Våldtäkt är aldrig ett klavertramp

”Om misstankarna är riktiga är det det största klavertramp som jag har sett en polischef göra.” Så uttalar sig rikspolischefen Bengt Svensson i Svenska Dagbladet i dag med anledning av att en pensionerad polischef har anhållits för våldtäkt av en kvinna och förberedelse till våldtäkt av barn. Mannen, som anhölls i Falun, brukade föreläsa om sexuella trakasserier, etik, moral och jämställdhet. Under dagen har flera tidningar offentliggjort att den misstänkte mannen är f d länspolismästare Göran Lindberg från Uppsala.

Använder Bengt Svensson alltid eufemismer när han talar om kriminalitet? Säger han också ”Bankrånare fast vid nytt klavertramp i Malmö” eller ”Misstänkt knarksmugglare häktad för klavertramp med kokain”? Antagligen inte. Klavertramp betyder blunder, tabbe, fadäs, groda, pinsamt misstag. Våldtäkt är straffbart brottsligt beteende, inget annat.

Bellagio-fontänernas dans

Jag har inga planer på att resa till USA men om jag skulle göra det i framtiden vet jag vart jag skulle styra kosan: Las Vegas! För att en gång få se de sagolika Bellagio-fontänerna, fontänernas fontäner! Som Steven Spielberg har kallat ”the greatest single piece of public entertainment on planet Earth.” Skickligt ingenjörsarbete har koreograferat vattenstrålarna att dansa på ett betagande sätt till melodier som Dancing in the Rain och Fly me to the moon.

Man får en liten lyckokick av fontänernas storhet också på YouTube. Sök på Bellagio fountains.

Berta Hansson

Just nu är det en utställning med Berta Hansson på Konstakademien i Stockholm (till 14 februari). Jag tänker på en lunch med några författare en dag för några år sedan i samband med en kursdag på Författarförbundet. Samtalet rörde sig om konst och namn som Evert Lundquist, Claes Oldenburg och Berta Hansson. Varje gång ett nytt namn dök upp i diskussionen vände sig L till mig och förklarade vem det handlade om.

Efteråt var jag kraftigt irriterad. Var det inte snällt av L att informera mig och se till att jag hängde med i samtalet? Jovisst. Bara det att han förutsatte att jag inget visste. Han tog för givet att jag aldrig hade hört talas om de här konstnärerna. När jag i själva verket visste lika mycket som L.

Jag har försökt lära något av det här. Komma ihåg att ifall jag tror att någon är okunnig i en fråga ska jag inte börja föreläsa oombedd, för jag kan ha fel. I morgon 27 januari kl 18 kan man lyssna till ett panelsamtal om Berta Hansson på Konstakademien.

Johan Hakelius och Sissela Kyle

Nyss berättade Åsa Beckman i DN om hur författaren Stig Larsson en gång gjorde ned henne på ett otrevligt sätt vid ett timslångt möte i tidningshuset utan att någon enda ingrep till hennes försvar. Oavbrutet manligt förtryck.

Spanarna är ett radioprogram med tre män och en kvinna. Johan Hakelius spaning häromdagen (22 januari) handlade om sociologen Max Weber: ”Det, Sissela, är inte han som uppfann grillen”. Alla skrattade. Varför säger Hakelius så? Varför inte: ” Det, Ingvar, är inte Weber som uppfann grillen” eller ”Göran, det är inte Weber med grillen”. Men en man driver inte med en annan man, hur skulle det se ut. Den enda kvinnan i församlingen kan man skoja med och rubriken för den här typen av skämt är ” kvinnor har hönshjärnor och har inte reda på mycket”.

Sissela Kyle sa inget, hon skrattade. Jag hoppas att hon efter programmet tog upp med Johan Hakelius vad han sagt och att han bad om ursäkt. Och om det händer igen, hoppas jag att Kyle säger ifrån. Det är först när männen kan vänta sig en skarp kommentar direkt i ett pågående program som det här beteendet kommer att upphöra.

Och hur skulle hennes kommentar ha kunnat låta? Kanske så här: ”Och varför vänder du dig till mig? Vad får dig att tro att just jag förknippar namnet Weber enbart med en grill? Innan du går vidare i din spaning vill jag gärna veta det.” Sissela Kyle kan säkert leverera den uppfordrande repliken i en vänlig, humoristisk men bestämd ton.

Ord på vägen

B var på damlunch i går. Vi var sex änkor som träffades, sa hon. Så är det, svenska kvinnor lever i genomsnitt längre än män. Dagens Nyheter har dragit igång en kampanj som vänder sig till män som vill bli av med sin ölmage. Hoppas att tidningens artiklar når många och har god effekt.

