Viktblindhet ger fetma

Nej, jag fick inget aktivitetsarmband eller selfiepinne. Men det går bra att vara aktiv och att ta självporträtt utan armband och pinne. På bilden från i höstas försöker jag få till samma blida leende som aposteln Paulus i katedralen i Rouen.

I mars gick jag ut med att jag behövde minska mitt midjemått för att förebygga ohälsa. Då mätte jag 79 cm och målet var att komma ned till 70 cm. Det är nyårsafton och jag lägger måttbandet runt mig: 74 cm. Synd att jag inte nådde ända fram, men 74 är trots allt bättre än 79.

Varför är så många ohälsosamt överviktiga? Därför att folk inte uppfattar sig som tjocka, säger professor Jane Wardle vid University of London (The Guardian  14 nov. 2014), medförfattare till en studie om hur människor uppfattar sin vikt. Forskarna bad 650 rejält feta personer (BMI på 30 eller mer) att definiera sig själva. Endast  11 % av kvinnorna och 7 % av männen beskrev sig som obese eller very overweight! De här människorna är blinda för sin fetma; de ser inte sin övervikt och förstår inte att de bär på en kraftigt ökad risk för alla slags sjukdomar inklusive cancer. Vad ska vi kalla den här sortens blindhet? Jag föreslår viktblindhet eller obesoagnosi.

Även de anorektiska är viktblinda; de ser inte sin tunna kropp i spegeln utan tror sig vara tjocka.

Jag såg inte heller mitt bukfett tidigare. Än har jag inte riktigt platt mage men vänta, nu kommer ett nytt år. Min föresats är att fortsätta äta förståndigt och röra mig mycket. Någon av läsarna som också behöver minska sitt omfång? Minns att det är envetenhet som ger resultat.

Vill man att ens nyårsönskningar ska slå in, kan man göra som mina vänner ska göra i natt: skriva ner sin önskan på en pappersremsa och bränna den över ett ljus. Därefter äter man upp askan. Detta enligt gammal rysk sed. Är inte askan svår att få ned? Nej, man sväljer den tillsammans med champagne, inte ett dugg svårt! sa vännen. Gott nytt 2015!

Många skridskoåkare i Kungsträdgården i går eftermiddag

Utan personligt ansvar

Jullykta vid stranden av Sigtunafjärden

"Jag förstår inte varför du utsätter dig för det här. Du är värd något bättre." Säger Olof Sten till Ester Nilsson i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar (som jag till min glädje fick i julklapp). Läsaren förstår inte heller, hen håller med om att Ester är värd en mycket bättre man, men vi som plöjt Egenmäktigt förfarande känner den här kvinnan som blir besatt av den ene ovärdige mannen efter den andra. När hon har hittat ett kärleksobjekt hänger hon sig kvar med total brist på omdöme. Hon ger Olof extravaganta presenter, bjuder honom på dyra restaurangmiddagar, betalar hans taxiresor och köper till och med en bil för att kunna skjutsa honom runt i Sverige. Alla negativa beteenden hos den utvalde tolkar hon till sin fördel och man vill bara skrika: "Fattar du ingenting? Den här mannen leker med dig!" Stackars Ester Nilsson. Stackars alla kvinnor som har precis lika svårt att lämna olämpliga förhållanden.

Hugo Rask är en äldre, fet, självupptagen, svekfull man utan kapacitet att alltid följa med i Ester Nilssons intellektuella resonemang (det kan inte jag heller) och utan förståelse för hennes syn på moralfrågor. Olof Sten, den gifte skådespelaren, vill inte heller ta ansvar för andra än sig själv. Han ömsom stöter bort Ester, ömsom halar in henne. Lämna sitt äktenskap är det inte tal om. "Men vad ska han då med mig till?" Frågar sig Ester som är mer än lovligt naiv. Älskarinnan är för Olof Sten vad älskarinnor alltid har varit: ett nöje vid sidan om, ett roligt äventyr, en bekräftelse på mannens oemotståndlighet. När Ester äntligen, efter tre långa år, kan se klart -- ser mannens eländiga, sjaskiga gestalt -- andas läsaren ut.

När jag spanar i min kristallkula får jag syn på det här: Inom kort sätter sig Hugo Rask och Olof Sten (vilka nu de kulturmännen kan vara) för att skriva om sin relation med Ester Nilsson. Det ska bli intressant att läsa de romanerna. Aldrig att de skriver lika bra som Lena Andersson. 

Lux Pomona

Fick tips på äpple som värmeljusbehållare och prövade direkt. Som tur var hade ett par grannar lämnat mig äpplen för bestämning några dagar före jul. Det var Cox Pomona, stora vackra äpplen som skapta för att gröpas ut och förses med värmeljus. Fina stakar, eller hur? Fortsatt trevlig jul!

En väldigt god jul!

Plastgran kommer inte i mitt hus hus, hellre är jag utan. En äkta mörkgrön julgran luktar gott av skog, den är levande natur. En riktig gran, som får flytta in i huset för ett tag, får oss att må bra. Medan den stela, ickedoftande plastgranen i fel grön färg stämmer ned festhumöret på oss.

Har du inte möjlighet att köpa gran (för trångt, för lite pengar, för svårt att få hem den), kanske du kan ta in grankvistar och sätta i en kruka. G brukar hugga tallkvistar på tomten, de minner också om  grön skog.

Jag önskar alla en väldigt god jul!

Stora gatan, Sigtuna, i december

Det blir en snörik vinter

Bild tagen i morse: Cumulus congestus i mitten

Det är morgon och solen ska strax höja sig. Plötsligt ser jag ett smalt, högt berg där borta på andra sidan Sigtunafjärden. Hur är det möjligt, det fanns inte går? .Jag frågar G som har meriter som förste statsmeteorolog och får sägas vara trovärdig. Han säger att det handlar om cumulus congestus och att sådana moln inte brukar uppträda på vintern. Ett omen, alltså. Ska vi få en fimbulvinter?

Men G tror inte på omen. Cumulus congestus i december betyder inget alls, säger G. Däremot spår han en snörik vinter. Den varma sommaren och milda hösten gör att vattnet i Östersjön fortfarande är ganska varmt. När då kalla vindar blåser över havet får den stora temperaturkontrasten vatten att avdunsta och bilda moln som snabbt ger ifrån sig snö. Snökanon eller sjösnö kallas det när molnen ger ifrån sig mycket stora snömängder på kort tid.

