Hur minska på osten?

Från min karmstol i vardagsrummet har jag uppsikt över ett körsbärsträd med ett stort skatbo. Den här veckan har skatorna besökt sitt bo då och då. G säger att skatan brukar börja bygga på sitt bo vid nyår men nu är det bara vecka 48. Beror beteendeförändringen på det varmare klimatet?

Snart börjar det 12 dagar långa  klimatmötet i Paris när världens ledare ska enas om åtgärder för att minska den globala uppvärmningen. Allihop håller vi tummarna för att det ska gå bra, utan incidenter av någon sort.

Vad gör jag själv för att stoppa utvecklingen mot ett varmare klimat? Jag sopsorterar, äter nästan inget kött, återanvänder i möjligaste mån. Säkert kan jag göra mer. I Svenska Dagbladet idag säger Hanna Bronlinson, handläggare på Naturvårdsverket, att svensken bör minska på köttet -- vår genomsnittskonsumtionen är nu 87 kg per person och år  -- samt dra ned på ost eftersom kor avger metangas. Det krävs 10 liter mjölk för att göra 1 kilo ost och klimatavtrycket blir stort i de länder som exporterar ost till oss.

Det blir svårt att minska på ost men jag får försöka. Förra månaden bodde jag några dagar hos ett franskt par på landet i Normandie. Där lärde jag mig att en god, mogen, mjuk Camembert sviktar när man klämmer på den. En sådan ost är otroligt njutbar. Fast, icke-sviktande Camembert smakar gips, tycker en fransman.

Så här ser korna ut i Normandie

Min barnbok Lilla vinterboken med bilder av Kristina Digman finns på tyska under namnet So ist der Winter. Boken har valts ut till Klima-Buchtipp Dezember 2015 av tyska akademien  för barn- och ungdomslitteratur, det vill säga att man rekommenderar den som en bok om klimat- och hållbarhetsfrågor. So ist der Winter  kommer nu att säljas med kvalitetsmärkningen "Gütesiegel der Deutschen Akademie für Kinder- und Jugendlitteratur". Roligt!

Göran Bergengrens nya bok "Korp"

Är korpen vår märkvärdigaste fågel? Man får det intrycket när man läser Göran Bergengrens nyutkomna bok "Korp" med fantastiska bilder av Gebbe Björkman. Min vän Göran -- författare, Atterbomkännare, allmänt kunnig biolog och fågelskådare --  har studerat korpen på ett ingående sätt alltsedan ungdomen och ger oss lustfylld läsning om den svarta fågelns alla egenheter och tecken på klokhet. Bra julklapp till en fågelvän.

Häromdagen såg G hur en sparvhök slog ned en fågel och snabbt flög iväg med den. En svart fjäder med vita prickar låg kvar på marken efter attacken. G vet inte säkert vilken fågel det rörde sig om. Kan det vara hackspett? 

Grattis till Augustpriset!

Grattis till de tre Augustpristagarna som utsågs i går! Jag har inte läst någon av deras böcker men det måste förstås åtgärdas. Får börja med den begåvade Jonas Hassen Khemiri, prosopagnostiker precis som Dostojevski. Kan ansiktsblindhet, för oss andra en förarglig funktionsnedsättning, vara en tillgång för skönlitterär författare? När kommer en litteraturvetare att skriva avhandling om den betydelse som prosopagnosi har för författarens verk?  

I en intervju (DN 17 maj 2011) förklarar Jonas Hassen Khemiri att han kopplar sitt skrivande till sin ansiktsblindhet och att han är fascinerad av fotografi. Han säger så här:
-- Det kommer från en känsla av att inte ha ett minne, eller i varje fall ett osäkert, fragmentariskt minne. Särskilt oförmåga att åtskilja ansikten. Därav min fascination för fotografi. Det händer något när det som sker blir möjligt att dokumentera.

