Vad ska revolutionen heta?

Vad kommer den pågående revolten i Egypten att kallas? Lotusrevolutionen kanske. Eller papyrusrevolutionen. Tidigare revolutioner har namn hämtade från växtriket. Vi har jasminrevolutionen i Tunisien; jasmin är landets nationalblomma. I Lebanon kom cedarrevolutionen 2005, samma år som tulpanrevolutionen i Kirgistan. Kievs gator kantas av kastanjer, därför fick revolutionen i Ukraina heta kastanjerevolutionen eller den orangea revolutionen. Ursprunget till de här namnen kan spåras till nejlikrevolutionen i Portugal 1974 när revoltörerna bar nejlikor.

Klockfria butiker

Man letar förgäves efter klockor i dagens butiker. Där ska man inte påminnas om tiden. Kunden ska glömma sig kvar och shoppa, shoppa, shoppa.

Bättre till mods

Vi kan vara uppretade, ilskna eller helt enkelt småsura men vi behöver inte torgföra våra känslor. Vi kan välja att stanna inne och lugna ned oss innan vi träder ut och möter människor på gatan, på bussen eller i affären. Med en glad min, eller åtminstone en neutral min, är vi bättre rustade för att möta vår nästa och vi undgår att sprida olust och ge ifrån oss dåliga vibrationer.

Hur gör man då för att snabbt känna sig lite bättre till mods? Jag föreslår att man tar till penntricket. Sätt en blyertspenna mellan läpparna tvärsöver munnen och du känner dig lite, lite gladare. Förklaringen, menar forskarna, är att pennans placering påverkar vissa muskler, det går en signal upp till hjärnan och resultatet är att vi noterar en viss humörhöjning. (Prova att sätta samma penna rakt in i munnen mellan läpparna; lägg märke till hur pannan rynkas och hur spänd du känner dig).

Ett annat trick är att alltid ha till hands något oemotståndligt roligt som vi kan dra fram ur minnet. Jag väljer att tänka på Mr Bean som dirigent i filmen Merry Christmas, den scenen får mig alltid att le.

Tio över tio

Fast klockan kan ställas på väldigt många sätt, och visa ett stort antal tider, finns det en internationell tradition att alla klockor vi ser i skyltfönster och annonser i dag visar samma tid, tio över tio. Hur kan det komma sig?

Ja men tänk efter, vad skulle klockorna annars visa för tid? Kvart i tre? Nej, det ser tråkigt ut med ett horisontalt streck över urtavlan. Halv tolv? Nej, inte heller ett vertikalt streck tilltalar ögat. Tjugo över åtta då? Absolut inte, då ser klockan sur ut, då har den neddragna mungipor, ingen vill ha den klockan på armen. När klockan är tio över tio ser den leende och vänlig ut, då lockar den till köp.

Jag vet inte om det har gjorts någon undersökning av i vilken grad vi påverkas av att se den där leende klockan i annonsen med visarna på tio över tio. Vad som har undersökts är hur människor påverkas av att se leende och arga ansikten. När vi ser en bild av ett ansikte med ilsken, sur eller butter min påverkas vi på ett negativt sätt, då går också våra mungipor ned utan att vi är medvetna om det. Och den som ser oss då, kommer också att få neddragna mungipor och samtidigt känna sig lite sämre till mods. Som ringar på vattnet fortplantas vår sura min och sänkta sinnesstämning. Det krävs att vi ser eller hör eller tänker på något lustigt för att våra munvinklar ska vända uppåt igen.

Med det här vill jag säga att vi har ett ansvar för den känsla vi förmedlar med vårt minspel, för vi smittar andra människor med positiva eller negativa känslor.

Lära sig klockan

Det var viktigt att kunna klockan när jag skulle börja skolan. Jag lärde mig allt med hjälp av boken Klockan. Teckningar med rim av Gunnar Söderberg utgiven på bokförlaget Ardor i Stockholm. Tyvärr står det inte när boken är tryckt men typografi och bilder andas 1930-tal. Jag måste ha fått överta den från någon släkting.