Kan bi-bakterier läka sår?

Bin bygger sexkantiga kammare i sina kupor. Kan det bero på binas rutnätsceller att de bildar hexagonala former? Frågar sig G sedan han läst om makarna Mosers nobelprisbelönade forskning. 

Honung har länge använts som läkemedel. Nu har forskare vid Lunds universitet funnit att den läkande effekten beror på mjölksyrabakterier i honungen. Vid försök i provrör har forskarna kunnat bekämpa flera antibiotikaresistenta stafylokocker från patienter med hjälp av honung.

Antibiotika har ofta bara en enda substans som verkar aktivt på en viss grupp bakterier. Mjölksyrabakterier från bin däremot kan producera olika antibiotiska ämnen beroende på slaget av sjukdomsbakterier som de stöter på. Dock måste det vara färsk honung med levande bakterier! Honung från butik duger inte.

Hittills har forskarna provat färsk honung på hästar med svårläkta sår, alla såren läkte fint. Under nästa år ska forskargruppen i Lund göra försök på människor med kroniska sår.

Att bota migrän

Kan man förebygga många sjukdomar genom att 1) äta rätt och 2) undvika övervikt?  Ja, det är ställt utom tvivel. Kan man påverka sjukdomar man drabbats av genom att äta vettigt? Ja, i flera fall.

För en tid sedan träffade jag Kristina Ahlström på en kurs uppe på författarförbundet. Kristina är jurist och har skrivit ett par böcker i juridik men hennes nya bok som just kommit ut  heter "Fri från migrän. Orsak och botemedel vid en av våra stora folksjukdomar".

De senaste 24 åren har Kristina varit fri från migrän genom att följa en metod utarbetad av professor Rodolfo Low som går ut på att äta som en diabetiker. Genom att hålla blodsockret stabilt slipper man migränanfall, säger Low. Kristina berättar om metoden i sin bok.

Om jag led av plågsam migrän skulle jag inte tveka en minut att pröva att lägga om maten.

Behandla med FT

Mag- och tarmkanalen styrs av det autonoma nervsystemet och står i direkt förbindelse med hjärnan.  Flera signalsubstanser som reglerar hjärnans funktioner finns också i tarmkanalen; hjärnan påverkas av tarmen och omvänt. Hos personer med svår depression, ADHD och autism har forskarna funnit en avvikande tarmflora.

Om vi är beroende av tunntarm och tjocktarm i god kondition för att må bra, och dessa tarmar i sin tur behöver en mångfald av bakterier för att fungera optimalt, kanske man kan behandla genom att föra in en frisk och blomstrande bakterieflora?  Det är just vad som börjar komma nu. USA är föregångslandet och där kallas behandlingen för FMT, fecal microbiota transplantation. Här i Sverige heter det bajstransplantationer men vi kan också kalla det FT, fekal transplantation.

En lång artikel i The New Yorker (1 december, 2014) berättar att tiotusentals patienter redan har behandlats med FMT med i vissa fall mirakulösa tillfrisknanden som följd. En radikalt ny behandlingsform är omgärdad av många restriktioner innan den kan bli tillgänglig för alla. Därför tar många sjuka amerikaner till  D I Y (do it yourself), det vill säga letar upp en frisk donator (en familjemedlem eller granne) och behandlar sig själva.

Nog är det fantastiskt att vad vi nyss såg som exkrementer får ett värde som viktigt botemedel. Nu tar jag ett äpple till. Det gäller att sköta tarmfloran.

Hjärnan och magen i samspel

Tarmarna larmar, det är dags att ladda bakterierna! Kunde man läsa på Namn- och Nytt i Dagens Nyheter tidigare i år. Stämmer, det är alltid viktigt att ladda bakterierna. Det håller inte att fuska med något så viktigt som att hålla tarmbakterierna i god form, vårt välbefinnande står och faller med det. Bort nikotin, alkohol och vitt socker. In med frukt och grönsaker som innehåller en mångfald goda ämnen.

Det som påverkar hjärnan kan också påverka magen. Det kan nog alla skriva under på -- när vi är uppstressade knyter det sig i magen och vi kan drabbas av svår magvärk eller diarreér. Vid Örebro universitet finns NGB Interactions Research Centre där man studerar det här samspelet (NGB betyder Nutrition Gut Brain, näring-tarm-hjärna). I tidskriften C nr 4, 2014, intervjuas professor Robert Brummer -- tvärvetenskaplig specialist i gastroenterologi som förestår NGB -- om kopplingen mellan vad vi äter, hur matsmältningen fungerar och vårt psykiska välbefinnande.

Tarmbesvär leder ofta till psykisk ohälsa och tvärtom. Mer än en tredjedel av alla patienter med IBS (irriterad mage) lider av depression eller ångest och liknande samband hittar man hos patienter med Crohns sjukdom (kronisk inflammation i tunntarmen) och ulcerös kolit (kronisk inflammation i tjocktarmen). Det här sambandet har fått forskarna att ställa nya frågor. Kanske kan man påverka den psykiska ohälsan genom att behandla tarmåkomman? Och vice versa? Vi har behandlat personer med IBS med medicin mot depression och sett en förbättrad tarmhälsa, säger Brummer.

Råda bot är det enda som hjälper, stod det också på Namn och Nytt för inte så länge sedan. Vi kan i hög grad råda över tarmhälsan. Vettig mat tre gånger om dagen hjälper oss mycket.

C, en tidskrift om cerealier, ges ut fyra gånger om året av Lantmännens forskningsstiftelse. Vill du  läsa C, skriv till tidskriftenc@lantmannen.com och beställ en prenumeration som är gratis.

Vart ska klimatflyktingen ta vägen?

Klimatkonferensen i Lima är snart över. Vi får hoppas att de olika länderna har kommit överens om några vettiga beslut. Själv tycker jag att butiker ska sluta med öppen dörr mot gatan hela dagarna när det är kallt. Öppen dörr är tänkt att locka in kunder men hur mycket energislöseri innebär det inte.

Var ska man bosätta sig när vår planet blir allt hetare och havet stiger på ett oroväckande sätt? Vi svenskar har tur, vi stannar nog där vi är, men vart ska till exempel amerikanarna ta vägen?