Jag älskar också att titta på bilder. När man inte kan minnas ansiktsdragen hos en människa, så är det fint att ha dem fastnaglade på en bild. Och fotografier är ett bra hjälpmedel. På varje arbetsplats ska det finnas en stor tavla med bilder och namn på alla anställda, som en hjälp för alla som har svårt att minnas ansikten och namn. Finns det inte plats för en sådan tavla? Använd en pärm istället.

På spaning efter hålvägar

Mina vänner i Paris -- där man i dag tvekar att ta tunnelbanan och vistas på ställen med mycket folk -- är nu så mycket som möjligt i sitt trygga hundraåriga normandiska korsvirkeshus som jag hade förmånen att gästa några dagar förra månaden. Det är lätt att bli förtjust i det böljande normandiska landskapet. Även Marcel Proust, som mest uppehöll sig på badhotellen vid havsstranden på besök i Normandie, hade blick för det gröna landskapet. Han skrev så här: "Jag avundas den som kan tillbringa hösten i Normandie, förutsatt att han kan tänka och känna. Dess marker, aldrig särskilt kalla, inte ens på vintern, är de grönaste som finns, naturligt gräsbevuxna utan minsta lucka... "
För den som  älskar att Proust finns boken En sommar med Proust utgiven tidigare i år på Atlantis.

De smala vägarna på den normandiska landsbygden, täckta av ett skuggande valv av trädkronor, är nedsänkta i landskapet på samma sätt som gamla vägar i England. Kan det vara gamla hålvägar som breddats med tiden? Någon läsare som vet mer om detta?

Här står G i den gamla djupa v-formade hålvägen.

När jag letade på nätet fick jag upp en artikel om hålvägar vid Kalmarsand nära Bålsta skriven av Börje Sandén. Eftersom han hade bifogat en schematisk karta över området gav G och jag oss iväg för att leka arkeologer och söka upp vad som beskrivs som det största hålvägssystemet i Mälardalen. Lite letande blev det men vi fann området och kunde begrunda de före detta ridvägarna som skapades under yngre järnålder och medeltid. Det är svårt att förstå att ansvariga myndigheter inte har satt upp en informationsskylt vid dessa intressanta och fantasiväckande fornlämningar.

På den här gamla hålvägen, som breddats till u-form av hästdragna kärror,  tog sig  människor fram redan under yngre järnålder.

Inte rädda men vaksamma

Efter de senaste terrordåden kommer världen inte att bli sig lik igen. Det öppna samhället blir mindre öppet. Den digitala övervakningen kommer att öka. Det kommer att skapas nya regler och lagar. Vi uppmanas att inte vara rädda men samtidigt ska vi vara vaksamma -- till exempel reagera för  kartonger och väskor utan ägare. Fler än jag frågar sig nog om det är nödvändigt att åka in till Stockholm. Kanske kan mitt ärende uträttas på hemorten? Jag vill resa till Danmark och se den pågående utställningen på Louisiana, men vad kan inte hända där, tänker jag, och stannar hemma.

Jag längtar efter att resa till England också men icke att jag tar den risken när min fantasi skenar iväg och säger mig att det kan vara Londons tur nästa gång. Tur att nätet finns. Vill jag uppleva främmande kultur kan jag gå in på www.bbc.co.uk/ahistoryoftheworld/ och ta del av världshistorien sedd genom 100 föremål som presenteras av Neil McGregor på British Museum i stimulerande, populärvetenskapliga föredrag.

Digitaltmuseum.se ger möjlighet att titta på föremål från flera svenska muséer. Inga föredrag men man får fakta om olika redskap, vapen, leksaker, tapeter, musikinstrument, vapen, vantar  eller vad du kan vara intresserad av. En chans att se det som annars förvaras i arkiv och magasin.

I min trädgård blommar fortfarande den lila luktärten

Något att tacka för

För längesedan arbetade jag som matskribent på tidningen Vi som numera kommer ut varje månad istället för varje vecka. I senaste numret, som jag bläddrade i på biblioteket, såg jag på insändarsidan ett tack till mig och min kollega Cajsa Stenmark för en månadsmeny som vi publicerade i nr 30/31 1975. En läsare har plockat fram våra recept och vill nu, 40 år senare, tala om att vår meny hjälper henne att styra upp sin mathållning idag. Fantastiskt!

