Netsuke, skulptur som ryms i handen

För alla oss som föredrar en god faktabok framför en roman finns nu Haren med bärnstensögon skriven av engelsmannen och keramikprofessorn Edmund de Waal. Boken är precis så bra som man kunnat läsa i tidningen. Det är svårt att förstå att den blev refuserad som för smal av en mängd förlag i England innan den slutligen gavs ut förra året och blev en stor framgång.

Detta är en biografi som handlar om de Waals judiska släkt och en samling av 264 japanska netsuker som köptes av Charles Ephrussi, den ryske anfadern som utvandrade från Odessa till Paris. Läsaren får följa samlingen som förvarades i ett stort vitrinskåp i Paris och sedan flyttade till Wien, därefter till Tokyo och slutligen till författarens hem i England. Högintressant, bitvis skakande läsning.

En netsuke (uttalas netske) är en liten snidad skulptur av trä eller elfenben som alltid har två små hål för ett snöre att löpa igenom. Den japanska kimonon har inga fickor och netsuken användes från 1600-talet och framåt som en stopp vid midjan av japanen som ville hänga till exempel sin tobakspung i bältet. På 70-talet köpte jag fyra netsuker i antikaffär i Stockholm: en sittande grönsakshandlare, en man som spelar på en upplyft trumma, en arg man och en katt. De bor i ett mycket litet vitrinskåp.

Gilla läget och bli vinnare

Juni har varit kall och regnig. Jag kan se många fördelar med det. Den myckna nederbörden betyder att villatomterna står gröna och prunkande som aldrig förr. Ingen av oss har behövt lägga tid och energi på att vattna trädgården. Gamla människor som har svårt att tåla värme har inte behövt lida under juni månad i alla fall. Bada i sjön får vi göra nästa månad.

Psykolog Anette Utterbäck sa något väldigt bra i Dagens Nyheter i går:
--Man skapar sitt eget lidande genom att inte tycka om den verklighet som råder. Det finns en frihet i att göra sin upplevelse oberoende av yttre omständigheter som vädret.

Just det. Gilla läget, ta det som det kommer, och vi får en skönare, mer rofylld tillvaro. Vad gör det om det regnar i morgon, just i dag skiner solen. Pelargonen heter Westdale appleblossom.

Thomas Mann och ansiktet

Vladimir Nabokov ogillade Thomas Mann men han föraktade å andra sidan också Hemingway och en rad andra författare som många av oss högaktar. Thomas Man hade ett extraordinärt sätt att beskriva ansikten. Särskilt stor vikt lägger han vid hår och ögon. Citaten nedan kommer från romanen Huset Buddenbrook som Mann skrev vid 26 års ålder (övers. Walborg Hedberg). Skulpturerna är gjorda av Günther Grass och står på gården vid hans museum i Lübeck.

Och med dessa händer överensstämde huvudet, som, okammat, vårdslösat och inte vidare rent, av naturen var utrustat med alla kännetecken på ren och ädel ras. Det i mitten lätt benade, rödgula håret var tillbakastruket från en alabastervit panna, under vilken ett par klarblå ögon, på en gång djupa och skarpa, blixtrade fram. Kindknotorna var en smula utstående, och den smala, lätt böjda näsan med sina fina näsborrar var liksom munnen med den något uppdragna överläppen redan nu av karakteristisk prägel.

Hon var mycket söt, den lilla Tony Buddenbrook. Under halmhatten böljade hennes tjocka hår, vars ljusa färg mörknade med åren, ner i naturliga lockar, och den en smula framskjutande överläppen gav det friska lilla ansiktet med de gråblå, muntra ögonen ett uttryck av käckhet, som också återfanns i hennes lilla graciösa gestalt; hon satte ner sina smala ben i de snövita strumporna med en vaggande och spänstig säkerhet.

Konsulinnan, som närmade sig mitten av fyrtiotalet, beklagade sig bittert över de blonda kvinnornas lott att åldras så hastigt. Den fina hy som följer med ett rödaktigt hår, blir trots alla uppfriskande medel matt vid mera mogen ålder, och själva håret skulle obevekligt börjat gråna, om man inte gudskelov hade recept på en parisertinktur, som för en tid åtminstone avvärjde detta. Konsulinnan var besluten att aldrig bli gråhårig. Då färgmedlet inte längre visade sig verksamt, skulle hon bära en blond peruk i samma färg som hennes hår….

Ginkon och fjärilen

Min senast lästa bok är Strong Opinions av Vladimir Nabokov. Boken består av intervjuer som författaren och fjärilsexperten Nabokov gav på 1960-och 1970-talet. Han säger ett par gånger i boken att finns bara två enastående nöjen för en människa: att läsa och skriva och att jaga fjärilar. Nabokov gjorde båda sakerna så länge han levde.

Författaren nämner på ett ställe att ginkoträdets blad liknar en fjäril och återger en dikt om detta:

The ginko leaf, in golden hue, when shed,
a muscat grape,
is an old-fashoned butterfly, ill-spread,
in shape.