De som bor i Kalifornien klarar sig fint, längs kusten från Kanada ned till San Francisco kommer det att vara drägligt att bo även år 2100, tror forskarna. Midwest kommer också att dra till sig människor från den amerikanska östkusten som söker ett uthärdligt klimat. Men bäst är att åka till Alaska. Alaska kommer om några decennier att bli det nya Florida, säger professor Camilo Mora vid University of Hawaii i en artikel publicerad av Nature.

U&ME -- att bo på självbetjäningshotell

I den stora livsmedelsbutiken finn en särskild kassa där kunden själv kan stämpla in sina varor. Jag har hittills aldrig vågat mig på det, har hört att det är besvärligt.

När vi flyger kan vi själva checka in, framför datorn eller på flygplatsen. Det går bra, nu när jag har lärt mig det.

På hotellet ska vi också checka in själva. Så är det i alla fall på nya U&Me i kulturhuset Väven, Umeå. "Lyckas du inte med incheckningen, kontakta hotellreceptionen" läser jag på apparaten. Det är lustigt att få det meddelandet när det inte finns någon hotellreception. Detta är nämligen ett självbetjäningshotell. Jag såg ingen som lyckades med incheckningen. Som tur var dök det upp en anställd till slut.

Mitt rum är slimmat på allt -- här finns inga skåp eller lådor eller hyllor, inte ens en enda liten hylla i badrummet (därför ligger hårtorken och reservtoarullen i sängbordet). Man hänger sina kläder på krokar utefter väggen. Ja, det finns en hatthylla stor nog för en basker, men baskern och handskarna och halsduken behöver jag för att dämpa ljuset från lamporna som är inbyggda i fönsterposten, ljus som sticker mig i ögonen när jag vill stå vid fönstret och titta ut över älven som bara delvis hunnit täckas med is. Det kan vara bra för gästen att veta att lamporna i fönstret inte går att släcka, står det på informationsbladet i rummet. Hur tänkte arkitekten?

Tvättfatet är placerat ute i sovrummet på U&ME hotell

Man har sparat in på duschkabin så när jag duschar blir hela badrummet nedstänkt. Men jag har tur, mitt badrum har dusch, toalettstol och handfat. Nästan alla andra rum på hotellet har dusch med toalett, inget mer. Tvättfatet är placerat i sovrummet, intill sängen -- påminner om när sovrum var försedda med en lavoar på en kommod. Arrangemanget spar golvyta förstås men jag tvivlar på att det blir populärt bland gästerna.

Det bästa med rummet är den sköna sängen, den fina sänglampan, det stora fönstret, den sköna fåtöljen och den mjuka mattan med små gröna rutor som påminner om björkblad. Och jag gillar taket som böljar i alla riktningar och är tillverkat av snidade lameller av laserad björk.

Det vågiga taket är tillverkat av björk

Väljer jag U&ME igen? Nej, nästa gång i Umeå bor jag på ett traditionellt hotell. Med en receptionist som kan sälja mig en tandborste.

Besök i Väven, Umeå

Dagen var grå och min bild blev därefter.

Väven? Ett oförståndigt skrytbygge som förstör stadsbilden och har kostat de stackars umeborna nästan en miljard  -- vettlöst! Så tänkte jag i tisdags när jag åkte upp till Umeå, ännu en liten tid årets kulturhuvudstad, för att ta en titt på det prisbelönta byggnadsverket, Kasper Salin-priset för årets bästa byggnad, som vållat så mycket debatt i min gamla hemstad.

Efter att ha bekantat mig med Väven under tre dagar är jag mer positiv. Här är ett vackert, gediget byggt kulturhus med mjuka hörn som omfamnar besökaren och gör mig glad. Fasaden, randig i svart och blankvitt, sägs vara inspirerad av björkar, stadens signaturträd. Byggnaden består av en lägre del, fyra våningar hög, och ett 13 våningar högt hotell. Den högre huskroppen ligger indragen från gatan och byggnaden känns därför inte överväldigande stor. Jag gillar också att den hakar fast vid både ett gammalt trähus intill och Stora Hotellet uppfört av sten för mer än 100 år sedan. Vill du bo förnämt och traditionellt, välj Stora Hotellet, annars finns Vävens eget hotell U&Me; från båda hotellen har du direkt tillgång till kulturvåningarna, behöver aldrig gå ut i snålblåsten.

Vad kan man roa sig med i Väven? Jag gick på kafé, såg en konstutställning, besökte Kvinnohistoriska muséet, lyssnade till en jazzkonsert med Lasse Lystedt (89 år) och gick på bio och såg underbara "Casablanca" med vackra Ingrid Bergman och Bogart som spelar en tuff barägare med ett stort  hjärta. Jag satt också och läste på biblioteket som sträcker sig över 3 våningar och upptar 5000 kvm.

Hårda stolar i kaféet

Ett råd: ta med ett sittunderlag till Umeå. Det finns gott om sittplatser vid fönster med utsikt överallt i Väven men (med vissa undantag inne i biblioteket) är allesammans hårda att sitta på. Värst är ståltrådsstolarna på kafétorget, där är det inte tänkt att man ska stanna länge.

En strid ström av gamla och unga besöker det sprillans nya biblioteket

Plats för grupparbete i bibliotekets björkbladsgröna stolar.

Tyvärr, alkohol är enbart skadligt

I måndags lyssnade jag på tre forskare som talade om hjärnan i Aula Medica, Karolinska institutet. Professor Miia Kivipelto, som är expert på demenssjukdomar, talade om riskfaktorer för Alzheimers sjukdom. Rökning, sa hon, är en stor riskfaktor. Hon sa däremot inget alls om alkohol så jag ställde frågan: Är inte intag av alkohol en riskfaktor?

Professor Kivipelto svarade att ett måttligt intag av alkohol anses förebygga Alzheimers sjukdom men vad är måttligt, det är inte fastställt.  En annan professor på scenen fyllde i: Antagligen är måttligt mycket mindre än vad vi tror.

I dagens Svenska Dagbladet berättar alkoholexperten professor Sven Andreasson om en stor undersökning på alkohol som han gjort tillsammans med forskare från USA, Kanada och Australien. Forskargruppen har inte hittat något som helst stöd i studier för att måttlig alkoholkonsumtion skyddar mot något  alls -- varken mot hjärtkärlsjukdomar, diabetes, demens eller andra sjukdomar. Studier som påstår motsatsen är svaga och undermåliga, de samband man har sett är felaktiga.Vi ser inga positiva effekter av alkohol, det är enbart skadligt, menar Sven Andreasson.

