Nya rutiner

Liktornar är ett förfärligt ord, det har jag alltid tyckt. Finns det något annat ord som så till den grad andas åldrande och död? Men det var bara att se sanningen i vitögat. Jag bokade mitt livs första besök hos en fotvårdare. Med en älvas lätta handlag skar hon bort två liktornar från fotsulan och jag kunde gå hem smärtfri, under tyst jubel.

Äldre människor kan också få krokiga tår, inte kul det heller. Jag har en kroktå och för att den inte ska förvärras, och för att jag ska slippa få fler, berättade fotvårdaren om artikulering (av articularis som betyder led). Det innebär att man drar i varje tå några gånger per dag. En annan bra övning är tåhävningar, det sträcker ut tålederna, sa min läromästare.

Rutin kommer av det franska ordet för väg, på svenska rutt. Nät man går sin rutt går man en väl inövad promenad och behöver inte tänka hur man ska hitta eller var man sätter foten. Till varje tandborsttillfälle lägger jag nu en avslutande rutin: tio tåhävningar. Och så blir det lite artikulering under Rapport.

Ord mot ord

Det bor en iskonstnär i Sigtuna. Fåtöljen är vacker men lite kall att sitta länge på.

Ett av två nyårslöften var att lära mig förstå talad franska. Min strategi är att lyssna på Fip radio som spelar musik -- all slags musik -- och sänder nyheter tio minuter före varje hel timme. Via osmos kommer de franska orden att tryckas in i min hjärna och bli förstådda av språkcentrum. Jag är säker på att det kommer att fungera. I december kan jag fortfarande inte stava, men varje fransos kommer jag att kunna förstå.

Fip ger alla låttitlarna på skärmen, det är bra. Pourquoi remettre à demain? och On ne badine pas avec la mort är  titlar jag har fäst mig vid. Varför skjuta upp till i morgon? Man skämtar inte med döden. Men just döden vill jag skjuta upp. Det är så mycket som ska hinnas med först, inte bara det där med franskan. Man vill se bonusbarnbarnen stadga sig. Vill se Trump bli avsatt som president.(Trömp, säger man i Frankrike).

Om man skulle få för sig att många skjuter på saker är det upplyftande att ta del av Allmänna reklamationsnämndens arbetssätt. Den 9 januari skrev jag till ARN om fotoaffären Rajala Pro Shop där jag köpte en kamera (Sony RX100) i juli förra året. Ganska snart började kameran att krångla och i mitten av november gick den inte längre att använda. Butiken skickade kameran på undersökning: den var fuktskadad och det är inte ett garantiärende. Reparation avråddes.

ARN skickade meddetsamma min skrivelse till butiken som svarade direkt. Redan den 19 januari hade jag ett mejl från ARN och kunde bemöta butikens yttrande.

Nu står ord mot ord. På Sonys huvudkontor har man aldrig hört talas om en fuktskadad Sony RX100 förut. .Jag har hanterat kameran på ett normalt sätt. Den kan inte bli fuktskadad av att jag går i min trädgård och tar bilder på äpplen belysta av morgonsol? Rajala Pro Shop avvisar min tanke att kameran hade skadats under tillverkningen, på resan till butiken eller i butiken.

Återkommer när jag har fått nämndens utslag.

Jämlikhet ger stabilare äktenskap

Har precis avslutat "De oroliga" av Linn Ullman. Boken betecknas som roman vilket betyder att man hela tiden -- säg 10 lästimmar -- är irriterande osäker på vad som är sant i berättelsen om en dotter med två berömda föräldrar.

Jag tror ändå att den här meningen är sann: Ingrid, hans sista hustru, var praktiskt lagd och därför älskade han henne mest av alla. Och den här: Fadern menade att en förutsättning för varaktig kärlek är att det praktiska är på plats. 

Så talar en man född i början av 1900-talet. En man som önskar ett bekvämt liv, som vill att någon ska sköta inköp, mat, städning och klädvård så att han själv aldrig behöver befatta sig med sådant.

En förutsättning för varaktig kärlek är det praktiska fungerar, menade Ingmar Bergman. Det tycker även kvinnor. En förutsättning för varaktig kärlek är faktiskt att mannen tar lika stor del av arbetet med hem och barn som kvinnan. Det har han också börjat göra.

Rapporten Families in the 21st century skriven av den danske sociologiprofessorn Gösta Esping Andersen verksam i Barcelona visar att färre svenska par skiljer sig idag jämfört med 1992. På 1990-talet föddes 1.6 barn per svensk kvinna men under 2010-talet har siffran gått upp till1.9. Det är en oväntad trend som överraskat forskarna. Motorn i den förändrade familjebilden är större jämlikhet mellan könen, förklarar professor Andersen.

I snart 40 år har jag levt med G. Har jag velat byta ut honom? Nej, aldrig. Kanske finns det män som har lika stort hjärta. Men vem är lika bra på att laga mat och putsa fönster?

http://www.forskning.se/2016/12/21/karnfamiljen-pa-frammarsch