Ojämlikhet är vårt stora problem

Ojämlikhet, vad gäller kön, ras och ekonomi, är ett av vår tids stora problem, sa Marin Alsop när hon nyss dirigerade konserten Last Night of the Proms som nyss sändes i teve. Hon är själv ett exempel på avgrundsdjup ojämlikhet. Traditionen med Last Night of the Proms är 120 år gammal och Marin Alsop från Baltimore är den enda kvinnan som har dirigerat i det sammanhanget. Hon gjorde det första gången för några år sedan och så nu igen. Vi måste arbeta för en mer jämlik och rättvisare värld för kvinnor, sa Marin Alsop också. Ja, det måste vi, för det finns mycket att göra.

En som stred för kvinnors jämlikhet med mannen var engelska fembarnsmamman Emmeline Pankhurst som ledde en grupp kvinnor i kampen för kvinnlig rösträtt. Suffragetter var det namn som kvinnorna fick av en journalist i tidningen Daily Mail år 1906. Det var tänkt som en nedsättande benämning men kvinnorna tog den till sig: de som stred för kvinnlig rösträtt var speciella, modiga, envetna.

Emmeline Pankhurst

Problemet med mrs Pankhurst var att hon såg suffragetterna som militanta soldater. Hon manade kvinnorna att kasta sten, tända eld på byggnader, förstöra brevlådor, placera ut bomber med mera. Det man inte hade fått genom att använda fredliga medel skulle man erövra med våld. De stridande kvinnornas villkor --  ideliga fängelsevistelser, hungerstrejker som bemöts med tvångsmatningar, äkta män som överger dem, barn som tas ifrån dem -- illustreras i filmen Suffragette.

Det finns inget okontroversiellt bruk av våld. Suffragetternas bruk av våldshandlingar kan inte försvaras. De kunde ha tagit till sittstrejker, namninsamlingar, massdemonstrationer och annat. Ändå var det deras orädda kamp som banade vägen för kvinnlig rösträtt. På kvinnodagen den 8 mars ska jag duka middagsbordet i violett, vitt och grönt som var suffragetternas färger.

Stoppa sexuella trakasserier

Två nya begrepp ingår i mitt ordförråd. Det första är eve-teasing, ett ord som används i Indien för sexuella trakasserier mot kvinnor. Eve-teasing är ett utbrett fenomen och sågs till nyligen som något inte särskilt allvarligt. Det, ansåg man, var vad indiska kvinnor kvinnor kunde vänta sig, och fick finna sig i, när de vistades ute på gator och torg. Det andra ordet är taharrush som betyder gruppattacker mot kvinnor. Ordet blev känt efter massdemonstrationerna på Tahrirtorget när kvinnor omringades och trakasserades på av unga män.

Kvinnor måste kunna röra sig tryggt, i alla samhällen. Beteenden som eve-teasing och taharrush får inte förekomma. Inte i Indien, inte i Egypten, inte i Kungsträdgården i Stockholm, inte någonstans.

Tyvärr finns en tradition att förringa sexuella trakasserier mot kvinnor. I Kurt Salomonsons roman Skiljevägen, som jag nyss läst, heter den kvinnliga huvudpersonen Alice. Hon och Arnold, en manlig vän, är på fest hos en arbetskamrat som bor i samma hus som Alice. En av männen på festen öppnar blixtlåset i sidan på hennes långbyxor och drar ned dem. Förövaren skrattar när Alice står i bara en blus och trosor. När han greppar tag i trosorna för att dra ned även dem, tar Alice sitt glas med vass bottenkant och slår honom hårt i pannan.

Alice drar upp långbyxorna och går hem till sig. Vad gör Arnold? Skäller han ut knölen och ber honom dra åt helvete? Nej då. Arnold stannar kvar och tvättar det blödande såret på mannens panna. När Arnold så småningom kommer in till Alice säger hon "Det verkade väl ganska obegripligt på er?" och Arnold svarar "Ja, vi undrade vad som flög i dig."