Om din läkare har anmodat dig att dricka 1 - 2 glas rödvin om dagen för att skydda hjärtat, kan du alltså lugnt trotsa hens råd och spara pengarna.

Fetma förr och nu

Har fetma varit ett skönhetsideal? Frågar sig Dick Harrison i den historieblogg han skriver för  Svenska Dagbladet. Många har ju påstått att fetma betraktats som sexigt och eftersträvansvärt, varför skulle annars Rubens måla så feta kvinnor? Men Harrison kommer fram till att nej, det finns inga belägg för att fetma varit ett kvinnoideal (med undantag av kulturer i Polynesien liksom delar av Afrika).

Redan Hippokrates, läkekonstens fader, konstaterade att fetma är en sjukdom som kan leda till andra sjukdomar.  Harrison skriver "Inom kulturens sfär har man drivit med feta personer som löjliga, syndiga eller bara allmänt misslyckade -- välkända exempel finns inom det antika dramat och i den medeltida kristendomens skildringar av frosseri".

Fetma har varit ett tecken på rikedom och makt i en tid när de flesta människor svalt. Rondören visade att man hade pengar att äta för. En fet man som hade råd att låta också hustrun bli tjock sågs som särdeles förmögen och framgångsrik, lär jag mig av Harrison.

I dag ser vi fetma enbart som en allvarlig hälsorisk för Hippokrates hade rätt, fetma, särskilt bukfetma, leder till andra sjukdomar. Det är därför jag försöker reducera mitt bukfett. Det går långsamt åt rätt håll. Gårdagens mätning visade ett midjemått på 75 cm.

Mörk och dyster? Se en utställning!

Sista dagen i november konstaterar SMHI att månaden har satt nytt rekord i grått mörker. Solen har visat sig blott tre timmar under de senaste fyra veckorna i huvudstaden. Vi kan bli dysterkvistar av sådant om vi inte ser upp.

Något som piggar upp är att se en konstutställning om man kan. Jag föreslår utställningen med tavlor av Vera Nilsson (1888-1979) på Liljevalchs, Stockholm. Här visas inte mindre än 140 målningar från alla perioder: tavlor i glada pastellfärger, tavlor i mörka jordfärger och tavlor som går i rött och grönt som var Vera Nilssons älsklingsfärger. Porträtt av målarens dotter Ginga (som egentligen hette Catharina) från småbarnsåren till tidiga tonår, porträtt av fiskare och porträtt av sengalesiska män.

Jag blir glad och fascinerad av att se alla fint målade verk och måste gå två varv innan jag kan säga adjö. Utställningen pågår till 6 januari.

Pojke med blå mössa

Barn med pioner

 

Fiskare

Träd på Alvaret

Fettdrypande recept i Dagens Nyheter

En liter vispgrädde och 50 smör ingår i potatisgratängen för 4 personer som publicerades i Dagens Nyheter den 22 november.

I dag är jag på mitt värsta humör. Det är stjärnkockar som får mig att se rött. Förr tog matkreatörer ansvar för vad man delgav allmänheten. Tro det eller ej, men man ville att recepten skulle gå att laga efter och att det blev god, bra mat. Som inte gjorde folk sjuka. På de stora tidningarna fanns vad som kallades provkök där man lagade upp och provsmakade varje recept innan det gick i tryck eftersom man visste att det kostar läsarna tid och pengar att laga mat. I dag har provköken troligen förvandlats till "tysta rum" där de anställda kan dra sig undan när de blivit utmattade i kontorslandskapet.

I Dagens Nyheter för en vecka sedan, 22 november, bidrog Tommy Myllymäki med två recept. Det ena är ett recept på potatisgratäng (4 portioner) som innehåller 1 liter vispgrädde, 50 g smör, 900 g potatis, 3 dl mjölk, lök och vitlök.

Kanske var det ett skrivfel? Ska det verkligen vara en hel liter vispgrädde, frågade jag matredaktören Elin Peters. Ja, svarade hon i ett mejl. Hon hade kollat med förlaget och receptet krävde all grädden. Resultatet var precis lika uselt som man kan gissa när man läser receptet. Det blev en fet soppa. G och jag hällde bort 1 liter grädde och åt var sin normalstor portion fettindränkt potatis som fick oss att må illa och sova dåligt på natten. Det skulle Elin Peters också ha gjort, om hon hade tagit sig för att provlaga receptet.

Men kanske det andra receptet från Myllymäki var lite bättre? Nej. Det var en ratatouille (4-6 portioner) som innehöll 3 dl olja, 1 msk socker och 1.5 msk salt. Ja, mängden olja är nödvändig för rätt konsistens, försäkrade mig matredaktören. Jag fick ingen lust att prova.

I januari kommer Dagens Nyheter alla gånger att ha en serie som handlar om bättre hälsa med hjälp av sundare mat och mer motion. Det brukar man ha i början av året. Hur vore det att ge läsarna sunda matrecept hela året?

Från Hupmobil till Greyhound

Bänken ovan står på min glasveranda. På sommaren hyser den blommande krukväxter, på hösten korgar med äpplen.

Det är inte vilken bänkskiva som helst. Den är tillverkad av en bred planka från en förpackning. Varken G eller jag vet vad träslaget kan heta. I början på 1900-talet importerades amerikanska bilar till Sverige i trälådor. Inuti lådan som den här skivan kommer ifrån stod en Hupmobil. Aldrig hört talas om Hupmobil? Då är du ingen bilentusiast. Det är inte jag heller, men den här amerikanaren känner jag till tack vare min bänk som tillverkats av en vän.

Den första Hupmobilen visades upp 1909 av Hupp Motor Company. Bilen hade fyra cylindrar och 20 hästkrafter, priset var 750 dollar. Det läser jag i boken Busskungen av Kristin Lundell. Busskungen hette Eric Wickman och han kom som fattig dalmas till USA 1905. År 1913, när han bor i Hibbing,  Minnesota, köper han en Hupmobil och börjar köra gruvarbetare till och från jobbet. Förtjänsten är inte stor, men här har vi början på en enastående karriär som slutar med att Wickman startar bussbolaget Greyhound som när det står på topp årligen transporterade 100 miljoner människor kors och tvärs över USA.

Vad författare måste stå ut med när de gör efterforskningar. Tappra Kristin Lundell har åkt många hundra mil med Greyhound och det är inget vi ska avundas henne. Själv har jag gjort två långresor med bolaget. Den första gick mellan St Paul Minnesota och New York, det kan ha varit 1966. Som jag minns det gick resan utan mankemang, Greyhound var kvar i sin glansperiod.