Boken, som jag har kvar än, följer en liten pojke under en dag. På varje högersida finns en bild av gossen och till varje bild hör ett rim. Tuppens glada kuckeliku väcker barnen klockan sju läser man under den första bilden som visar en nymornad blond pojke i röd pyjamas. Pojken tvättar sig, äter frukost, leker med grabbarna, åker cykelspark och tittar på stjärnorna. Utav dagens möda trött klockan sju man sover sött står det under bokens avslutande bild med samma pojke i en blåmålad säng övervakad av en krushårig John Blund med paraply.

På bokens framsida ser man ett gult fickur med svarta siffror och två rörliga, svarta visare. Läraren kan be barnet att ställa visarna på klockan kvart över fem. Eller tjugo minuter i tre. Eller fem minuter över åtta. Och barnet kan visa att det är herre över tiden.

Svenska äpplen i butiken

Mina pomologiska vänner har skickat uppmuntrande rapporter. Ingrid gläder sig åt att det fortfarande finns svenska äpplen på hennes Konsum: Gloster, Kim och Ingrid Marie. Svenska Cox Orange har bytts ut mot röda tyska Cox Orange.

Häromdagen besökte Hilding butiken Nelins i Uppsala. I fruktdiskarna kunde han räkna till elva (11) sorter av svenskodlade äpplen! Däribland de nya sorterna Bellida (se bild som Hilding hittat och skickat mig) och Piruette.

Elva sorter, det var inte illa! Bellida och Piruette är nyheter för mig. Bellida är ett holländskt äpple (Idared x Elstar) som kom 1994. Piruette vet jag mindre om.

Fascinerande ljudspel

I Önska i P2 kunde man i går höra verket Att fälla grova träd är förknippat med stora risker av Hanna Hartman. Man hör knakande träd, gnissel, ljud av orrar och ekorrar (tror jag), motorsåg och män som ropar. Fascinerade ljud som avbryts av tystnad då och då.

Jag blev nyfiken och gick in på YouTube. Lyssnade på Plåtmås av Hanna Hartman. Tre minuter av måsskrik, slag mot plåt och ljudet av människor som äter äpplen. Plus ett bildspel med samma ingredienser.

Trädet

Filmen Trädet handlar om en gigantisk magnoliafikus med grova grenar som siktar mot himlen. En åttaårig flicka kan kommunicera med sin döda far uppe i trädet och vägrar att låta det falla för arboristerna trots att de framträngande rötterna hotar familjens hus.

Man kan säga att Trädet är en naturfilm. Jag anar att filmskaparna har fått bidrag från australiska turistdepartementet för att visa landets djur och natur. Man får se myror, maskar, grodor, papegoja och känguru. Skrämmande flygande hundar fick mig att krypa ihop i fåtöljen; redan vanliga fladdermöss är lite kusliga. Filmen visar också människans natur -- en ung änka (skickligt spelad av Charlotte Gainsbourg) sörjer, förälskar sig på nytt, skyddar sina barn.

Filmen har två budskap: Barn går alltid först. Hus får aldrig stå för nära ett träd. Trädet på bilden har inget med filmen att göra.

Oroande spridning av NDM-1

Jag skrev i augusti förra året om enzymet NDM-1 (New Delhi metallo-b-lactamas-1) som identifierades första gången hos en svensk patient i New Delhi i december 2008. Bakterier som tillverkar NDM-1 står emot alla slag av antibiotika. Hittills känner man till två slags bakterier med gener som producerar NDM-1, den ena ger en farlig lunginflammation, den andra svår urinvägsinfektion.

Om NDM-1 sprider sig i världen är vi hjälplösa. Tyvärr verkar det vara så illa, skriver Svenska Dagbladet i dag. En studie, som snart ska publiceras i Lancet, visar att drygt 15 procent av vattenprover från öppna kloaksystem i New Delhi innehöll dessa farliga gener liksom kranvatten från två ställen.