Här är några saker som jag själv vill tacka för:

Tack försynen för att jag hade rest hem från Paris innan nattens förfärliga terrordåd inträffade. Jag tänker på mina vänner i Paris och stadens alla övriga invånare. Alla gråter vi för Frankrike i dag. Je suis Paris.

Tack för varje dag vi inte drabbas av blodiga terrorhandlingar i vårt land.


Tack för att det finns bibliotek. Så fattigt mitt liv hade varit utan alla bibliotek och alla kunniga, sympatiska bibliotekarier som gett mig tillgång till all världens litteratur.

Tack till alla författare som gett mig kunskap, underhållning, livsvisdom.

Tack för att det fortfarande finns papperstidningar och pappersböcker. Det är inte samma sak att ligga i soffan och läsa på en skärm.

Tack till den som uppfann tvättmaskinen. Tack för tvål på flaska.

Tack alla som skickar in roligheter till Dagens Nyheter och får mig att fnissa. Här är några färska exempel:
• När höstlöven faller vet jag inte om jag ska kratta eller påta.
• Lagets nyckelspelare var den mest dyrkade.
• Kan man säga att någon som är lång och smal är högoktanig?

Tack till alla pedagoger som lärt mig så mycket. Och gett mig saker att grunna över. Jag hittade nyss min gamla betygsbok. Jag var ett flitigt, skötsamt, stillsamt barn. Ingen påstod heller något annat. Ändå hade jag sänkt ordningsbetyg de första sju terminerna i skolan. Obegripligt.

 Paris i oktober. Ett paradisäppelträd har tappat blad och frukt.

Stöldsäkra dig!

Gatukonst i Paris

Nej, jag blev inte av med mina pengar i Paris. Inte den här gången. Min ryggsäck har en ficka på ryggsidan och det var där jag försiktigtvis förvarade plånboken efter att ha drabbats av ficktjuvar förra gången jag besökte staden. Jag hade inte hunnit varna mina vänner som båda fick blixtlåsen på sina ryggsäckar uppslitna; bara tur att där inte fanns något av värde att hämta.

Fönstergaller  i Paris

Efter att vänner hade råkat ut för inbrott i stugan i Roslagen under hösten, och efter att en väninna vid samma tid drabbades av en ficktjuv inne i centrala Stockholm och en kvinna i Sigtuna blivit rånad  och fråntagen både sin plånbok och sin bil, har jag funderat på begreppet stöldsäkring. Vi vet att vi kan drabbas av inbrott så vi skaffar de säkraste dörrlås som marknaden kan erbjuda. Men hur stöldsäkrar vi vår egen person?

När jag nyss skulle resa bort för att hålla föredrag hade jag förargligt nog glömt kort och pengar  hemma. En bekant på perrongen i Märsta räckte mig en hundralapp, det var allt hon hade på sig. Jag  tvekade om jag skulle låna den, men kvinnan sa att hennes väninna kunde lägga ut för kaffet de skulle dricka tillsammans.

Det är klokt att göra som min bekant och stöldsäkra sig. Lämna alla kort hemma när man vet att man inte behöver dem. Bara ta med så mycket pengar som man planerar att göra av med. Har man den stora oturen att råka ut för ficktjuvar eller väskryckare blir man inte av med så mycket. Och jag fortsätter nog att lägga pengarna i ryggsäckens ryggficka.

Förälskade låser fast sin kärlek vid en bro över Seine

När kommer min robot?

I dag är onsdag och då brukar vi veckohandla. Det kan bli både dyrt och tungt. Finns det en lösning?  Jag fick just ett nyhetsbrev som berättar att två av de män som tog fram Skype tillsammans med Niklas Zennström lanserar ett nytt företag i dag: Robotbolaget Starship Technologies.