Min andra resa gick från San Francisco till Minneapolis, Minnesota. Året var 1996 och jag hade missbedömt min ålder. Jag måste ha trott att jag fortfarande var ung. Jag visste inte heller att Greyhoundbolaget hade förändrats så mycket. Jag fick mer äventyr på den resan än jag önskar någon och höll på att bli kvar i den lilla orten Ogallalla, Nebraska, där jag hoppade av bussen för att få sova en natt på motell. Greyhound är ett Micky Mouse-företag, sa föreståndaren för Ogallallas lilla busstation där jag nästa kväll förgäves väntade in bussen. Nå, missöden blir som tur är efteråt till en god historia.

Vad du än gör i USA, åk inte Greyhound. Att läsa boken om bussbolagets uppgång och fall räcker långt.

Vape är årets nya internationella ord

Oxford Dictionnaries har i dag meddelat att man utsett vape till International Word of the Year 2014. To vape är att röka en e-cigarett och rökaren själv kallas för vaper.  E-ciggen innehåller en mix av nikotin, vatten, glycerin och aromämnen (e-juice eller e-liquid). Blandningen upphettas och avger ofattbart stora moln av rök, vapour.

Den första e-cigaretten tillverkades av ett kinesiskt företag 2003 och sedan dess har företeelsen vunnit mark. Användarna menar att det är hälsosammare att vejpa än att röka vanliga cigg (som börjat kallas tobakscigarettter) men det håller inte alla hälsoexperter med om.

Välbefinnande ger längre liv

Blommor ökar välbefinnandet hos många av oss. Den här buketten har jag fotat på Skokloster slott.

Människor med stark känsla av välbefinnande -- lyckliga människor med andra ord -- får ett längre liv än de missnöjda. Det har kommit fram i en stor studie på 9 050  äldre britter. De som kände störst välbefinnande löpte 30 % mindre risk att dö under de 8.5 år som studien pågick, oberoende av andra faktorer.

Medan studien pågick dog 29 procent av människor med lägst välbefinnande. I gruppen med högt välbefinnande dog bara 9 procent under samma tid.

Studiens huvudförfattare är professor Andrew Steptoe, psykologiprofessor i London, och han säger så här (intervjuad av Henrik Ennart i SvD 7 nov. 2014):
--Det finns ett samband mellan välbefinnande och dödlighet som inte hänger ihop med någon annan faktor som vi kunnat upptäcka.

Andrew Steptoe är en forskare jag känner -- på 90-talet samarbetade vi i en studie om hälsobeteende hos studenter -- och jag tror på hans resultat. Ett bra åldrande måste framförallt ge en människa möjlighet att känna en mening med sitt liv: Man vill fortsätta göra en insats. Man vill betyda något för sina barn och barnbarn och det samhälle man lever i.
Hur man når ett bättre välbefinnande har jag skrivit om i min bok "Tankar om glädje och vardagslycka" som kom 2009 (Optimal förlag) och finns att köpa i nätbokhandeln. En bok att ge till alla morföräldrar och farföräldrar som man vill ha kvar länge!  Finns också att ladda ner som e-bok.

Noam Chomsky ifrågasatt

Noam Chomsky är en firad amerikansk språkprofessor. Hans teori från 1950-talet om att alla språk har en gemensam grund och bygger på vad han kallar Universal Grammar har omfattats som sanning av lingvister världen över. Alla barn föds med samma instinkt för att lära språk, en instinkt som är unik för människan, menar Chomsky som idag är 85 år.

Efter ny forskning på området hörs röster som protesterar mot Chomskys teori. Chomskymotståndarna har fått hett bränsle till den livliga debatten genom den nyutkomna boken The Language Myth av Vyvyan Evans, professor  i lingvisitik vid Bangor University i norra Wales. Han menar att en instinkt för språk knappast kan ha kommit till som en mutation för 100.000 år sedan så som Chomsky hävdar. Vårt talorgan, som är knutet till komplicerade hjärnstrukturer, måste ha utvecklats stegvis under en lång tid och kan omöjligt vara resultatet av en plötslig förändring. Neanderthalarna var utrustade på ett liknande sätt som vi och kunde antagligen kommunicera med tal. Evans hävdar också att barn inte alls föds med ett område i hjärnan som är specifikt för att hantera grammatiska regler i språket så som Chomsky har påstått, det finns inget "grammatikområde".

Jag lär om The Language Myth i nyhetsbrevet World Wide Words  (6 nov. 2014) som ges ut av Micael Quinion.  Alltid läsvärt! I samma brev får jag veta att vårt svenska ubåt kommer av U-Boot, den tyska förkortningen av Unterseeboot. Engelska  U-boat avser alltid tyska militära ubåtar från de två världskrigen.

I Pompeji

Miljoner människor vallfärdar varje år till Pompeji. Jag har också varit där och det var speciellt att gå på samma gator som antikens människor, se deras byggnader och alla utsmyckningar som grävts fram ur asklagren som täckte staden vid ödeläggelsen år 79 e Kr.

Det gick an att leva då, om man tillhörde det rika skiktet vill säga. Tjänarna hade inga rättigheter, husets herre hade fri tillgång till de unga slavkvinnornas kroppar, de tillhörde honom. Mary Beard heter en  professor vid University of Cambridge som vet allt om antiken och har gett många uppmärksammade föreläsningar om bland annat Pompeji.



I söndags var jag vid Millesgården där det (fram till maj 2015) pågår en innehållsrik utställning om Pomeji. Se den och räkna med att du vill ta lång tid på dig!

MSL, en formel att räkna med

Magnolians fröställningar började svälla i början av sommaren för att sedan bli röda. Nu spricker de  och visar tjusigt röda frön. Jag lyfter bort dem innan de hinner falla till marken och ser hur varje frö håller sig fast så länge som möjligt via en tunn vit sträng.

Att minska sitt midjemått var inte så enkelt som jag trodde. Trots att jag gått ned i vikt sedan sist har midjemåttet ökat.

Axel Carlsson, forskare vid Karolinska Institutet, har presenterat det ny måttet MSL som han säger är ett bättre mått på hälsan än vikt och BMI. Detta är formeln:

1) Midjemåttet genom stussmåttet = midja/stusskvot.
2) Midja/stusskvot genom kroppslängden = MSL-mått.

