Samtal med okänd

 

Ska man akta sig för okända? Naturligtvis inte. Det är just möten med främlingar som kan ge dig dagens guldkant. Men hur kommer man i kontakt med främlingar? Jag vet: man frågar vad de läser.  I takt med  att telefontittandet tar över blir tyvärr möjligheterna till spontana samtal allt färre;  det går inte att fråga vad en människa ser på skärmen, det är för privat. 

Häromdagen såg jag en ung kvinna som satt och läste ett illustrerat verk på Nya konditoriet i Umeå. När hon reste sig för att gå, frågade jag om boken. En bok om Elis Sandberg, THX-mannen, visade det sig. Jag fick sällskap vid bordet och det blev ett animerat samtal om studier, forskning, litteratur, brommabor, stockholmsföraktande västerbottningar, mansbebisar (män som tror att en förkylning ska döda dem) och mycket annat. Vi pratade på, med många skratt, tills min unga vän var tvungen rusa till ett möte. Tack S och fortsatt lycka till i livet!

Fika i Umeå

 

Man kan förstås dricka kaffe lite överallt i Umeå men för mig finns bara Nya Konditoriet som inte är så nytt längre. Det var ett populärt kondis redan när jag gick i skola i staden och trappstegen av grön marmor är vågiga av nötning. NK invigdes 1927 och måste då, för snart 100 år sedan, ha representerat det senaste bland konditorier. Här finns bröddisk på bottenplanet och servering en trappa upp där man, med tur, kan få ett fönsterbord med utsikt över Kungsgatans vimmel. 

 

Virginia Woolf, semikolonets drottning

 

Hur många semikolon hittar man i romanen Mrs Dalloway  av Virginia Woolf? Drygt 1000, skrev jag i min biografi över Woolf; jag hade hämtat den uppgiften någonstans. Bernur, som lagt ut en recension av min bok på nätet, tog på sig att räkna alla semikolon i Mrs Dalloway och kom till drygt 1400. (En dag när det regnar och jag inte har något bättre för mig ska jag kontrollräkna).  

Bernur är ingen annan än Björn Kohlström, en kunnig och beläst gymnasielärare som själv skrivit om Virginia Woolf; en av hans 25 favoritromaner är Vågorna av Woolf, läser jag på nätet. Kohlström har några smärre invändningar mot min bok – och har tyvärr hittat förargliga tryckfel som jag skäms för  –  men det är en vänlig, uppskattande recension som slutar med en kraftfull uppmaning: läs den här boken!

År  2019 kom boken Semicolon. How a Misunderstodod Punctuation Mark Can Improve Your Writing, Enrich Your Life and even Change Your Life. Den är skriven av Cecelia Watson som ger oss semikolonets historia. Detta underbara skiljetecken uppfanns i Venedig år 1494. Många uppskattade dess användbarhet och vid1800-talets slut åtnjöt semikolonet sin högsta popularitet någonsin.

I motsats till människor som tycker att semikolon är för snobbar och mest liknar en fästing på en hundmage, så älskar Watson, precis som Woolf, detta skiljetecken som förenar ett komma med en överliggande punkt. Så vackert! Så användbart!  Jag kan bara instämma. Det är ett skiljetecken som ger oss en mikropaus i läsningen, som särar två meningar som visserligen kan stå för sig själva men hör ihop i så hög grad att man inte vill skilja dem åt med en kategorisk punkt. 

Cecelia Watson ger ett råd i sin bok: om du vill skriva som en framgångsrik författare, skriv av hens texter för hand. Mening efter mening, stycke efter stycke.  Kommer vi att skriva som Woolf om vi skriver av Mrs Dalloway?  Det är inte säkert, men det kanske lär oss att skriva lite bättre. 

Fika i Norberg

 

 

Vi fikar för miljarder varje år i Sverige. Det är lätt att förstå. Det hemtrevliga  konditoriet är ett mysigt ställe att träffa vänner på. Inte så dyrt som på restaurang, inte heller lika pretentiöst. Bara att slinka in och parkera sig vid ett ledigt bord.

Till den här sommarens upplevelser hör ett besök på Elsa Anderssons konditori i Norberg.  Där får man matiga sallader, smörgåsar och ett stort utbud av förnämliga kakor. Jag tog stiliga frimurare, ett bakverk som jag trodde endast existerade i Stora kokboken (sidan 94 i upplagan från 1958) i dag. 

Frimurare består alltså av mandelsmet utbredd på trekantiga ark av oblat. I mitten görs en fördjupning med mjölat finger och där lägger du en klick  hallonsylt. Strö så med flagad mandel och frimurarna är klara att gräddas. 

Elsa Anderssons konditori är värd en omväg. Saknar du bil, ta tåget till Krylbo och sedan buss.

 

Virginia Woolf augusti 1923

Den här veckan för 100 år sedan gjorde inte Virginia Woolf många noteringar i dagboken. Den 6 augusti 1923 skrev hon att hon hade bakat bröd och bullar på förmiddagen vilket hade krävt flera vändor till köket och stulit arbetstid vid skrivbordet, ruined my mornings work. Sedan läser hon sina färdiga kapitel i The Hours (som var titeln innan Woolf ändrade till Mrs Dalloway) och tycker just då att det är svagt. Fast kanske inte alltför dåligt, trots allt. Dagen innan hade paret Woolf gjort ett besök hos folket på Charleston: Vanessa Bell, hennes man Clive Bell, hennes käraste Duncan Grant och hennes före detta  käraste Roger Fry. The Woolves kände sig ovälkomna. Man anar att de störde målarna Vanessa Bell, Grant och Fry som satt och diskuterade uppställningen av ett still life med blomvas. 

Ja, vad ska Woolf ta sig till med den nya romanen? Now it is a strange thing that if I have no gift for novel writing, yet it should so absorb me – I cant diagnose my own case –  Men, som vi vet i dag, blev Mrs Dalloway Woolfs kanske mest uppskattade och omskrivna roman.

Först den 17 augusti gör Woolf nästa inlägg i dagboken. Då har hon kommit på en briljant idé: om hon skulle samla ihop sina bästa essäer och göra en bok av dem? Det skulle ge henne möjlighet att gå igenom alla texterna och komplettera dem. Woolfs första essäsamling kom ut 1925, under titeln A Common Reader och har funnits tillgänglig sedan dess (mitt eget exemplar är tryckt 2003).  

Virginia Woolfs texter är fantastisk läsning. När ska hon få fullt erkännande som högt begåvad essäist? År 1932 kom The Common Reader Second Series. Som jag skriver i min biografi över Virginia Woolf: Alla som är det minsta intresserade av Robinson Kruse, Lord Chesterfield, Beau Brummell, Dorothy Wordsworth, Aurora Leigh, Christina Rossetti och Thomas Hardy har stor glädje av att läsa boken.