Klätterträd till alla barn

Man har läst om att skolan drar ned på gymnastiktimmar och friluftsdagar men jag hoppas att det inte är sant. Barn behöver få grundlägga en vana att röra på sig ofta och att vara i naturen. De här fjärdeklassarna från Kristinebergsskolan nära Kristinebergs slott i Stockholm var ute med sin lärare och lekte kurragömma i går och passade samtidigt på att klättra i de härliga gamla äppelträd som finns  i äppelparken intill slottet.

Hoppas att barnen fortsätter att vara rörliga hela livet och de alla får bli minst 100 år.

Hur lever vi längre?

Af mad på fad
og drik i glas
er lidt for lidt
praecis tilpas

Så lyder en dikt av dansken av Piet Hein som jag stötte på när jag nyss tittade i mitt klipparkiv. Samma sak sa vetenskapsjournalisten Henrik Ennart i sitt föredrag "Hur gamla vill vi bli?" under litteraturfestivalen i Sigtuna förra helgen: studie efter studie visar att om vi vill bli gamla så hjälper det att äta mindre. Henrik Ennart redogjorde för mekanismen bakom detta (och den finns säkert också återgiven i hans bok Åldrandets gåta som kom för inte så längesedan) som kan summeras så här: för mycket mat sliter ned. Plus att det ger en övervikt som belastar lederna, leder till diabetes m m.

Förutom att äta knappt ska man röra på sig, röra på sig, röra på sig. 

Människor blir allt äldre och forskare tror att av de barn som föds i dag kommer många att bli 100 år. Vill jag själv bli så gammal? Varför inte, om jag får ha ögon och hörsel och förstånd i behåll. Och om äldrehjälpen fungerar för jag kanske inte kommer att vara så rörlig att jag tar mig till butiken och kan bära hem varor. Inte för att hundraåringens matkassar kan vara så tunga, då har man säkert lärt sig att äta som en fågel. Jag ska börja i dag ...

Bilden visar en and som vilar i de romerska baden i Bath, England, där jag var i juni. 

Litterära mustascher

Intresserad av mustascher? Funderar på att skaffa en egen men tvekar om hur den ska se ut?  Gå in på 30 Greatest Literary Moustaches och få inspiration. Om man har en smula tråkigt kan man roa sig med att gissa vilket skägg som hör till vilken författare.

Litteraturfestival i Sigtuna

I dag fortsätter litteraturfestivalen i Sigtuna med massor av föredrag av tillresande författare. Utanför bokhandeln kan man träffa lokala författare och det är inte heller småpotatis. I går medverkade bland annat sigtunabon Åke Holmquist som är expert på Beethoven och har skrivit en stor tjock bok om kompositören.

Skaffa nytt på äldre dar

Jag skulle vilja slänga ut alla mina möbler och skaffa nytt, sa E. Men kan man göra så om man, som E, kommit upp i åren? Ska man inte vårda det man har och vara nöjd? Nej, varför det. En annan vän skaffade helt nya möbler när hon flyttade till sin lägenhet i ett bekvämt äldreboende och hon har inte ångrat sig en dag.

Om E blir stimulerad av att köpa något nytt och vackert, om hennes gamla, mycket snygga möbler kan komma till nytta hos en ung människa utan mycket pengar och om en formgivare på väg upp blir glad av att få sälja sina verk -- då tycker jag  att hon ska slå till.

E och jag beundrade nyss otroligt fina möbler på Artipelag där det pågår en utställning med namnet Ett, två, trä (slutar tyvärr den 21 augusti). Det var vårt första besök där och en estet anländer förstås med båt till detta konstmuseum vid Baggensfjärden men vi tog bussen och valde att promenera de sista 800 metrarna på ett trädäck i skogen utmed stranden, det var också mycket fint. Det stora huset är skickligt insmuget i skogen och allt i och omkring Artipelag andas kvalitet. Jag såg inte ett skräppapper längs promenadvägen och inte en fimp någonstans -- rökning är för övrigt inte tillåtet vare sig inomhus eller utomhus. Dock, det är dyrt att besöka  utställningarna på Artipelag. Tips: måndagar gäller halverat inträdespris.