Nabokov skriver att dikten, hämtad ur hans bok Pale Fire, är skriven av John Shade "den störste av påhittade poeter". Själv håller jag på Adam Dalgliesh, poet och poliskommissarie i P D James böcker. Mest för att jag inte är bekant med någon annan påhittad poet.

EU behöver ett euro-märke

Vi har EU och euro är betalningsmedel i många av dem. Så varför har vi inte ett euro-märke? Att användas på brev från ett medlemsland till ett annat? Har verkligen ingen lagt det förslaget?

Klart att det ska finnas nationella frimärken till glädje för alla filatelister men ett EU-märke kunde också vara omsorgsfullt utformat och bli ett samlarobjekt (även om frimärkssamlandet sett sina bästa dagar).

På muséer finns ofta de finaste vykort att köpa och man vill skicka flera stycken hem till Sverige men så måste man köpa frimärken på något annat håll, ovisst var. EU-märken kunde man ta med sig hemifrån, bara att klistra fast. Bra idé, eller hur? Glad midsommar!

Günter Grass, konstnär och författare

Johanna Ekström både målar och skriver på ett begåvat sätt, hennes nya bok är mycket läsvärd. Jonas Karlsson är en fantastisk skådespelare och en god skribent. Loa Falkman är lika bra på att sjunga som på att spela teater. Tänk att vara en multitalang, vilken lycka.

Günter Grass är också en multibegåvning. I hans museum i Lübeck visas författarens grafiska verk och skulpturer som håller hög kvalitet. Den som vill ta med sig en bild hem, kan gå in i vinbutiken intill muséet och köpa en flaska med etikett ritad av Nobelpristagaren, 85 år i höst.

Babyklappe på Mengstrasse

Andra dagen i Lübeck, när jag gick nedför Mengstrasse, läste jag skylten BABYKLAPPE på en vägg och stelnade. Bitte nur im Ernstfall öffnen, stod det på en rostfri lucka. Öppna bara i yttersta nödfall.

Förtvivlade mödrar utan möjlighet att ta hand om sin nyfödda kan öppna luckan och lägga in barnet. Jag kunde läsa att det var organisationen Agape-Haus -- Ein Haus des Lebens -- som ansvarade för luckan. Förmodligen gör Agape-Haus allt som går för att ge de spädbarn som lämnas in ett så bra liv som möjligt, men nog ville man att föräldrarna istället kunde få stöd som tillät dem att behålla sitt barn.

I Sverige träder myndigheterna in och kan eller vill inte föräldrarna behålla barnet lämnas det för adoption. Finns Babyklappe i alla tyska städer och kan inte utsatta föräldrar få annan hjälp?

En vecka i Lübeck

Kaffe med chokladglaserad marsipantårta på Niedeggers Marzipan-Salon

Holstentor, den medeltida stadsporten med de lutande tornen

Sköna strandsoffor att njuta kaffe i står lite varstans

Nu stryker jag Hansestadt Lübeck från listan på platser jag vill besöka innan det är för sent. Efter att länge ha velat resa till staden där romanen Buddenbrooks av Thomas Mann utspelar sig har jag nu varit där och kommit hem nöjd med min vecka. Bodde på hotell vid Moislinger Allé med 20 minuters promenad in till Alte Stadt (Lübecks kärna) och här är några spridda intryck:

Lübeck är koltrastarnas stad. Överallt såg jag koltrastar som sjöng högre än här hemma. Kanske är det bara koltrastarna med de högsta och mest välljudande tonerna som hittar en partner? Här måste man sjunga högt för att överrösta bilarna.

Flädern blommade. Inte fläderbuskar som hemma utan höga fläderträd.

Många cyklister körde med ljuset på under dagtid. Det är smart, de syntes bättre. Däremot var det inte alla som bar hjälm.

Jag som trodde att Sverige var världsbäst på rullatorer tar tillbaka allt. Här såg jag många gamla som gick med rullator.

På bussar och i butiker hördes Loreen sjunga Euphoria.

Eftersom jag inte varit i Tyskland på decennier väntade jag mig frukost bestående av två skivor vitt bröd med sylt. Fel, fel, fel. Hotellet serverade en frukost som överträffade allt. Bäst var roll-mopsarna, hoprullade, inlagda filéer av småsill.

I Lübeck ska du äta marsipan, hade man sagt. Det var jag inte främmande för. Fick veta att till minne av hungersnöden 1407 började man baka små bröd som fick heta Marcesius-Brötchen eller Marcus pani och därefter Marzipan; marsipanens vagga kan ha stått i Persien där det är känt att man blandat socker och mald mandel åtminstone sedan 900-talet.

Det är okänt hur just Lübeck kom att bli marsipanens huvudstad i världen. Framåtanda och lyckad marknadsföring kanske. Niedereggers Marzipan-Salon i två våningar mitt i Alte Stadt är sedan början av 1800-talet stället för alla marsipanälskare; här finns godis, tårtor, kaffe och glass att få. Det godaste jag åt i hansastaden var ändå de chokladdoppade mandelkrokarna, Mandelhörnchen, tjockare, saftigare och läckrare än någon annanstans. Det räcker med en halv krok, mer orkar ingen.