Alla vi som vill förbättra våra vardagsvanor behöver ett ord på vägen. Följande citat hittade jag i Michel de Montaignes bok Essayer som jag läste under julen. Det är Horatius som skrivit detta:

Våga vara vis, sätt igång! Dem som skjuter och skjuter upp sitt beslut att leva klokt, han liknar en bonde stående vid en fors som väntar tills vattnet tar slut. Men floden den flyter, den kommer att flyta i eviga tider.

Kan det ha varit Gaugin?

På julafton 1888 fann polisen i Arles en ung konstnär halvt medvetslös i ett hus kallat Gula Huset. Det var van Gogh som låg där blödande med ett bandage runt huvudet. Bara några timmar tidigare hade han slagit in sitt ena öra och gett det till Rachel, hans favorit bland stadens prostituerade. Hela örat eller bara en bit av örsnibben? Ingen vet. Rachel svimmade när hon fick julklappen.

Målaren Paul Gaugin delade Gula Huset med van Gogh. Gaugin, som förhördes av polisen, uppgav att van Gogh måste själv ha skurit av sig sitt öra. Sedan skickade han telegram till Theo, van Goghs bror, och lämnade därefter staden det fortaste han kunde. Han återvände aldrig utan flyttade till Söderhavet.

Van Gogh var svår att leva med -- han drack mycket och pratade jämt -- men så var Gaugin. Hans försonande drag var skicklighet i köket och van Gogh skrev vid ett tillfälle till Theo att han hoppades kunna lära sig laga mat av Gaugin.

Julafton 1888 verkar de två målarna ha grälat. Gaugin stormar ut ur huset med van Gogh efter. Två tyska konstvetare hävdar i en bok som kom förra året (Van Goghs Ohr: Paul Gaugin und der Pakt des Schweigens) att van Gogh hotade sin vän med en rakkniv. Denne försvarade sig med värja -- Gaugin var inte bara en god kock utan också en god fäktare -- och råkar skära av örat på sin antagonist. Sedan kom de två överens om att hålla tyst om saken.

De två tyska författarna lägger fram tunga indicier som pekar mot Gaugin. Som till exempel att människor aldrig brukar skära sig själva i örat. Människor kan skära sig på armar, ben, bröst och andra ställen på kroppen men inte i öronen. Och varför flydde han Arles?

Obetalbara Julia

År 1967 bor jag i St Paul, Minnesota och arbetar som freelance matlagningsexpert. Bland annat, skriver jag till A, ger jag kurser i French Cookery och har blivit förtjust i Julia Child. Samma Julia som presenteras i den underbara filmen Julie och Julia som nyss gick i Stockholm:

”Mina elever är yngre medelålders kvinnor som tycker det är enormt spännande. Här i Amerika gör man en kult av fransk matlagning men det är ju inte märkvärdigare än omelett, crepes, sauce hollandaise med mera. Jag måste berätta för dig om Julia Child! Varje torsdagskväll sitter vi som är Julias fans och lyssnar till henne på tv. Julia är författare till boken Mastering the Art of French Cooking och fick förra året pris för bästa ”educational program” i tv. Hon har halvtimmeslånga matlagningsdemonstrationer som är helt underbara. Hon är stor, grov, har fräkniga händer, är absolut inte vacker, talar och andas på ett litet underligt sätt men har en obetalbar personlighet som man måste älska. Hennes uppgift, att laga sufflé inför tv-kameran, tillhör det svåraste man kan göra men inte ett spår av nervositet kan man märka. Hon flåsar efter att ha vispat sig trött och fortsätter sedan lugnt. Hon chockerar sina lyssnare med att dricka ur skvätten som blivit kvar i konjaksflaskan, slickar av gummiskrapan med den goda chokladsmeten, tappar något på golvet och tar upp det samtidigt som hon anförtror kameran, ”det gör inget, man är ju ensam i köket och det är ingen som ser!”