Många kan bära på NDM-1 utan att visa symptom medan det hos andra leder till resistenta infektioner. NDM-1 har redan spridits från Indien till andra länder (via så kallad medicinsk turism som innebär att människor reser till Indien för att opereras); ca 250 fall finns rapporterade i 20 länder (två fall i Sverige).

Skatan och domherren

Häromdagen såg jag hur en skata hängde upp en domherre i ett träd och plockade fjäder efter fjäder från det röda bröstet. När jag kallblodigt tänkte fotografera massakern, flög skatan.

Skatan måste ha hittat en död domherre, säger G. Den kan döda fågelungar men ger sig inte på större fåglar.

För övrigt föddes den finlandssvenske författaren Elmer Diktonius denna dag 1896.

Leenden och skratt

Mina besökare från Globala Gymnasiet och jag talade bland annat om detta att skrattet kräver att vi är i sällskap med andra människor. Vi skrattar hjärtligast tillsammans med goda vänner och våra skratt bekräftar och fördjupar vår samhörighet.

Vi skrattar inte ensamma men om du känner för att le brett vid datorn, gå in på YouTube och se Spike Jones med orkester framföra Sabre dance. I eftermiddag tänkte jag skratta åt komedin Det ligger i blodet med Cary Grant på teve.

Kul besök

I går hade jag ett trevligt besök. Det var Basira, Vendela, Indra, Lovisa och Nora, elever i sista klassen i Globala Gymnasiet i Stockholm, som tagit sig till Sigtuna för att intervjua mig om skratt. Glädje och skratt är ett stort ämne och i två veckor ska dessa fem skärpta tjejer fånga så mycket som möjligt i ett välplanerat och ambitiöst upplagt projektarbete. Samtalet i går lärde mig en hel del. Nu ser jag ser fram emot att läsa gruppens slutrapport.

En dåre fri

Har läst En dåre fri av Beate Grimsrud. Det är tung läsning. Boken rubriceras som roman men handlar i själva verket om författarens samtidiga liv som patient – hon har varit in och ut på psykiatriska kliniker de senaste tjugo åren – och framgångsrik författare, dramatiker och filmare. När Beate Grimsrud blev nominerad till Augustpriset för romanen Har någon sett mig någon annanstans? och skulle på presskonferens hade hon permission från avdelningen.

Det var när hon gick en rösthörarkurs, en kurs för människor som hör röster, som Beate Grimsrud fick idén att skriva en bok om sina röster. Läsaren blir bekant med småpojkarna Emil, Erik och Espen som samsas med prins Eugen och talar till författaren en stor del av tiden. Erik är stökig, han upprepar att allt ska krossas och splittras men hans uppmaningar att slå, att spricka och gå sönder mattas så småningom.

”Jag är aldrig ensam, det är bara att gilla läget” skriver Beate Grimsrud. Hon skriver också: ”Världens verklighet skapas av oss. Var och en som vill vara verklig måste vara obunden, säger prins Eugen. Emil och Espen förstår inte vad det betyder. Erik låtsas förstå. Jag vet inte vad annat jag ska göra än att skriva ner det. Det är min frihet”.

Beate Grimsrud må ha svårt att ensam klara vardagliga rutiner och ett självständigt liv i den egna lägenheten. Men hon är en mästerlig författare och hennes bok om rösterna och livet på psyket ger oss en unik inblick i en annan värld.

Margot Wallströms memoarer

Vi är många, av olika partitillhörighet, som gillar Margot Wallström, politikern som kommer från ett enkelt hem i Västerbotten. Jag hörde henne en gång berätta om sitt ursprung. Där hemma fanns tre böcker: en bibel, en kokbok och en bok om jakt. Det var allt.

