"Prokrastinering" av Birger Norman

Birger Norman, född i Ångermanland, skulle ha fyllt 100 år den här sommaren som kommer. Jag intervjuade honom en gång på 70-talet när jag, då anställd på tidningen Vi, skrev en artikel om den klädsamma huvudbonaden baskern. Författaren Birger Norman var en ständig baskerbärare.

Den här dikten på mål med titeln "Hördd" är hämtad ur Normans diktsamling "Utanikring".  Titeln kunde ha varit "Prokrastinering". Kan dock meddela att vid mitt besök den gången i hans lägenhet på Söder i Stockholm fanns inga tecken på något ostäda eller oknäfft.

Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.

Otvätte,
okamme å oraka.
Skjorta oknäfft.
Krägan opåtejen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi. 

Prokrastinering sänkte Tre Kronor

Ser man sig omkring hittar man exempel på upprörande prokrastinering överallt. Jag anser att det var prokrastinering som sänkte vårt OS-lag i ishockey. Om ett dopningsprov inte stämmer så är regeln att ansvariga ska få besked inom 24 timmar. Nu fick det svenska laget chockbeskedet först efter flera dagar!

Hade man fått beskedet så snabbt som bestämmelserna säger, hade en ersättare för Nicklas Bäckström kunnat plockas in i god tid för att träna med laget och det svenska lagets  chanser mot kanadensarna hade varit mycket större.

Dagens Nyheters har en spalt som heter "Fråga Eva-Karin".  Nyss var det en läsare som frågade varför skylten som hänvisar till industriområdet Lugnet står kvar söder om Danviksklippan när detta industriområde började rivas redan för 15 år sedan för att ersättas av Hammarby Sjöstad! I flera år nu har Trafikkontoret skjutit på att göra något åt den felaktiga skylten. Om man inte anser sig ha pengar för att avlägsna skylten kan man väl skicka dit någon som målar över den missvisande hänvisningen. 

Anthony Roth Constanzo sjunger Gershwin

Om vi plötsligt inte hade datorer så är det e-posten jag skulle sakna mest, därefter Youtube. Tänk att kunna lyssna på vad som helst på Youtube! Jag läser i The New Yorker om den unge counter-tenoren Anthony Roth Constanzo -- son till två psykologiprofessorer i North Carolina -- och hans strävan att föra ut operakulturen till high school kids och strax har jag möjlighet att höra honom sjunga, inte bara opera utan också populärmusik.

Hör och se Anthony sjunga Gershwin tillsammans med två biffiga gästartister! Eller, om du är mycket ledsen idag, lyssna när han sjunger "Pena tiranna" och uttrycker allas  sorg.

Mötte våren i Laholm

Genast jag kom hem från Laholm -- där jag varit för att tala om prokrastinering på stadens fina bokhandel (fristående, vilket betyder att man köper in de böcker man vill utan att vara styrd av någon kedja) -- i torsdags kväll, ville jag vända tillbaka. I Sigtuna var det vinter med snö och kyla medan Laholm bjöd på vårväder med  snödroppar och vintergäck på gräsmattorna. Prokrastinerar man mycket i Laholm? Det kan jag inte tro, men ämnet drog stor publik och vi fick skratta tillsammans åt våra tillkortakommanden.

Jag trivs i Sigtuna men skulle jag flytta en gång till i mitt liv, blir det Laholm, en vänlig villastad med inbjudande trädgårdar här och där. Laholm är känt för sina många vackra skulpturer;  i Teckningsmuséet finns turistinformation som ger besökaren en karta att stadsvandra efter och berättar om skulpturerna.

De badande barnen av Stig Blomberg ; Lagan i bakgrunden

Dansen av Stig Blomberg

Potatisplockerskorna av Karl-Gustaf  Jönsson

Staden inramas på ena sidan av Lagan som flyter som en bred gräns mot det böljande jordbrukslandskapet; här vill jag göra ohöljd reklam för restaurangen Gröna Hästen där man äter lunch till modest pris och samtidigt ser ut över ån och fälten på andra sidan, det kan inte bli bättre. På Stadshotellet är alla rum inredda efter en särskild tidsepok och jag bodde fint  i rum á la 1890 med sammetsgardiner och badkar på lejonfötter. Rummet intill var Garbo-rummet,  där ska jag bo på nästa gång jag kommer till stan (för att se alla konstverk jag inte hann med denna gång).

Kom till skott! Nu som pappersbok

I november utkom e-boksversionen av min nya bok "Kom till skott! Hur du slutar prokrastinera, får allting gjort, blir älskad av alla och har tid att gå på bio".  För en liten tid sedan kom samma bok också som pappersbok (eller träbok som jag har förstått att det kallas ibland). Kan beställas i bokhandeln eller till exempel på bokus.com

Är klockan på omslagsbilden spegelvänd? Nej, siffrorna är rättvända, de kommer bara i fel ordning. En yngre kvinna med tendens till uppskjutarbeteende som jag provade omslaget på sa: Bra, det är precis så där det känns när man skjuter upp och skjuter upp, då börjar klockan gå fel.

Frestaðu ekki til morguns því sem þú getur gert í dag! Så säger man "Skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra i dag"  på isländska. Och på nätet har jag hittat uttrycket på esperanto, hoppas det stämmer: morgau estas la amata tago de mallaboremuloj

Mark Twain, skämtaren, lär ha sagt: Varför skjuta upp till morgondagen vad du kan göra i övermorgon? Och här är en tysk ramsa som jag har lärt mig av en gammal dam sedan boken kom ut:
Morgen, morgen, nur nicht Heute, sprechen immer faulen Leute.

På onsdag den 19 februari kl 19 kommer jag att presentera "Kom till skott!" på Bokhandeln Laholm. Gamla som unga, alla som bor i och runt Laholm, välkomna då!