 

Pinnstol på nytt sätt av Alexander Lervik

Detta är pallar av Saine Barazande som vill påminna om den stora branden 1888 när nästan hela Umeå brann ned. Benen minner om de brinnande husen och sitsen om björkarna som sedan planterades utefter alla gator för att skydda staden om det skulle brinna igen. Sedan dess kallas Umeå (min hemstad) för "björkarnas stad."

Barnen fick ha roligt och vara kreativa i verkstaden på Artipelag

Charles Lindbergh och kvinnorna

Sigtunastiftelsen har alltså tagit in The New York Times Book Review i tidskriftshyllan. Utan tanke på oss tidningsmissbrukare som nu fått ännu fler texter att plöja! Men det kan vara värt att spilla sin tid på NYTBR som ger massor av information. Ja, ibland informerar en människa om mer än hon ville veta.

Ta det här med Charles Lindbergh. I numret från 28 juli läser jag om den svenskättade pionjären som korsade Atlanten 1927. Vilket mod. Hela världen beundrade den unga flyghjälten. Han var också en skicklig skribent som skrev tre biografiska verk. Den första boken, We, från 1927 sålde 600 000 ex redan första året och andra boken, The Spirit of St. Louis, som gavs ut för precis 60 år sedan, sålde 200 000 ex på bara tre månader och fick det prestigefyllda Pulitzerpriset 1954.

Charles Lindbergh var gift med Anne Morrow Lindbergh, också hon en duktig författare, men hans familjeliv var ska vi säga instabilt. Charles bodde med Anne och de fem barnen några månader varje år;  de visste sällan var han var däremellan eller om de skulle få träffa honom till jul. I slutet av 1950-talet startade Charles förhållanden med tre tyska kvinnor som tillsammans födde honom sju barn. Ända fram till sin död 1974 besökte han sina hemliga tyska familjer fyra gånger om året. Förunderligt hur en del krånglar till livet för sig.

Missade dödslinjer

Har nyss upptäckt att Sigtunastiftelsens förnämliga bibliotek prenumererar på The New York Times Book Review. I NYTBR läser jag att författaren Vikram Seth  är i knipa. Han fick nämligen den ofattbara summan 1.7 miljoner dollar för att skriva en uppföljning av succéboken A Suitable Boy från 1993 och nu har han inte lämnat manus som utlovat. Förlaget uttalar sitt missnöje...

Vikram Seth är inte den förste författaren som missar en dödslinje.  Barbro Alving hade lovat att skriva Elin Wägners biografi men sköt och sköt och sköt på vad hon började kalla "Wägnereländet".  I 19 år!  Sedan lämnade hon över allt insamlat material till Ulla Isaksson och Hjalmar Linder som skrev biografin.

NYTBR nämner inte Barbro Alving men väl Diane McWhorter som lovade att skriva om arbetet för  civil rights i Birmingham, Alabama. Det, tänkte hon, snor jag ihop på ett par år. Istället tog jobbet närmare 20 år. Men så blev det en väldigt bra bok också.  Carry Me Home vann det förnämliga Pulitzerpriset år 2002 och Time Magazine utnämnde McWhorters bok till en av de 100 bästa fackböckerna som kommit ut sedan 1923. Det måste alltså ha kommit ut en fantastisk bok i USA 1923 och kan någon säga vad det kan ha varit?

Resa med Diana

Fick nyss ett tips av en vän: på TV4 Play kan följa med TV4Båten (d v s kanalbåten Diana) på resa på Göta kanal. I livesändning dygnet runt! Mellan 5 - 10 augusti! Det är bara att gå in och föreställa sig att man själv sitter på kanalbåten Diana och njuter av resan.