Så kunde det vara på 60-talet. Kvinnan som reagerar med vrede på en kränkande handling väckte förvåning. Men alla kvinnor måste reagera med vrede vid trakasserier och kraftfullt säga ifrån. Man behöver inte ta till våld. Alice hade kunnat hälla ut sin drink över den antastande mannen.

Att äta ärtor

Varför säger man ärtig, frågar Lars. Jag har ingen aning men kanske läsarna vet?

Däremot vet jag att man får skriva både ärter och ärtor, båda formerna är rätt, anser Språkrådet. Ska man vara petig är ärter pluralformen av ärt, medan ärtor är pluralformen av ärta. En luktärt, flera slag av luktärter. En ärta på gaffeln, flera ärtor på tallriken.

Kan man verkligen sticka gaffeln i en ärta? Nej, det går inte. Det är svårt att äta ärtor. Någon britt löste det på sitt sätt och skrev en vers om det. Pröva detta när du är ensam hemma för att inte lära barnen att sticka kniven i munnen..... 

I eat my peas with honey,
I have done it all my life,
it makes the peas taste funny
but it keeps them on my knife. 

André Courrèges är död

 Om du vill att någon ska lägga märke att du är borta, dö inte samtidigt med någon stor celebritet. André Courrèges gick bort den 7 januari men hur många journalister har skrivit om det? De är få, för världsstjärnan David Bowie avled tre dagar senare och stal allt spaltutrymme.

Fransmannen André Courrèges blev 92 år gammal. Han var en av de mest  inflytelserika klädskaparna på 1960-talet och hans vackra kläder hade en futuristisk touche, de gav betraktaren lite rymdkänsla, som jag minns det. Jag klippte ut en bild på en av hans klänningar och bad min mamma att sy en likadan. Den var av vitt ylletyg, rak, kort och med kort ärm. Jag borde ha haft vita stövlar till, men så moderiktig minns jag inte att jag var. Vad hände sedan med denna klänning som jag älskade? Vet inte. Önskar att jag hade haft den kvar.

Vem skriver dagens fackföreningskritiska roman?

Det är klart att polisen förra sommaren beskrev festivalen We are Sthlm som en lugn tillställning. De hade mött många tonårsflickor som grät efter att ha blivit tafsade på av unga män, men herregud, sådant händer ju alltid. Sexuella trakasserier från killgäng får tjejer räkna med om de ställer sig i ett publikhav, verkar poliserna ha tyckt. Dessutom är sexuella ofredanden ett lågprioriterat brott. Idag säger polisen att man lät bli att rapportera våld och trakasserier för att inte ge de skyldiga immigranterna dåligt rykte. Det var alltså viktigare att skydda förövarna än att skydda flickorna? Man tar sig för pannan när man läser sådant. Dock kan polisens förklaring vara en efterkonstruktion.

Hoppas att inga fler ungdomsfestivaler ordnas förrän poliser och ordningsvakter har hittat en vilja och metoder som garanterar att tjejer får slippa bli antastade.

Jag har precis läst ut romanen Skiljevägen av Kurt Salomonson. Handlingen tilldrar sig på ett kraftverksbygge i Norrland och huvudpersonen är Arnold, en ung arbetare som råkar i onåd hos sin fackförening efter att ha kommit med kritiska synpunkter. Det är svårt att tro, men på den här tiden kunde facket få arbetsgivaren att sparka en anställd som arbetskamraterna fann misshaglig och det är vad som händer Arnold. Boken, som ger en intressant bild av 60-talet, är en uppgörelse med fackföreningsrörelsen som inte tillåter  medlemmarna att vara fritt tänkande människor.