Enligt en pressrelease har Starship tagit fram en robot som kan bära två matkassar och leverera dem inom 5-30 minuters avstånd från butiken. Kan någon stjäla varorna på vägen? Nej, matkassarna är inlåsta i roboten. Bara den som har beställt varorna kan låsa upp roboten med hjälp av en app.

Jag bor 12 minuter från butiken, en robot skulle klara det fint. Men det är en smal gata utan trottoarer och tänk om den blir påkörd? Klarar roboten att öppna dörren och gå i trappor? Och kommer butiken att ha plats för alla robotar som samlas där i väntan på att deras mattar och hussar har handlat klart? Gå runt och plocka ihop varor efter min inköpslista är den kanske inte programmerad att göra.

I Paris (3)

Berthillon har den godaste glassen i Paris. Godaste brödet köper man hos det klassiska bageriet Poilâne på 8 Rue du Cherche - Midi, grundat 1932 av Pierre Poilâne från Normandie. Russinbullarna förstår jag mig inte på -- späckade med russin är de alldeles för söta -- men deras miche, ett runt, tungt surdegsbröd (se ovan) som man kan köpa valfritt antal skivor av om ett helt bröd är för mycket, är underbart smakligt.

Likaså är ställets äppelbakelser gudomliga: äppelklyftor bakade i ett skal av smördeg och strödda med ett kryddat socker som fortfarande är knastrigt efter gräddningen. 

Skandal, Svenska Institutet i Paris! (Paris 2)

Hur många gånger har man inte hört att parisarna är arroganta och otrevliga?  Till och med Christian, som själv är parisare med sommarhus i Normandie, säger det här: en fransman är som en arg italienare, och argast är man i Paris.

Efter fem dagar i Paris kan jag konstatera att alla har fel. Parisarna är oändligt vänliga och hjälpsamma! Mina vänner och jag behövde bara stå lutade över kartan en halv minut så skyndade en vänlig människa fram och frågade om vi behövde hjälp. Sedan blev det ofta ett kort samtal och vi fick höra något intressant om den stadsdel där vi råkade befinna oss.

Man kan upptäcka Paris på egen hand och det var så hittade den idylliska gatan Rue Dieulafoy med sina vackra hus i olika pastelltoner och gammaldags gatlyktor. Vi hittade också på egen hand till Promenade Plantée, ett fyra kilometer långt järnvägsspår tre våningar upp som skulle rivas när någon fick den ljusa idén att istället göra ett vackert promenadstråk.  

Promenade Plantée är en flera kilometer lång promenadväg på ett gammalt järnvägsspår.

Bäst man vandrar på det gamla järnvägsspåret överraskas man av det här huset med jättelika skulpturer som skjuter ut ur fasaden.

Dock, har man bara några dagar på sig för att uppleva den franska huvudstaden är det klokt att ta hjälp av Paris Walks som ordnar engelskspråkiga stadsvandringar i skilda delar av staden. Garanterat lärorika och underhållande stadsvandringar i olika delar av staden! Om du är i Paris, titta om det inte ligger ett program från Paris Walks på hotellet. Vi gick en promenad i Hemingways fotspår en dag och en guidad tvåtimmars vandring i Marais-kvarteren en annan dag, kolossalt givande.

Vår guide pekade ut Svenska Institutet som ligger i Marais-området och mina vänner och jag avslutade promenaden med kaffe där. Kaféet -- som borde vara ett skyltfönster för god svensk design -- var trist som en tillfällig kantin för hemlösa. Påver miljö, skitiga dukar på borden. Den stora gården utanför institutet, som alla förbipasserande kan se, hyser gamla lastpallar i ett hörn, tomma fruktlådor i ett annat hörn och diverse skräp i ett tredje hörn. Mitt på gården såg vi trasiga vita säckar med utspilld jord som tydligen hade rymt en sommarutställning och sedan fått ligga kvar. Som besökande svenskar kunde vi bara skämmas och sucka över att våra skattemedel förslösas. Vem är chef för Svenska Institutet idag?