Ung och naiv

Jag har mött mig själv som jag var i 20-årsåldern. Inte genom att läsa en gammal dagbok utan via en packe brev som jag skickade till A och nyss har fått tillbaka. Om jag har trott att jag alltid gick omkring lite lätt deprimerad så motsägs det av breven. Jag är ung och hittar ofta saker att vara lycklig för. Våren 1963 är jag förlovad och har upptäckt sex. Jag skriver så här till A som jag kallar nucka:

”Var förvissad om att lika fast övertygad som Du är i dag om att en ungkarlstillvaro är det bästa för dig, lika glatt kommer Du en dag att slänga dina reservationer gentemot det andra könet och även Du segla in i tryggheten. Och till dess: umgås med trevliga människor (läs män) och vad Du än gör så håll inte på Dig! Ja, jag menar allvar! Naturligtvis vet jag att för intellektuella kvinnor betyder det erotiska inte så mycket men alla människor har dock ett kärleksliv och de är de lyckligaste som får utlopp för det. Se där mitt nya evangelium! Som Du kanske förstår är jag inne i en av mina ”jag-är-så-gränslöst-lycklig-perioder” då hela världen är vänlig och alla människor är underbara och jag själv svävar fjäderlätt på små moln”.

Man måste le åt den naiva unga kvinnan som är så ivrig att sprida sitt evangelium. Unga människor i dag är mer medvetna och sofistikerade. Undrar var hade jag fått mina idéer om intellektuella kvinnor ifrån. Gav den tidens kända intellektuella ett så blodfattigt intryck? När jag försöker tänka efter vilka de var, kommer jag inte på någon enda. Simone de Beauvoir kanske.

Och var jag lite manisk på den tiden? Svängde från euforisk till ledsen? Breven ger aldrig uttryck för olyckligast-på-jorden men ibland är jag ”inte på brevskrivarhumör” Då berättar jag bara om filmer jag har sett (till exempel Jules och Jim som jag tycker om) och böcker jag har läst (till exempel Madame Bovary).

Hur det gick? A gifte sig så småningom. Jag gifte mig och jag skilde mig. Kärlek kan göra en rusig men kärlek kan också ta slut.

Tänker på Haiti

Haiti. Jag försöker att tänka mig i människornas fasansfulla lidande. Det går en liten stund. Sedan står tanken inte ut längre utan glider tillbaka till den egna vardagslyckan. Stabilt tak över huvudet. Vatten och mat så mycket jag behöver. Så mycket jag har att vara tacksam för.

Fram för allmänradio

Att prokotta är att främja något, alltså motsatsen till bojkotta. Jag tänker föra en prokottkampanj för glädjen det här året. Det betyder att jag slutar gnälla och försöker byta negativa tankar mot positiva, optimistiska framåtblickar.

Det som nu ska komma är inte gnäll utan konstruktiv kritik, vill jag påstå. Varför kallar man Sveriges radios sändningar för public service? Vem införde denna engelska term? Varför lät vi det ske? Och är det inte dags att vi byter public service mot ett svenskt begrepp?

Jag är med på att det svenska språket influeras av engelska. Prokott är till exempel en försvenskning av det engelska ordet procott. Men uttrycket public service har anammats utan försök till försvenskning.

Vi har redan ordet allmännytta. Jag vill skrota public service till förmån för allmänradio. Är det inte bra kanske? Allmänradio är radio som finansieras av allmänna medel och våra licensavgifter. Nu tänker jag slå på apparaten och lyssna till allmänradions musikprogram Önska.

Lockande is

Sent i går eftermiddag hade någon placerat brinnande marschaller utefter den plogade banan på Sigtunafjärden. Jag fylldes av en vild lust att hämta sparken och ta en tur i marschallernas sken. Så ljuvligt det hade varit. Istället gick jag hem och kokade ärtsoppa (fel dag för ärtsoppa, jag vet, men ibland blir det tokigt).

Vissa dagar måste man välja hushållssysslor framför nöje. Men det gäller att se upp. Det är när man hela tiden låter plikterna styra som svårmodet börjar växa hos människan.

Fest i byn

I eftermiddag sänder SVT1 Tatis komedi Fest i byn. Det är den roligaste film jag vet. Om någon ringer kommer jag inte att svara.

En sparkstötting borde alla ha

Ett roligt sätt att motionera på vintern är att åka spark. Eftersom hela strandpromenaden grusas (nog kunde man lämna en meter grusfritt för sparkister?) åker jag på Sigtunafjärden där det finns en plogad bana. Så härligt att sätta den broddade foten i isen och sparka iväg!

Att sparka är ett underskattat nöje. De flesta i dag äger inte en sparkstötting. Jag fick tag på min begagnade genom att svara på en annons. Nu drömmer jag om att susa förbi alla skridskoåkare på en monomed från Vansbro sparkfabrik.

Motion mot depression

Att komma ur en djup depression, som den Marian Keyes befinner sig i, är svårt, det tar tid. Varje dag måste man intala sig själv: En dag tar det här slut.

