Augustprisernas kväll

I går delades Augustpriserna ut. Var det rätt böcker som vann?  Det tror jag säkert. Varje tävlande bok presenterades av var sin entusiastiska förespråkare som gjorde klart för oss i Konserthuset att precis alla böckerna var förtjänta av utmärkelsen och måste läsas.

Hur mycket gala var det? Lite gala i alla fall. Kulturministern var där och höll tal. En orkester spelade och Anna Ternheim sjöng. En handfull damer hade festklädsel och höga klackar, vi andra bar uppgraderad vardagsklädsel. Efteråt kunde alla mingla omkring med en supétallrik och ett glas vin. 

Här är vinnarna:

Från vänster: Sigrid Nikka, Då rallarrosen blommar (Lilla Augustpriset), Nina Burton, Gutenbergsgalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution (årets fackbok), Ann- Helen Laestadius, Tio över ett (årets barn- och ungdomsbok), Lina Wolff, De polyglotta älskarna (årets skönlitterära bok). PS. Jag slog upp polyglott, det betyder språkkunnig.

Zlatan större än Triumfbågen

God humor kan man inte få för mycket av. Skämtteckningarna i The New Yorker är något att se fram emot varje vecka. Hur många av oss har inte varit med att chefen tagit vår goda idé och sedan presenterat den för världen som sin egen? I The New Yorker (14 nov. 2016) sitter en kvinnlig chef vid sitt skrivbord och säger till en underlydande:
-Jag vet att det var din idé, men det var min idé att använda din idé.

En annan teckning visar Ed´s Bar and Grill som har en skylt i fönstret: Schadenfreude 5-7. Två timmar skadeglädje med glad musik och drinkar till nedsatt pris. (Ingen har forskat på det men det är min bestämda uppfattning att elak skadeglädje inte har några positiva hälsoeffekter).

Visst ska två makar ge varandra livsluft och handlingsutrymme men kan det gå för långt? En teckning visar två makar i en svängd soffa; hustrun sitter och ser på tevenyheter i en kanal och maken sitter vänd åt motsatt håll och tittar på nyheter i en annan kanal. Man undrar: finns det något de kan samsas om?

Men tidningen har också cartoons som jag inte förstår. Rätt många faktiskt. Jag förstår inte för att jag inte är del av den amerikanska kulturen och subtila anspelningar går mig förbi, eller för att jag är för trög. I samma novembernummer hittar jag till exempel en stor skämtteckning med bild på Zlatan. Han står intill Triumfbågen i Paris som trots att den är 50 meter hög inte når Zlatan till midjan. Överst i bilden står att läsa Arc de participation. Snälla, hjälp mig att tyda bilden! Betyder den kanske att efter Zlatans grymma insatser för fransk fotboll har fransmännen döpt om Triumfbågen?

Glömskans bibliotek kan få Augustpris

Det är svenska förläggarföreningen som delar ut Augustpriset till tre författare i olika kategorier varje varje år  i november. Snart är det dags igen. Den digitala kommunikationsbyrå som hjälper förläggarföreningen med att sprida bilder och information om årets kandidater frågade om jag ville  recensera en valfri bok.

Varför inte. Jag valde Glömskans bibliotek En essä om demen? vansinne litteratur av Ulf Karl Olov Nilsson, en författare (samt psykolog och västerbottning som jag själv, vi har båda gått i läroverket i Umeå) som jag länge har varit nyfiken på. Förtjänar hans bok ett Augustpris? Ja, absolut.

Glömskans bibliotek är en bok för den som är road av att fortbilda sig inom psykologi, psykoanalys och psykokirurgi. Om en människa drabbas av psykos eller demens, är hon då samma person, frågar författaren. Jag citerar: Ja, när allt kommer omkring, hur många människor lämnar oss inte genom att de lämnar sig själva innan de försvinner?

Jag får veta att ingenstans i Sverige har man utfört så många lobotomier som på Umedalen, sjukhuset för psykiskt sjuka utanför Umeå. En annan psykokirurgisk metod är kapsulotomi som också medför omfattande biverkningar (apati, likgiltighet, sexuellt utagerande och sexualbrott); så sent som 2007 opererades en amerikansk medborgare på Umeå universitetssjukhus. Man kan fråga sig hur det gick för den stackars patienten.