Nästa höst ger Brombergs ut Margot Wallströms memoarer. Boken skrivs tillsammans med DN:s tidigare ledarskribent Barbro Hedvall och kommer bland annat att ta upp socialdemokratin, svensk nutidshistoria och samarbetet med Göran Persson.

Skuggmoreller och sjukhusäpplen

I böcker och teveprogram kan man möta tokiga översättningar. Thanks for seeing me blir tack för att du ser mig istället för tack för att du ville träffa mig. She died of hemorrhage översattes en gång i tv4 med: Hon dog av hemorrojder. Knappast någon har dött av hemorrojder men desto fler av blodstörtning.

I den pomologiska världen finns också exempel på komiska felöversättningar. När den franska körsbärssorten Morel de Chateau skulle översättas till tyska blev namnet Schattemorellen. Samma bär fick det svenska namnet skuggmoreller.

Under den gångna hösten har jag träffat på den gamla, goda äppelsorten Sykehouse (bild). Det man tror var moderträdet hittades i den lilla byn Sykehouse i Yorkshire, England. Sorten finns med i Haandbog i dansk pomologi från 1893 av H C Bredsted där jag läser att den tyske pomologen Diel, den förste att beskriva äpplet år 1809, misstog Sykehouse för sjukhus och översatte namnet till Englische Spitalreinette, engelska sjukhusrenetten. Namnen Spitalrenett och Hospitalrenett användes sedan i tysk och dansk pomologisk litteratur under hela 1800-talet.

Läsefrukter -- Göran Tunström

Svarta, regnvåta grenar. På en enda av dem: sju vita blommor. Resten har upphört. Plommonträdet var fel beskuret. Det bar alltför rikligt med frukt och klövs mitt itu efter tjugo år av välsignelse. I dess skugga skrev jag några fruktiga rader, det var min högsommar, som nu är förbi. Jag äger inte tid att plantera ett nytt och se det digna så, men för var dag som dras ifrån förstår jag allt bättre vad Tiden är och jag ägnar mig åt den genom att se ut genom olika fönster: i norr en mörklagd slätt, i söder berg och i öster den där solen...

Ur Under tiden av Göran Tunström (med blommande äppelträd av Carl Fredrik Hill på skyddsomslaget)

Hölma och hölsa

Varje gång vi handlar något - - i Pressbyrån, Ica, Konsum med flera ställen - - blir vi föremål för vad personalutbildaren kallar HÖLMA: hälsning, ögonkontakt, leende, merfråga och avskedshälsning.

Som artig kund svarar jag med HÖLSA: hälsning, ögonkontakt, leende, svar på merfråga och avskedshälsning.

Pommes frites är en brittisk tradition

Britterna är fetast i Europa har det framkommit under hösten. Den främsta orsaken är inte, som jag trodde, alla de mjuka kakorna med tjockt lager av sockerstinn glasyr som man får överallt. Nej, fetman beror på att britterna är galna i pommes frites. De äter mest pommes frites i hela världen med undantag av amerikanarna (som också har stor andel feta i befolkningen).

Britterna, som har mer än 100 frites-varianter att välja på, älskar chips och det börjar i tidig ålder. Nästan alla brittiska skolbarn äter pommes frites till lunch. The British Heart Foundation varnade för fyra år sedan för att hälften av alla brittiska skolbarn får i sig fem liter olja varje år via pommes frites med fetma och typ 2 diabetes som följd, läser jag i The Guardian Weekly (17 dec. 2010).

Är kanske pommes frites en lika brittisk uppfinning som Yorkshire pudding? Nja. Vissa menar att den första friterade potatisen såg dagens ljus i Cary Moons Lake Lodge restaurang i Saratoga Springs, New York, den 24 augusti 1853. Det ska ha varit en George Crum, son till en indiansk mor och en svart far, som i vrede över en gäst som klagade på alltför tjock stekt potatis skar lövtunna potatisskivor, kokade dem i het olja, öste på salt och skickade ut dem till kunden. Dock finns det ett recept för stekta potato shavings i en amerikansk kokbok från 1832, en bok som baserar sig på engelska recept.