Det går lättare att bli av med en mindre svår depression. I dag finns det forskning som entydigt visar att till exempel motion hjälper en nedstämd person att återfå livsglädjen. Regelbunden motion hjälper också en människa att mota nya depressioner. Jag vågar inte tänka på hur jag skulle må om jag inte fick min dagliga, timslånga promenad.

I går eftermiddag gick jag förbi en lång, bred stenmur vid ett hus på Munkholmsvägen i Sigtuna. Med knappt två meters mellanrum hade man placerat ut stora islyktor på den snötäckta muren. Lyktorna var gjorda med hjälp av vattenfyllda hinkar. När vattnet fryst till ett skal närmast hinkens väggar har man tömt ut resterande vatten, lossat det isiga skalet från hinken och placerat ett ljus i lyktan. Vackert och effektfullt. Tyvärr gör inte min bild arrangemanget rättvisa.

Att vara deprimerad är att vara utan hopp

Den framgångsrika engelska författaren Marian Keyes, som skrivit flera storsäljande romaner (till exempel Sushi för nybörjare och Är det någon där?) har en hemsida där hon publicerar ett nyhetsbrev varje månad. Men i oktober, november och december kom inget nyhetsbrev. I sitt januaribrev förklarar författaren varför. Marian Keyes har drabbats av sin svåraste depression någonsin. ”Jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag kan inte skriva, jag kan inte läsa, jag kan inte tala med folk. Och det värsta är att jag inte tror att jag någonsin kommer att bli bättre”.

Marian Keyes har inte ett lätt liv. Hon har alltid varit benägen för att få depressioner och försökte ta sitt liv när hon var 30. Hon har också flera år som alkoholist bakom sig. Hennes hemsida hittar du på mariankeyes.com. Januaribrevet slutar med en rad upplyftande citat som tröst för andra svårt nedstämda.

Att vara djupt deprimerad är att leva i ett tröstlöst helvete. Vi som aldrig varit där kan inte föreställa oss det. Själv vet jag hur det är att gå med en långvarig lätt depression, det är inte heller något jag önskar någon annan.

Gå ned i vikt och få bättre minne

Har gått upp i vikt under julen. Det har blivit för många kakor och goda efterrätter tyvärr. Nu måste de två kilona bort. Och ett nyårslöfte är att sedan inte gå upp i vikt under året.

Är det fåfänga som dikterar det? Ja. Jag tror att jag kommer att se äldre och klumpigare ut med många överflödskilon. Men sunt förnuft säger också att jag mår bättre om jag undviker att bli tjock.

Mycket tyder på att minnet fungerar bättre när vi är normalviktiga. En studie på 6 500 personer som man kunde läsa om i Neurology (mars 2008) visade att människor med övervikt löpte mer än 2 gånger så stor risk att utveckla demens som normalviktiga personer. För de som var riktigt feta med stor mage var risken mer än 3 gånger så stor. Det är känt att stora fettdepåer på magen förändrar kroppens kemi och blodsockernivån stiger. Det finns en teori om att blodsockernivån, som tenderar att stiga när vi blir äldre, har samband med försämrat minne.

Mjölkpigan på Rijksmuseum

Här heter Wislawa Szymborskas senaste diktsamling på svenska som kom förra året. Den näst sista dikten har titeln Vermeer och är sex rader lång. Dikten (översatt av Anders Bodegård) säger att så länge kvinnan på Rijksmuseum dag efter dag häller mjölk ur sin kanna ”förtjänar inte Världen världens undergång”.

Rijksmuseum ligger i Amsterdam och tavlan Mjölkpigan målade den holländske konstnären Johannes Vermeer när han var omkring 25 år. En kraftigt byggd, allvarlig kvinna i vit hätta, gul jacka och röd kjol häller mjölk i en lergryta. Jackan skyddas av gröna lösärmar och ett förkläde i uppseendeväckande vacker blå färg täcker kjolen. På bordet framför kvinnan finns en brödkorg och bitar av bröd. Kanske är det en brödpudding som kvinnan lagar. Vermeer målar en vardagsscen av den typ som holländska 1600-talskonstnärer tyckte om att visa.

Den fyrkantiga lådan på golvet sägs vara en fotvärmare. En rad dekorerade kakelplattor löper som en golvlist längs väggen. En av plattorna visar kärleksguden Amor. Detta, menar vissa konstexperter, är en nyckel till tavlans innehåll. Kökspigor, och i synnerhet mjölkpigor, hade ett rykte om att vara tillgängliga. Så kanske ville Vermeer leda betraktarens tankar till sex. Eller så ville han bara visa sin stora skicklighet i en studie av en ung kvinna upptagen i mjölkkammaren.