"Av samma blod", ny bok om maffian

Maffian, allestädes närvarande i Italien, har skapat ett samhälle infiltrerat av grov kriminalitet och korruption. De mäktiga maffiabröderna tjänar miljarder på bland annat narkotika och hantering av giftiga industrisopor. Den som vill veta mer om hur maffian uppstod och hur de har skapat sin ohotade position ska läsa Carin Svenssons bok Av samma blod som gavs ut tidigare i år av LL-Förlaget. Den välskrivna berättelsen handlar om Oscar, en svensk skolpojke som ska göra ett specialarbete 1900-talets historia. Han bestämmer sig för att intervjua gammelfarmor Lucia Casale från Sicilien som efter lång tvekan berättar alla hemligheter om våld, mord och familjens inblandning i Cosa Nostra.

Går det någonsin att stoppa de här farliga männen? Det finns modiga personer som har försökt och som det har gått illa för, det berättar också Carin Svensson om i sin bok. Roberto Saviano som skrev en avslöjande bok om Camorran lever under ständigt dödshot.

Men kanske går arbetet med att stoppa maffian sakta framåt trots allt. I går skrev Dagens Nyheter om en ny restaurang utanför Neapel som utmanar maffian genom att endast servera giftfri mat av egen produktion eller från antimaffiarörelsen Libera. För tio år sedan hade det inte gått att öppna en restaurang som trotsar maffian. "Då hade camorran hängt mig  på torget och låtit kroppen ligga där en vecka" säger mannen som startade restaurangen.

Arboretet på Ekolsund

Ekolsunds slottscafé

Har precis läst om Madame Bovary, historien om lantbrukardottern som gifter sig med Charles, hygglig landsortsläkare. När Emma Bovary blir deprimerad -- livet som gift kvinna var så trist och enahanda för en kvinna med lust till lyx och äventyr -- och låter allt gå vind för våg i hushållet tar Charles henne till sin gamle lärare i Rouen för konsultation: "Det var en nervös åkomma: luftombyte var tillrådligt." Emma blir tyvärr inte lyckligare av att flytta till Yonville och berättelsen blir sorgligare och sorgligare. Man lägger ifrån sig boken med tårar i ögonen.

Den lilla flytande ön i kanalen vid Ekolsunds slott hyser rosa näckrosor.

För det mesta mår ändå själen bra av luftombyte. Därför har bemedlade svenskar förr, innan utlandsresor blev möjliga för envar, åkt till kusten för de sköna badens skull på sommaren och till fjällen för att åka skidor på vintern medan mindre bemedlade gjorde åtminstone en kortare resa för att hälsa på en släkting eller en vän.
Ett besök i ny miljö låter oss se något annat, vara med om det mindre vanliga. Vi blir glada, överraskade, imponerade och förtjusta -- eller provocerade -- när vi ser andra vyer, är med om något nytt. Vi blir kort sagt stimulerade av att lämna den invanda rutten för ett nytt spår.

G och jag lyfte blicken från vår borttorkade trädgård  -- inget riktigt regn på flera veckor nu -- och beslöt att det var dags för luftombyte, om så bara för några timmar. Vi åkte till Ekolsunds slott där man öppnat ett litet kafé i ena flygeln. Det gamla slottet -- med minnen av Gustav III -- består av två likadana byggnader som knyts ihop av vad jag nu har lärt mig kallas en exedra, det vill säga en låg, halvrund byggnad. Exedran har sitt ursprung i antika grekiska och romerska byggnader, läser jag på nätet.

I kaféet kan man köpa en liten skrift som berättar om de storartade trädplanteringar i slottets omgivningar som tillsammans bildar ett spännande arboretum. Det är inte vilka träd som helst man hittar när man strövar runt. Här växer jättesilvergranar, amerikanska jättetujor, kaskadgranar, purpurgranar, brokbladiga lönnar och en väldig mängd andra ovanliga träd planterade från 1700-talet och framåt. Mer än 300 trädarter! Arboretet sköts i samråd med Upplandsstiftelsen; nödvändigt röjningsarbete görs och nya träd planteras allt eftersom.

Jag ber att få rekommendera Ekolsunds arboretum till alla som behöver andas skogsluft.

I Ekolsunds arboretum växer bland annat brokbladiga lönnar -- Acer pseudopl. atropurpureum