Kurt Salomonsons böcker om arbetarnas liv väckte stor uppmärksamhet. Han blev utsedd till hedersdoktor och forskare har skrivit doktorsavhandlingar om hans verk. Vem tar över efter Kurt och skriver dagens fackföreningskritiska roman? Hen behöver inte hitta på något, det finns mycket verklighet att ta från. Som skandalöst slöseri med medlemmarnas avgifter, storartade fester med frikostig alkoholservering och porrinslag för kommunalfackpamparna, egen lyxkrog som läcker pengar och semesterboende för släkt och familjemedlemmar som inte har betalat för sig. 

Life in squares

Monk´s House som var Leonard och Virginia Woolfs sommarhus

 Teveserien Life in squares som gick nyss utlovades handla om Bloomsburygruppen men gjorde den det? Det handlade mest om systrarna Virginia Woolf och Vanessa Bell. Nej, serien handlade framförallt om Vanessa Bell men så hade hon också ett mer händelserikt liv än sin berömda syster Virginia, den världsberömda författaren.

En miniserie på sammanlagt tre timmar kan bara bli en rapsodisk berättelse om komplicerade förhållanden. Kan man inte de här människornas historia sedan tidigare måste frågorna bli många.  Den som vill veta mer råder jag att läsa Leonard Woolfs självbiografiska verk. Han var medlem av Bloomsburygruppen och gift med Virginia i ett harmoniskt äktenskap. Vanessa, skriver han, var den vackraste av de två och hon hade en underbar röst. Men Virginia var den begåvade systern och Leonard kallar henne för ett geni.

Lampan i Monk´s House är dekorerad av Vanessa Bell (eller möjligen Duncan Grant).

Dagens Nyheters recensent (8 januari) frågar sig hur Duncan Grant, som var homosexuell, kom att få ett barn med Vanessa gift med Clive Bell. Svaret är att Vanessa var besatt av Duncan. Hon gjorde allt för honom. Hon tog till exempel alltid emot hans pojkvänner och lät dem bo i sitt hus för att få ha den älskade Duncan i sin närhet. Jag tror att hon 1) ville ha en avkomma som skulle bära på hans gener sammansmälta med hennes egna och 2) hoppades att ett barn skulle binda honom till henne.

Samma recensent frågar varför Virginia Woolf tog livet av sig. Den förklaring som getts är att hon kände att hon höll på att glida in i sinnessjukdom och fruktade att sedan aldrig bli frisk igen. Tanken att hon skulle vara obotligt sinnessjuk och en livslång börda för Leonard var mer än hon kunde uthärda.

Leonard Woolf skapade den underbara trädgården vid Monk´s House och där står en byst av honom.

Slit det med hälsan!

Sigtunafjärden i dag kl 13´00. De två regnbågsfärgade pelarna vid sidan av solen är så kallade bisolar eller halofenomen  som uppstår när solljuset reflekteras i atmosfäriska iskristaller 

Slit det med hälsan, sa alltid min mamma när hon gav bort till exempel ett klädesplagg, en duk, ett lakan eller något annat. Jag hörde ingen annan säga så. Döm om min förvåning när jag såg julavsnittet av Downton Abbey och noterade att frasen "and may you enjoy it" översatts med "slit det med hälsan". Tydligen är detta ett gammalt uttryck i Sverige som översättaren hade kläm på. G säger att han också hörde det i sin barndom.

"Slit det med hälsan" är äldre än jag först trodde, förstod jag när jag läste om en arkeologisk utgrävning i Turkiet i samband med tunnelbygge under Bosporen; tunneln invigdes 2013 och förbinder den asiatiska sidan med europeiska sidan av Istanbul. Utgrävningarna försenade tunneln i många år eftersom man först hittade massor av saker från den bysantiska tiden och därefter, när man trodde att man var klar, superintressanta lämningar från stenåldern.

En av alla sakerna från den bysantinska tiden var en kvinnosandal dekorerad med bilder av fåglar och den här inskriften på grekiska:  "Må du bära den och ha god hälsa". Eller med andra ord: Slit den med hälsan.

Isen och solen och de gamla lutande pilarna -- en vacker syn som är svår att fånga på bild.