Den söta doften av fisk

Lite trött på romaner har jag ändå lite pliktskyldigt läst en rad böcker av isländska romanförfattare på sistone. I en av böckerna läste jag om den honungssöta doften av torkad fisk och i en annan bok skrev författaren (Bragi Olafsson) om den söta lukten av fisk. I Reykjavik tog jag mig till en stor proper fiskbutik -- fiskbudin -- för att sniffa. Luktade det sött? Nej, det luktade salt hav.

I fiskbutiken fanns massor av spännande fiskar och styckningsdetaljer som vi aldrig ser i svenska fiskdiskar. På Island tar man tillvara på precis allt på torsken och man har särskilda namn på  40 olika styckningsdetaljer. Så till exempel är kinnar namnet på torskkinder och gellur  översattes av butiksbiträdet jag talade med till torskhals.

I en instruktionsfilm jag hittade på nätet ser man en ung isländsk fiskexpert geschwint stycka en 10 kilo stor torsk. Han spetsar torskhuvudet på en metallpinne som får det ljusa området under gapet att puta ut, sedan är det lätt som en plätt att skära bort fiskens gellur. Butiksbiträdet talade om detta som en stor delikatess. Jag provade att koka några torskhalsar och kan bara instämma, detta är fantastiskt gott. Finns det att köpa någonstans i Sverige så var snäll och skicka mig adressen!

Gellur kunde jag inte ta med mig hem men däremot packade jag ned några påsar torkad fisk, en isländsk basvara som finns att köpa överallt och smakar av salt hav.

Minningar och dödsrunor

I dagens nummer av Svenska Dagbladet läser jag tre dödsrunor över män och i Dagens Nyheter  tre runor över män och en runa som handlar om en kvinna. Bara tre, fyra korta nekrologer att läsa i tidningen? Och de flesta handlar om män? Så ser det inte ut på Island.

På Island tror sig alla vara författare, sa sekreteraren för isländska författarförbundet. Författarlustan kommer till användning när man skriver dödsrunor, minningar, och det gör man gärna. Morgonbladid heter dagstidningen i Reykjavik och den är omkring 36 sidor tjock. Varje dag rymmer  den lilla tidningen från fyra till sju sidor minningar och nästan alla handlar om kvinnor. Ta numret från 29 januari som jag fick med mig hem: två korta dödsrunor över män och fyra långa dödsrunor över kvinnor varav tre sträcker sig över nästan en helsida. Ja, jag såg en dag en två sidor lång dödsruna som omfattade inte mindre än 14 inlägg från den döda kvinnans släktingar, vänner, arbetskamrater.

Just nu läser jag Sista ordet av Steinunn Sigurdadottir som kom på Trevi 1993. Författaren har tagit vara på den isländska traditionen att skriva dödsrunor och låter en samling minningar beskriva medlemmarna i släkten Ivarsen (man får deras släktträd vilket är till stor hjälp). En väldigt rolig, minnesvärd bok.

Thorriblot och Kyndelsmäss

I dag är det Kyndelsmäss, den dag när människor på medeltiden tog med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade av prästen. Det gjorde ljusen vad religionsvetarna kallar apotropaiska, gav dem kraft att stöta bort allt ont. Den förskräckliga gamla masken som jag hittade på Nationalmuseum i Reykjavik, förkortas RVK,  kan också ha varit apotropaisk och använts till att mota bort djävulen.

Jag tröttnade alltså på kylan här hemma och reste norrut till ett varmare land, Island. Fjällen var snötäckta men i RVK var det barmark och flera plusgrader i luften. Bakgrunden till resan var att jag hade fått ett stipendium instiftat av Vera och Åke Holmberg (tack, Ture Sventon!) och kunde bo och arbeta i den isländska författarföreningens hus ett par veckor.

På Island, där det i mitten av januari blev ljust först vid 11-tiden på förmiddagen, ser man till att lätta upp tillvaron med nöjen. Knappt är julen över förrän almanackan visar att det är dags för en månadslång festperiod, Thorri (som i år startade den 24 januari), då man samlas till Thorriblot så ofta man kan: i hemmen, på restaurang och vid stora sammankomster som kan omfatta flera tusen människor.

Vid Thorriblot kalasar människor på hederlig, traditionell mat och då blir det delikatesser som isländsk haggis, rökt fårkött, lammleverkorv, blodkorv, kokt lammskalle, lammskallesylta, picklade lammtestiklar och, inte att glömma, haj. Eftersom jag inte kände så många islänningar att festa med köpte jag hem lite av varje för att blota på egen hand. Lammskalle, lammleverkorv och blodkorv smakar inte illa men haj avstår jag från. Luktar och smakar ammoniak. Hur får ni ned den? Frågade jag en taxichaufför och han svarade att tja, man dricker Svarta Döden till (detsamma sa en kvinnlig bibliotekarie som jag träffade). Hajen har inga njurar, sa man i fiskbutiken. Kan det vara sant?

haj som fått hänga en tid och äts skuren i bitar

Chaufförens älsklingsrätt var kokt, varm lammskalle med kokt potatis och vit sås -- det blir han alltid lika lycklig för och han äter allt inklusive ögon och öron. Lammskalle har jag ätit på Gotland för längesedan men sjåpagås som jag är petade jag bort ögat och örat var bortklippt så det behövde jag inte ta ställning till.

Men sill då? Jag är inte säker på att det hör till Thorriblot. Taxichauffören sa sig sällan äta sill.  Sill är ingen gammal isländsk tradition, faktum är att man brukade tycka att det var en oätlig fisk. I dag finns dock underbar rökt sill och alla möjliga goda sillinläggningar att köpa i RKV.