Thomas Mann och ansiktet

Vladimir Nabokov ogillade Thomas Mann men han föraktade å andra sidan också Hemingway och en rad andra författare som många av oss högaktar. Thomas Man hade ett extraordinärt sätt att beskriva ansikten. Särskilt stor vikt lägger han vid hår och ögon. Citaten nedan kommer från romanen Huset Buddenbrook som Mann skrev vid 26 års ålder (övers. Walborg Hedberg). Skulpturerna är gjorda av Günther Grass och står på gården vid hans museum i Lübeck.

Och med dessa händer överensstämde huvudet, som, okammat, vårdslösat och inte vidare rent, av naturen var utrustat med alla kännetecken på ren och ädel ras. Det i mitten lätt benade, rödgula håret var tillbakastruket från en alabastervit panna, under vilken ett par klarblå ögon, på en gång djupa och skarpa, blixtrade fram. Kindknotorna var en smula utstående, och den smala, lätt böjda näsan med sina fina näsborrar var liksom munnen med den något uppdragna överläppen redan nu av karakteristisk prägel.

Hon var mycket söt, den lilla Tony Buddenbrook. Under halmhatten böljade hennes tjocka hår, vars ljusa färg mörknade med åren, ner i naturliga lockar, och den en smula framskjutande överläppen gav det friska lilla ansiktet med de gråblå, muntra ögonen ett uttryck av käckhet, som också återfanns i hennes lilla graciösa gestalt; hon satte ner sina smala ben i de snövita strumporna med en vaggande och spänstig säkerhet.

Konsulinnan, som närmade sig mitten av fyrtiotalet, beklagade sig bittert över de blonda kvinnornas lott att åldras så hastigt. Den fina hy som följer med ett rödaktigt hår, blir trots alla uppfriskande medel matt vid mera mogen ålder, och själva håret skulle obevekligt börjat gråna, om man inte gudskelov hade recept på en parisertinktur, som för en tid åtminstone avvärjde detta. Konsulinnan var besluten att aldrig bli gråhårig. Då färgmedlet inte längre visade sig verksamt, skulle hon bära en blond peruk i samma färg som hennes hår….