Men Glömskans bibliotek är en rik bok som också handlar mycket om ord, skrivande, litteratur. Ulf Karl Olov Nilsson är tydligt road av att leka med ord. Jag följer hans tips om att ersätta varje substantiv i en text med ett annat substantiv som man hittar genom att gå sju steg ned i en ordbok. Den avslutande meningen i Hemsöborna av August Strindberg lyder då så här:

Och till rors i sin egen ekdunge
lät den nya herreklassen till Hemsö
sina drätselkammare ro sig hemåt
för att styra sin egen farmakognosi
över den nyckfulla liveinspelningens
blåsiga fjärdingar och gröna sunnnimuslimer.

Jag mår illa

Väljarundersökningar kommer jag aldrig mer att tro på. I flera månader ängslades jag, men när undersökningarna strax före presidentvalet visade att Hillary Clinton ledde, kunde jag slappna av. Bara för att sedan få höra om dokusåpastjärnans seger.

Detta går inte att smälta, det är för magstarkt. USA ska ledas av superrik, vit man som är van att göra som han vill och är för rasism, sexuella övergrepp, liberala vapenlagar, tortyr, dödsstraff, mur mot Mexiko och nära relationer med Putin. Och mot kvinnor, abort, journalister, människorättsarbete, klimatarbete och FN.

Den amerikanska pressen tog inte Trump på allvar, man kunde inte tro att han hade en chans. Jag minns ett nummer av The New Yorker där alla skämtteckningar handlade om Trump. Man såg honom som en pajas. Nu skriver samma tidning om valutgången: An American tragedy.

Gratulerar, Anneli!

Anneli Jordahls nya roman Som hundarna i Lafayette Park handlar om en änka som kallar sig pensionerad hemtjänstare och samlar notiser om arbetsplatsolyckor - arbetsplatsolyckor som släcker liv blir ofta inte mer än en notis i tidningen! Så får hon tillfälle att åka till USA och vara med på en konferens med tal av medborgarrättskämpen Angela Davis som anser att polisens skjutningar mot svarta är folkmord och får frågan: är kanske också arbetardöden folkmord?

Som hundarna i Lafayette Park är en stark bok om människors olika livsvillkor. Anneli Jordahl har  tilldelats fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris på 125 000 kr. Gratulerar!

Anneli Jordahl,  pristagare

Varför dessa nya pengar?

Har fått en av de nya tvåkronorna, liten och lätt. I plånboken finns en blandning av nya och gamla sedlar. Ja, jag går fortfarande runt med kontanter och är därmed ganska ovanlig. De flesta svenskar betalar med kort till bankernas och butikernas glädje. En mätning 2014 visade att bara en femtedel av våra transaktioner betalas kontant. Därmed ligger Sverige främst i världen vad gäller strävan att göra sig av med kontanter.

Snart står det överallt "Endast betalning med kort" och jag vet att det finns en proteströrelse mot det. Själv är jag för. Varför fortsätta bära på sedlar och mynt (även om de blivit lättare) när det räcker med ett kort? Om tjugo år kommer tonåringarna att säga: "Menar du att ni betalade med papperslappar?"

Antingen vi vill det eller inte, styr vi mot kortbetalning. Varför Sveriges Riksbank i det läget kostar på nya sedlar och mynt går inte att förstå. 

Stoppa ID-kaparen

Fler och fler får sin identitet kapad, läser jag i tidningen. Någon kan lätt som en plätt id-kapa mig, flytta mig till en annan postadress -- postbox kanske -- och beställa ut ett bankkort i mitt namn som hamnar i den främmande personens hand utan att jag har en susning. Sedan rullar pengarna, personen tar skulder i mitt namn och jag får ett helvete.

Nu på morgonen har jag följt ett råd som gavs i tidningen: jag har gått in på Skatteverket.se och klickat på "Spärra obehörig adressändring".  Jag klarade inte att på egen hand skaffa bank-ID utan fick ringa banken och be om support men det gick bra, väntetiden klockan åtta på morgonen var bara två minuter.

Nu kan ingen annan göra flyttanmälan och anmälan om särskild postadress i mitt namn; skulle någon försöka med något fult, kommer skatteverket att kontakta mig.