Låt kvinnorna ta plats

”Deprimerade dör i förtid ” var en rubrik i morgontidningen nyligen. Forskare vid universitetet i Bergen, Norge, och King´s College i London har gjort en fyraårig studie på 60 000 personer. De fann att depression innebär en lika stor risk att dö i förtid som rökning.

Den som är klok väljer alltså glädje, optimism och positiva tankar som en hjälp att mota bort depressiva tankar under 2010. Jag tänker också fokusera på positiva företeelser och undvika gnäll i denna blogg under 2010. Men först lite klagan.

Jag minns en skämtteckning i The New Yorker som föreställde en rad män bakom ett bord. En av männen säger: Ämnet för dagens debatt är ”Varför är det bara män i panelen? ”

Ja, varför är det mest män överallt? När ska paneler, radioprogram och teveprogram spegla att svenska folket består av lika många kvinnor och män? Fel, det är faktiskt fler kvinnor än män. Den 31 december 2009 bodde i Sverige 4 692 000 invånare av kvinnligt kön och 4 648 000 invånare med manligt kön.

Ta radioprogrammet Spanarna. Den manlige programledaren omger sig med två manliga och en kvinnlig spanare. Jag minns inte att spanarna någonsin varit två kvinnor och en man.

Eller ta Stjärnorna på slottet. Där deltar just nu två kvinnor och tre män. Likadant har det varit tidigare år -- två kvinnor och tre män. Så finns programmet På spåret. Lindström och Luik är duktiga men jag önskar att de ansvariga hade valt en kvinnlig programledare eller domare när man bytte ut Oldsberg och Hellberg.

Blir det sämre teve med lika många kvinnor som män? Naturligtvis inte. Vi har ett nytt år och ett nytt decennium nu. Låt oss hoppas att vi kommer att se mer jämställdhet överallt.

Dalis mustasch

Det var packat på Moderna Muséet i går. Kö till klädskåp, kö till toa, kö till biljettkassan. Och så många intresserade på visningen av Dalis verk att man knappt såg tavlorna. Om du vill se Dali (utställningen stänger snart) så kom till muséet vid 16, då är det tommare där.

Dali måste ha haft humor. Muséet visar en filmad intervju om Dalis mustasch. Frågor och svar går ungefär så här:
-- Ni har en stilig mustasch. Hur började det?
-- Det började med en naturprodukt, dadlar. Jag torkade av mig på mustaschen efter middagen. Det fungerade mycket bra men nu använder jag ett vax som jag köper på Place Vendome. Ett ungerskt vax: Pinaud. Samma produkt som Marcel Proust använde.
-- Hans mustasch var väl lite spetsig?
-- Ja, han använde vaxet på ett annat sätt. På ett deprimerande, nästan psykotiskt sätt. Hans mustasch var melankolisk. Min mustasch är munter, pekar uppåt och aggressiv.
-- Hur är det på natten? Binder ni upp den eller slokar den då?
-- Jag gör ren den varje kväll så att den blir mjuk.
-- Och så står den upp igen på morgonen?
-- Javisst, det tar mig ett par, tre minuter. Sedan är jag redo att möta världen. Det är mycket praktiskt för min inspiration.

Tess och Thomas Hardy

I dag sänds en repris (kl 20´30 på SVT 24) på andra delen av den starka teveserien Tess. Tiden är engelskt 1800-tal med himmelsvida skillnader mellan fattiga och rika. Tess är en vacker flicka som stammar från en förnäm adelsfamilj långt tillbaka men familjen är fattig och Tess blir mjölkpiga.

Serien baserar sig på romanen Tess D´Urberville av Thomas Hardy som publicerades första gången 1891. Jag köpte boken i höstas men har bara läst förordet av Gustav-Adolf Mannberg. Han skriver att detta anses vara Hardys mest fullödiga roman. Författaren skickade sitt manus till olika tidningar för att det skulle bli publicerat som följetong. Alla tackade nej, detta var en alldeles för oanständig berättelse!

Hardy strök vissa partier och fick sin följetong accepterad av Graphic Magazine vars redaktör dock invände mot det avsnitt där en ung man bär fyra mjölkpigor över en översvämmad väg. Nog var det en lite för intim kontakt och olämpligt i en familjetidning? Det vore väl bättre om mannen körde dem i en kärra? Hardy rättade sig efter redaktörens önskan men i den svenska versionen av romanen -- och i teveserien -- blir flickorna burna.