Mitt MSL-mått blir 0.52. Forskning visar kvinnor bör ligga under 0.52 för att inte ha förhöjd risk att dö i förtid av hjärtinfarkt, cancer och andra sjukdomar. Det avgör saken. Jag fortsätter med träning och ett reducerat matintag och ser hur mitt MSL-mått ser ut om en månad.

I Belgien har det uppstått en debatt kring den nya hälsoministern Maggie De Block. Hon är nämligen rejält överviktig. De Block är läkare och en omvittnat duktig politiker men det hjälper inte, hennes fetma gör att belgarna ifrågasätter hennes trovärdighet som minister för hälsofrågor.

I dag är det Diwali

I dag den 23 oktober firar man Diwali, ljusets högtid, Indien. Diwali är från början en hinduisk högtid men den omfattas av alla oavsett religion. Jag minns när jag kom till New Delhi i oktober för många år sedan och hela stan var upplyst av levande ljus. Det var fest, det var Diwali.

Vi kan också tända ljus i dag, äta en god middag, vara extra snälla mot varandra och ge våra närmaste en present i form av en välkommen liten tjänst kanske. Vi kanske tänker på Lucia som ljusets högtid men det finns inget som hindrar att vi också firar Diwali.

Skriva eller dö

Efter ett uppehåll på flera år har det nyss kommit en bok med titeln Us av David Nicholls, författare till romanen En dag (som jag inte läst men vet att den sålde bra och blev filmad).

Varför dröjde det så länge innan det kom en ny bok? Nicholls har förklarat det med att han (som har tendenser till prokrastinering) använde sig av ett datorprogram kallat "Write or Die".
Programmet kräver att användaren skriver med en viss hastighet, annars börjar den radera texten.

Ett mardrömsprogram, tycks det mig. Nicholls har beskrivit det som att författa med ett gevär riktat mot huvudet. Undrar hur många gånger han fick börja om från början?

Bloggen fyller 20 år

Det var någon gång 1995 som jag stötte på ordet blog första gången. Det hade med internet att göra men jag förstod inte vad det var och mina kollegor på Karolinska Institutet visste inte heller.
Nu läser jag att bloggen har fyllt 20 år.

Det var den 7 oktober 1994 som Dave Winer, bosatt i Kalifornien, skrev historiens första blogginlägg (under rubriken Davenet). Dave, som är it-expert och erkänt skicklig programutvecklare, uppfann alltså bloggen. Han har hela tiden fortsatt att skriva men använder nu rubriken Scripting News. Vi är förmodligen flera miljoner människor över hela världen som tagit efter pionjären Daves idé att då och då sända ut några personligt skrivna meningar i cyberrymden.

Här är ett skämt jag hittade nyss i The Observer:
-- What do you call an elephant that doesn´t mean anything?
-- An irrelephant.

Korsvirkeskvarter i Rouen

Gratulerar nye, franske nobelpristagaren Patrick Modiano! Gratulerar Frankrike! Jag har inte läst något av Modiano ännu men det ska jag kanske göra till vintern.

På vår resa i Normandie nyss var det två saker som överraskade. Det ena var alla dessa gamla korsvirkeshus överallt. I centrala Rouen till exempel fanns det gott om korsvirkeskvarter med hus från 1300-talet och framåt.

Det andra jag lärde mig var att Frankrikes gotiska katedraler från 1100-talet en gång var målade i starka färger inuti, färger som man idag bara ser spår av. Ja, en del av dessa katedraler -- till exempel Notre Dame i Paris -- var också målade utanpå. Färg försvinner under tidens gång. De antika statyerna i Grekland var också bjärt färgade en gång.

Katedralen i Rouen

Super Thursday

I dag är Super Thursday när de brittiska bokförlagen lanserar höstens viktigaste böcker. Super Thursday har förlagen kallat dagen sedan åtminstone år 2000. Torsdag verkar vara en alldeles speciell  veckodag i Storbritannien. Britterna lägger alltid sina politiska val till torsdagar.

Det är supertorsdag även i Sverige. Det är i dag som Svenska Akademin ger oss namnet på den nya litteraturpristagaren. Vem kan det bli? Alldeles säkert någon man aldrig har hört talas om. Själv håller jag på Lydia Davis som vanligt.

Hur göra dagen till en supertorsdag med akademisk touche? Det blir ärtsoppa till middag förstås.

Nobelpris till forskning på lokalsinnet

Många av oss som är drabbade av prosopagnosi -- vi som har svårt att känna igen ansikten -- har samtidigt uselt lokalsinne och svårt att orientera oss såväl hemma som borta. Oliver Sachs till exempel, han med alla böckerna om människor med neuropsykiatriska svårigheter, är ansiktsblind och har dessutom stora problem att hitta i sin egen stad New York.

Jag har själv många gånger önskat mig ett bättre lokalsinne. Hur många gånger har jag inte kommit fel, gått vilse, tappat bort mig. I dag vet jag vad problemet är, det är antagligen mina platsceller i hippocampus och/eller mina rutnätsceller i entorhinala cortex som fallerar. Grattis till nobelpristagarna John O´Keefe, May-Britt Moser och Edvard Moser! Hoppas att deras framgång sporrar andra begåvade forskare att intensivstudera prosopagnosi.

D-Day

Det är 75 år sedan andra världskriget startade och 70 år sedan invasionen i Normandie, 6 juni 1944.  Att besöka Beach Omaha och se platsen för så mycket död och lidande var uppskakande. De allierade soldaterna, som kom i öppna båtar och vadade i land, var lätta mål för tyskarna som låg gömda i nedgrävda bunkrar vid stranden. En detalj som fastnade hos mig: alla soldaterna hade rakade skallar för om de skulle få ett skott i huvudet och behövde opereras sparade man viktig tid om håret redan var borttaget.

Jag stod där och tänkte på min kusin Elof som deltog i landstigningen som soldat i ett kanadensiskt kompani. Han klarade sig men fick splitter i benet och haltade sedan lätt hela livet. Elof, som var med vid 60-årsminnet av D-Day, är död sedan några år. Hur var det för honom och de andra som överlevde att gå med minnet av denna skräckfyllda dag när de förlorade så många kamrater? Jag önskar att jag hade bett honom berätta.

Här är ett monument till minne av invasionen.