Varför knaprar just britterna på onyttiga pommes frites hela tiden? Ingen sitter inne med svaret men det finns teorier. En är att Storbritannien blev industrialiserat tidigare än övriga Europa. Människor arbetade långa dagar i fabrikerna och ville gärna äta något som var billigt och mättande och färdiglagat när de kom hem. Fish and chips är en gammal, populär, färdiglagad, brittisk maträtt.

Kanske hör det till saken att de brittiska industriarbetarna hade kontanter att köpa för samtidigt som de flesta i Sverige levde i penningknappa självhushåll på landet: det man åt var man tvungen att producera i hemmet.

Katten ensam hemma

Undrar du vad din katt sysslar med hela dagarna när du inte är hemma? Kanske den vräker sig i din bästa fåtölj hela tiden? Eller kanske den sitter och tittar på den tysta teven -- varenda katt vet att det finns flera spännande, specialgjorda, amerikanska filmer för katter och du visar inte någon enda för din ensamma Misse.

Jag kan berätta vad katten gör. Det har nämligen ett kattmatsföretag undersökt genom att fästa små kameror på 50 inomhuskatter. Större delen av dagen, eller 53 procent av sin tid, satt kissarna stilla någonstans i huset och tittade till exempel ut genom ett fönster. Katterna sov 6 procent av tiden och 4 procent av tiden åt de eller satt de och tittade på maten. De klättrade på möbler 8 procent av tiden och lekte med andra husdjur 12 procent av tiden. Sex procent av tiden satt katterna och tittade på teven eller datorn och lika länge låg de gömda under ett bord.

Lekte inte katterna med sina leksaker? Jo, men bara 5 procent av tiden. Det är förstås mycket roligare att leka när husse eller matte kommit hem. Bilden visar en okänd katt vid en vägkant i Sigtuna.

Rut och Ragnar på Stadsteatern

Jag har en teori att musiker och sångare lever länge. Jussi Björling, som vi ska fira i år, faller utanför ramen, han dog 49 år gammal. Många rockmusiker har också dött unga, men de är en egen sort. Annars är det märkvärdigt många musiker som når hög ålder.

Kanske håller sig också skådespelare vitala upp i hög ålder. På Stora Gatan ser jag då och då Inga Landgré som bor i Sigtuna. Hon blir 84 i år men är smärt, rak i ryggen och fortfarande verksam på teatern. Hon har tjockt stålgrått hår som jag avundas lite. Vi såg henne dansa i Stadshusets trappa under Nobelfesten nyss och dessförinnan var hon med i pjäsen Körsbärsträdgården. Yvonne Lombard och Meta Velander är ungefär lika gamla och fortfarande verksamma.

I går såg jag Kristina Lugns pjäs Rut och Ragnar på Stadsteatern. Ingvar Kjellson, 88 år i maj, spelar Ragnar och Meta Velander (hans fru) spelar Rut. De har bestämt sig för att skiljas efter 33 år och om två timmar kommer bilen för att hämta Ragnar och hans pinaler.

Det är inte lätt att leva samman men det är inte heller så enkelt att skiljas. Hur ska ceremonin se ut egentligen? Räcker det med att de lovar att göra sig av med varandra och inte älska honom/henne ”tills döden skiljer mig från livet?” Eller ska de bjuda sina vänner (som sedan också måste delas upp) till en skilsmässofest? Vem ska Ragnar ha till sin worst man? Ska de, som Rut föreslår, åka på skilsmässoresa och ha en svekmånad?