Hemslöjden 100 år

Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund fyller 100 år och i Stockholm visas hemslöjd på Nordiska Muséet, Liljevalchs och Waldemarsudde. Kön utanför Liljevalchs var avskräckande lång så mitt sällskap och jag tog oss till Waldemarsudde som visade vackra vävnader och mattor av äldre och samtida konstnärer.

Stötte ihop med vänner och bekanta, bland andra Margareta Ekarv som skulle fiska strömming efteråt. En invandrare hade lärt henne att vem som helst kunde rycka strömming vid Nacka strand, fram till midsommar, sedan drar strömmingen ut till skärgården.

Nära Waldemarsudde ligger utekaféet Ektorpet. Där såg vi en skylt som berättade att 4 juni hade man haft öppet fram till 6 på morgonen. Nattöppna utefik, det var något nytt. Men förklaringen visade sig vara att Yoko Ono nattvandrade den kvällen och vem som ville kunde sitta på kaféet och vänta på henne. Slog hon sig ned med en kopp java under stjärnorna? Vet inte. Kanske gick hon bara förbi och vinkade till kafégästerna.

Jag återkommer till bloggen den 18 juni.

Smultronblom överallt

Jag kan ta fel, men nog är smultronblommen fantastisk i år. Jag ser smultronblommor överallt, även där de annars inte brukar uppträda. Gläder mig redan åt doftande skålar med bär.

Av en väninna från Hamburg lärde jag mig för många år sedan att när en tysk vill framföra kritik på ett skonsamt sätt heter det att man "talar genom blommorna". Har vårt oförblommerat, som betyder tala rakt på sak, med det att göra?

Det verkar så. Jag ser att Catharina Grünbaum, tidigare språkvårdare på Dagens Nyheter, svarade en gång på en läsarfråga att oförblommerat kom in i svenskan för omkring 200 år sedan och är ett lån från tyskans unverblümt, utan blommor.

Önskar alla en trevlig nationaldag!

Inga Lindström i Sigtuna

I går var liv och rörelse i den lilla staden. Torghandlaren hade puttats bort och på torget trängdes nya prydliga marknadsstånd med stora svarta kameror. Framför rådhuset hängde en banderoll med texten "Kyrkomöte".

Det var Berliner Union-Film som gjorde ytterligare en Inga Lindströmfilm. Inspelning pågick hela dagen mellan skurarna och Sigtunas invånare, gamla som unga, deltog som statister. Så fort regissören ropade "Achtung" började marknadsbesökarna släntra mellan stånden. Attans, där missade jag början på en ny karriär. Jag hade annars som statist fått lunch, eftermiddagskaffe och 600 kr.

Inga Lindström-filmerna, som görs för den tyska tevepubliken, började spelas in år 2003 och har haft cirka 100 miljoner tittare de senaste sju till åtta åren. Det ger Sverige ett marknadsföringsvärde motsvarande minst 660 miljoner kronor, läser jag på nätet. De ekonomiska effekterna är störst i Nyköping och andra delar av Sörmland där inspelningarna huvudsakligen har ägt rum.

Till minne av Dietrich Bonhoeffer

Psalmskrivaren Dietrich Bonhoeffer (nr 509 i svenska psalmboken) var en mångsidig man. Han var anställd vid Abwer, de tyska nazisternas militära underrättelsetjänst. Han var också teolog, författare, god sångare och virtuos på piano. Dessutom aktiv medlem av motståndsrörelsen mot Hitler. En dubbelagent med andra ord.

På pingstdagen 1942 deltog Bonhoeffer i ett hemligt möte i Drakegården i Sigtuna. Där träffade han bland andra George Bell, den engelska biskopen av Chichester, Manfred Björkquist från Sigtunastiftelsen och andra motståndare mot Hitler. Bonhoeffers ärende var att "för motståndsrörelsens räkning påvisa tyskt motstånd och komma fram till förhandlingar med de allierade om Tysklands villkor efter kriget" läser jag i brevet med inbjudan att samlas på exakt samma datum, i exakt samma rum på övervåningen på Drakegården (i dag ligger stadens turistbyrå nertill i huset) 70 år senare.

Vi som var där fick höra teologen Anders Jonåker tala om den protestantiske prästen som visste att han riskerade sitt liv för politisk frihet. Året efter mötet i Sigtuna blev Bonhoeffer arresterad och i april 1945 avrättades han för högförräderi mot nationalsocialismen. Bonhoeffer gjorde en hjältemodig insats och det stora Bonhoeffersällskapet möts vart fjärde år för att minnas honom.

Veckan efter midsommar i år samlas sällskapet i Sigtuna. Jag är säker på att deltagarna besöker Drakegården och att de får se den gästbok där Bonhoeffer, Bell och de andra skrev sina namn.