Det står drygt 9 000 kors av vit marmor på the  American  Cemetary. De övriga länderna som deltog i invasionen har sina egna krigskyrkogårdar. Här och där vid korsen ligger en ros från en besökare.

Mon Dieu!

Frankrike har en fin matkultur och på litteraturens och musikens områden visar man hög klass. Dessutom har man sin världsberömda haute couture som inspirerar modeskapare i andra länder. Men när det kommer till toalettkultur ger jag inte landet många poäng.

Från min ungdom minns jag besök på ställen i Frankrike där toaletten bestod av ett hål i golvet. Så är det säkert inte längre någonstans, men så långt som till att betrakta sittringar som en självklarhet har landet inte avancerat. På de hotell som vår grupp bodde på i Caen och Rouen fanns de, men sedan kunde man inte vara säker. Om man hade turen att hitta ett kafé med en bra toalett återvände man gärna dit. Inte ens på McDonalds vid finaste affärsgatan i Rouen, där jag tittade in just för ett toalettbesök (och kaffe med en chanelle), bjöds det bekvämlighet utan kunden får sjunka ner på det vita, kalla, hårda porslinet. Mon Dieu, säger jag bara.

Den här tjusiga äppelkakan åt jag på La Couronne i Rouen, den restaurang som lär ha inspirerat Julia Child till att lära sig allt om fransk matlagning. Botten utgjordes av en tunn skiva pajdeg täckt med ett tunt lager mandelsmet. På detta elegant svängda äppelskivor. Ett av mina projekt i höst blir att prova fram ett recept på hur man åstadkommer detta.

Franska ostar och baguetter

Det fina med en gruppresa är att man träffar trevliga människor som man annars aldrig skulle ha lärt känna. En av mina medresenärer är chef på ett bageri i Stockholm. Bosse bet i ett franskt bröd och konstaterade "bakat i samma linje som vår".  Bosse har tre linjer på jobbet, det vill säga tre franska baguettemaskiner.

Baka baguetter är nämligen inget man gör för hand längre. Idag är tillverkningen automatiserad både i Frankrike och och annorstädes. Man får lita på att allt går som det ska, för ingen människa ser varken degen eller de färdiga baguetterna. Bosse trycker på en knapp så blandas degen till, formas,  gräddas och läggs i påsar. Sedan tar en robot vid och lägger baguetterna i kartonger. Med sju anställda på tolvtimmarsskift tillverkar Bosses bageri 24 ton baguetter per dag. Vita och grova baguetter, fröade och icke fröade.

Den här kvinnan i Rouen är på väg hem med bröd till sin familj.

I Sverige promenerar vi kanske med en glass i handen men i Frankrike går man hellre och äter på en frasig baguettesmörgås.

De klassiska franska ostarna tillverkas däremot helt och hållet för hand. Vi fick förstås inte gå in i mejeriet på St. Hippolyte men genom fönstret såg vi de kvinnliga mejeriarbetarna i kortarmade vita rockar som vet allt om hur man får fram de utsökta ostarna Livarot och Pont l´Èvêque.

 Pont l´Èvêque till höger och Livarot till vänster.

De normandiska korna kan vara enfärgat ljusa eller brokiga i brunt och beige med en typisk mörk ring runt ögonen. Korna går ute men då och då kommer de in för att bli mjölkade eller få sig ett mellanmål.

I Giverny

Sista dagen i september. Läser i tidningen att Stockholms läns landsting lagt 47 miljoner kronor under fyra år på att försöka minska fetman i befolkningen. Politikernas vision var att halvera antalet överviktiga. Nu visar en utvärdering att insatsen åstadkom ingenting, det blev inte färre feta och överviktiga personer. Ett misslyckande som kan bero på att de ansvariga valde fel metoder för att informera och påverka. Vill man vara positiv kan man säga att utan insatsen hade kanske fetman hos invånarna ökat ytterligare.

Lägger måttbandet runt magen och finner bukomfånget vara 76 cm. En besvikelse men inte en överraskning. Jag har nämligen just kommit hem från en fem dagars gruppresa med buss i Normandie där man med fördel äter ost och härliga äppelefterrätter. Normandie är som bekant de goda ostarnas och äpplenas landskap.

Vår resa började med ett besök i Giverny. Äntligen stod jag i målarens trädgård. Jag kunde beundra alla blommorna -- krassegången var lika vacker som jag hade föreställt mig den och där fanns prunkande dahlior, astrar, höstanemoner i rosa och vitt samt näckrosor förstås -- och se det stora rosa huset inuti och utanpå.

Man fick inte fotografera inne i huset men att stå på verandan och ta en bild av det vackra blåvita köket genom den öppna dörren måste ju vara tillåtet.

Många ogillar gult men Monet måste ha uppskattat färgen lika mycket som jag för familjens matsal går helt i gult -- väggarna, takbjälkarna och alla möblerna är målade i ljust citrongult och det är fantastiskt vackert och trivsamt. Där hade man gärna velat slå sig ned för en middag tillsammans med konstnären, hans fru och alla barnen. Dessutom kunde man vara säker på att det inte skulle bli en sen kväll för oavsett vilka berömda besökare från Paris som han hade vid bordet ville Monet alltid lägga sig senast kl 10 för att vara fräsch på morgonen och kunna fortsätta måla.

Obehagliga dikter

Är du fan till någon? Själv är jag fan till författaren Ingrid Sjöstrand. Jag skulle vilja åldras som hon gör med sin tankekraft, humor och vitalitet i behåll.

Ingrid, som blir  92 år i november, släppte sin nya diktbok Planet till salu, Blå. Obehagliga dikter (utgiven på Gidlunds förlag) i går med lördagskafé! dikt! sång! musik! Publiken fick höra Ingrid läsa sina dikter (tankeväckande texter om kärnkraft, krig och vårt tanklösa sätt att fördärva planeten) och vi fick dessutom lyssna till sång och musik framförd av barn och barnbarn.

Jag vill gärna citera en av dikterna från den nya boken:

Jaa?
Ska vi satsa på "Försvar"
Eller
på en framtid där barnen
kan leva?
Det finns bara
ett försvar
mot den senaste
krigstekniken

Fred

I början av året disputerade Carina Agnesdotter på avhandlingen "Dikt i rörelse: Ingrid Sjöstrand och poesins retorik i kvinnornas fredsrörelse 1979-1982". 

