.

Prins Eugen köpte sitt första verk 1887 och inriktade sig på föreställande konst -- det surrealistiska och abstrakta var inget för honom. Waldemarsudde får fortlöpande värdefulla donationer, nu senast fyra tavlor av Olle Olsson i Hagalund som hänger i en av salarna.

Nästa månad öppnar Waldemarsudde en stor utställning med verk av André Lothe (prins Eugen köpte 17 verk av denne franske målare) och några av hans elever: Georg Pauli, Siri Derkert, Olle Baertling och prinsen själv. Till våren blir det en stor Sigrid Hjertén-utställning. Mycket att se fram emot.

"Det gula parasollet" av Isaac Grünewald

.

"Vårdag från Midi" av John Sten

Den gamla kvarnen, Waldemarsudde

Fri från migrän

Kristina Ahlström är jurist och har skrivit flera juridiska faktaböcker men hennes två senaste böcker är "Fri från migrän" och "Fri från migrän -- Handboken". 

Kristina Ahlström

Migrän är en svårt handikappande sjukdom och den drabbar främst kvinnor (25 procent av patienterna är män). Hur blir man fri från detta hemska plågsamma som kan hålla en människa borta från jobbet i flera dagar? Jo, säger Kristina Ahlström, man äter rätt, enligt blodsockermetoden. Det betyder att man äter ofta och aldrig så att det blir blodsockertoppar-  och dalar. Kristina har lärt sig att hålla jämn blodsockernivå -- även på resor, konferensdagar och andra dagar med olika utmaningar -- och hon har varit fri från migrän i drygt 20  år nu.

Om jag vore drabbad skulle jag absolut gå in för att testa blodsockermetoden: kostar inget extra, har inga biverkningar. Kristina ger massor av goda matråd i sina välskrivna böcker, matråd för alla slags tillfällen.

"Fri från migrän -- Handboken" av Kristina Ahlström

Jag frågar mig med Kristina Ahlström: varför  är det ingen som forskar på blodsockermetoden mot migrän? 

100 år av finsk formgivning

Alla intresserade av utsökt formgivning bör vallfärda till Kulturhuset i Stockholm.  Där visas   "100 år av finsk design" som omfattar 200 verk av 29 formgivare. Alla verken ingår i  Rafaela och Kaj Forsbloms samling som de startade för 15 år sedan.
 

Stolen ovan av Ilmari Tapiovaara är världens bekvämaste stol, sa Rafaela Forsblom som var på plats när jag såg utställningen i onsdags.
    

Den vackra stolen med hjärtan i ryggen har stått på Helsingfors järnvägsstation (skymtar på ett foto i bakgrunden).


Här är något att lägga till ditt stora förråd av udda kunskap: den oregelbundet formade glasvas som vi  känner som Alvar Aalto-vasen formgavs till en tävling   vintern 1936-1937. Konstnärens kodnamn för vasen var "eskimåkvinnans skinnbyxor"och Aalto påpekade att  formen kunde användas för "diverse produkter som brickor, fruktskålar eller även som planteringskärl för kaktusar". Vasen har tillverkats i flera storlekar och färger. Den bruna varianten på bilden till höger var den  första.






Några äldre Aalto-vaser. Rött glas får inte längre tillverkas i Finland eller Sverige eftersom det röda färgämnet är skadligt för glasarbetarna. 

 

 

 

 

Pantervasen av Saara Hopea är oemotståndlig

 Samlarna Rafaela och Kaj Forsblom som driver konstgalleri  Helsingfors.

Bergööska huset i Hallsberg

Svartån rinner genom Mjölby

Ett av mina goda minnen från Mjölby är att solen lyste förbi två enormt höga träd med blodröda blad och in i mitt vindsrum på det ärorika stadshotellet -- före detta Järnvägshotellet, byggt 1873, klätt i målad, korrugerad plåt precis som husen på Island -- hela kvällen.

Min svemesterresa slutade förstås inte i Mjölby, jag fortsatte till Hallsberg. Där lockade Bergööska huset byggt på 1880-talet med fornnordiska stildrag och nu förklarat som byggnadsminne. Huset ritades av ritat av Ferdinand Boberg (hans första uppdrag) och försågs med väggmålningar av  Carl Larsson, gift med Karin vars barndomshem detta var.

Bergööska huset

Karin Larssons värld heter en bok av Lena Rydin som är väl värd att läsa: många  bilder från Karin Larssons liv och trevliga texter. Det är nästan så jag får lust att börja brodera något inspirerad av Karins verk i Sundborn.

Poirot odlar pumpor

Jag odlar squash och det är väl ingen människa som har misslyckats med den grönsaken men till min ledsnad ser de stora flikiga bladen ut som om de drabbats av pesten. Vad skulle Hercule Poirot ha sagt? Han skulle odla pumpor när han gick i pension. Ja, inte vilka pumpor som helst utan han tänkte sig att förädla fram nya, raffinerade sorter. Det är svårt att tänka sig den berömde privatdetektiven med fingrarna i jorden men Poirot -- som har en egen sekreterare, en butler och en privatchaufför -- hade förstås  en trädgårdsmästare som gjorde jobbet.

Squash med friska blad

Varför var det just pumpor och inte rosor eller luktärtor som Poirot skulle ägna sig åt? Det förklarar Agatha Christie i sin självbiografi. Den första roman av Dickens som hon läste var Nicholas Nickleby och hennes favorit i den boken var den gamle mannen som slängde pumpor över muren till Mrs Nickleby som ett led i sin uppvaktning. Kanske, skriver deckardrottningen, var det därför det fick bli pumpor.

När Agatha Christie var barn red hon gärna på den stora amerikanska gunghästen Mathilde. När hon inte störtade nedför backarna på den likaså amerikanska leksakshästen Truelove (hennes pappa var från USA). Båda dessa präktiga kusar förvarades i ett växthus som kallades K. K eller möjligen Kai Kai, skriver Christie i sin självbiografi. Författare hämtar allt från sitt liv till sina verk. I boken Ödets port från 1973 har Mathilde, Truelove och växthuset K.K. (eller kanske Kai Kai) betydande roller.

Varje gång jag tittar på Engelska antikrundan i teve hoppas jag att någon ska komma och visa upp sina viktorianska porslinsmenyer. I Ödets port står att porslinsmenyer brukade folk ha på bjudningar. Så här, skriver författaren, kunde en meny se ut på den tiden: två soppor, en klar och en redd. Ovanpå det två sorters fisk och sedan två entrérätter (jag vet inte vad det är) och sedan sallad eller någonting liknande. Och efter det åt man stek och därefter kanske en sorbet. Till sist, ovanpå alltsammans, en hummersallad! Fascinerande att få veta vad rika engelsmän åt till middag förr. Bara en sorts stek?