Så här står det i pressutskicket:

I början av 1980-talet mobiliserade freds- och miljörörelsen stora skaror i kampen mot kärnkraft och kärnvapen. Även kvinnorörelsen slöt upp på bred front, vilket bildandet av organisationen Kvinnokamp för fred är ett exempel på. Författaren Ingrid Sjöstrand (f. 1922) var en av initiativtagarna till organisationen. Under åren som följde skrev hon många dikter som kom att användas som bruksdikter inom de olika rörelser organisationen var en del av. En av de mest spridda och lästa dikterna är ”Elda under din vrede” från 1979:

Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas
inför våra ögon
Elda under din vrede

Dags för nya affischer

Jag vet en kvinna i landsorten som sa nej när hennes sonson ville komma och hälsa på tillsammans med sin utlandsfödda fru. Han avstod då från att besöka sin farmor. Främlingsrädsla fick den här gamla kvinnan att välja bort sin sonson och hans familj. Det är mer än sorgligt. Jag tänker att hon kanske är en av alla dem som röstade på SD i valet.

Det finns fler grupper än rasister som jag har svårt för:
De som slänger snuskuddar.
De som slänger snusburkar.
De som slänger fimpar.
De som slänger cigarettpaket (verkar bli fler och fler).

Det ser gräsligt ut längs gångstigar och runt busshållplatser. Trots att valet med sitt chockerande resultat var för en vecka sedan, hänger valaffischer kvar på sina håll. De borde ersättas av stora affischer med följande budskap:
Ta hand om dina fimpar. Släng cigarettpaketet i papperskorgen. Bär hem dina dosor och prillor.

Tänk på telomererna

Lauren Bacall lever inte längre men flera andra stora stjärnor  är fortfarande vid liv. Som  till exempel Olivia de Havilland (98), Kirk Douglas ( 97), Maureen O´Hara  (93) och Luise Rainer (104). Kanske begåvades de med exceptionella gener, kanske har de  aldrig hänfallit åt ett stillasittande liv. Deras telomerer har hållit sig långa och smidiga.

Det verkar vara telomererna som det hänger på om vi ska leva länge.  Forskarna jämför dem med den där skyddande lilla plastbiten ytterst på skosnöret. Telomerernas uppgift är att skydda kromosomerna från att fransas upp, klumpa ihop sig och bli kortare. Så snart vi börjar tillbringa mycket tid i soffan och favoritfåtöljen, hotas telomererna av en ödesdiger uppfransning som kortar vår livslängd.

I en ny studie som publicerats i British Medical Journal visades att fast människor som motionerade ofta tenderade att vara friskare än andra, så var den viktigaste faktorn för god hälsa i vilken utsträckning som folk rörde på sig. Ju mindre tid som vi sitter ned under dagen, desto längre är våra telomerer och desto större chans att få leva länge.

Läkaren och forskaren Mike Loosemore menar att vi behöver inte ägna oss åt jobbig motion utan man kan nöja sig mindre ansträngande aktiviteter. Huvudsaken är inte fastna i stillasittande. Han hävdar att det är lika effektivt att vara på fötterna tre timmar om dagen, fem dagar i veckan, som att springa tio maraton om året. De tre timmarna kan förlänga livet med två år. Det låter bra.

Det var svampens dag förra söndagen. Jag firar svampens dag alla dagar den här tiden och plockar delikata svampar vid varje skogspromenad. Överst en bild på den jätteröksvamp (1.2 kg) som G fann vid Ekolsunds slott nyss (intill en vit astrakan).

Ta inte bilen, promenera till vallokalen i dag!

Epistlar från tid som flytt

Varför har jag aldrig skrivit dagbok? Tänk så roligt det hade varit att gå tillbaka och läsa om allt som hände en gång. "Genom att skriva dagbok håller vi fast erfarenheter som vi senare tvivlar på har  ägt rum. Det är ett sätt att bekräfta dem och göra dem fattbara." Så skriver Per Wästberg i sin bok Lovord som jag lånade på biblioteket, inte för att läsa hans lovtal till Carola Hansson, Jaques Werup, Kristina Lugn och en rad andra förtjänta författare, utan för att se vad han hade att säga om dagboken och romankonsten.

Virginia Woolf är dagboksgenrens mästare enligt Wästberg, "i dagböckerna sökte hon vara sann, inte underhållande". Och "Tonfallet är så naturligt att man tror sig umgås med någon man känt i hela sitt liv". Utdrag ur hennes dagböcker finns utgivna på svenska under titeln Ögonblick av frihet. Boken kom för några år sedan på Elisabeth Grates förlag och är i min mening väldigt rolig läsning.

Hur får man tillgång till sitt förflutna om man inte varit klok nog att göra anteckningar varje dag? Har man tur,  kan man få tillbaka alla sina brev till en gammal bästis. Jag har fått tillbaka brev tidigare och nyss fick jag de sista packarna brev till Anne-Marie som jag blev bästa vän med när vi båda var 12 år och började läroverket; det var ett 80-tal brev från andra halvan av 50-talet och början på 60-talet.

Ett brev var märkt Express och det läste jag förstås direkt. Det var ett brev från februari 1958 när jag sedan en dryg månad är barnflicka hos arkitekt Nils Tesch och hans fru Kajsa Tesch i Stockholm, två människor som jag direkt tar till mitt hjärta, de är underbara och tar väl hand om lantisen. Vad har jag  inte hunnit med på en månad: dansat på Nalen (mycket roligt och inte alls skumt eller syndigt, försäkrar jag Anne-Marie), varit på operan och sett Figaros bröllop (väldigt bra och rolig också) och sett Jorden runt på 80 dagar (verkligen underhållande) med min f d pojkvän Ola. Mitt ex har dock inte mycket tid med mig eftersom han spelar  saxofon i Little Gerhards orkester som lirar nästan varje kväll.

Jag har fått Alberte och Alberte och friheten av Kajsa, böcker som jag läser med stor behållning (och har läst om ett par gånger sedan dess). Jag har också hälsat på mina släktingar i Vendelsö (och bedårats av min långe, blonde, charmerande kusin Rolf) och haft besök av en väninna från Umeå. Rolf, hans syster och hans föräldrar är alla döda sedan flera decennier tyvärr, men tack vare brevet minns jag dem på nytt.

Nu ska jag läsa alla de andra epistlarna och förlora mig i min ungdoms göranden och låtanden. Tack Anne-Marie för att du sparade alla breven! I dag är söndag. Kanske ska jag också kvista över till  Bergianska trädgården.