Ragnar ska flytta till Vera och börja ett nytt liv. Det är inte att börja ett nytt liv, det är ett miljöbyte, påpekar Rut. Får Ragnar komma och hälsa på under helgerna? Nej, säger Rut. Pjäsen är full av den absurda humor som är kännetecknande för Lugn men här finns också stor sorg och vemod. Äktenskapet blev inte vad handarbetslärarinnan Rut och hennes man studierektorn hade tänkt sig. Vi som fyllde salongen hade själva kommit upp i åren och vi gav de duktiga skådespelarna rungande applåder.

Citat från pjäsen: Vi har lovat att älska varandra hela livet. Om det är sant att vi inte älskar varandra längre, kanske det innebär att våra liv är slut nu?

Vi är många ansiktsblinda

Läste en intervju med Mark Levengood i tidningen Vi (december 2010). Han är ansiktsblind. Jag blir inte förvånad. Har man inte hos honom ofta sett det där lite frågande uttrycket som kännetecknar ansiktsblinda? Uttrycket som betyder ”Undrar vem jag pratar med nu?”

Hoppas att någon snart forskar på frekvensen av ansiktsblindhet i Skandinavien. Själv håller jag för troligt att 10 eller kanske 20 procent av alla skandinaver har svårt att komma ihåg ansikten. Precis som jag själv och Mark Levengood och kronprinsessan Victoria och kungen.

Kommer kineserna att köpa allt?

Vill kineserna lägga allt under sig? EU agerar mot kinesiska uppköp, kunde man läsa i tidningen nyligen. EU:s industrikommissionär Antonio Tajani föreslår att EU skapar en myndighet som kan stoppa utländska uppköp av europeiska företag inom strategiskt viktiga sektorer. Det handlar framförallt om att stoppa kinesernas framfart i Europa, medger Tajani. I USA finns redan ett motsvarande organ, Committee on Foreign Investment in the US.

Jag tänker på en skämtteckning i The New Yorker för något år sedan. En rik affärsman står med sin lille son i kontoret högst upp i en skyskrapa. De tittar ut över mannens fastighetsbestånd och fabriker. Fadern pekar med handen och säger:
-- Min son, en dag kommer allt detta att tillhöra kineserna.

Av min danska väninna bosatt på Färöarna har jag fått en rad bilder av träd. Jag kommer att visa några av bilderna som har sitt ursprung i Kanada. Här är den första.

Wassail på Trettonhelgen

Kom du ihåg att gå ut i trädgården och dricka cider i går? Nå, du kan göra det i dag på Trettondagen istället. Det handlar om wassail, en flera hundra år gammal engelsk tradition som tjänade till att beveka äppelträden att bära rikligt med frukt under det kommande året.

Wassail utfördes lite olika i olika områden av England. I östra Cornwall tog man en stor hink med cider ut i trädgården. Alla tog sig en mugg cider från hinken, drack äppelträden till och kastade resten på träden.

Ofta sjöng man för träden. Den här wassailsången kommer från The book of apples av Joan Morgan och Alison Richards:

Here´s to thee, old apple tree,
May´st thou bud, may´st thou blow,
May´st thou bear apples enow!
Hats full, caps full,
And my pockets full, too! Huzza!

Blodapelsinens tid är nu

Nu har jag sett min första solförmörkelse. Jag måste ha haft många tillfällen under livet men det var först i förrgår som jag verkligen såg en solförmörkelse. När G hade slaktat en tavelram, tagit ur glaset och sotat det -- så gjorde man förr, sa han -- kunde vi se solen lysa som en skära.

Just för tillfället är blodapelsinen min favoritfrukt. Du glömmer väl inte att njuta av dem nu när de finns i varje butik? Jag är från Västerbotten och där växer man upp med blodapelsiner. I sextio år, eller alltsedan andra världskriget, har landets nordligaste landskap visat den största försäljningen av blodapelsiner. Etnologerna står frågande.

Mats-Eric Nilsson skrev nyss i Svenska Dagbladet att taroccon är den godaste av blodapelsiner. Han skrev det för några år sedan också och det fick mig den gången att resa till staden Catania på Sicilien i januari för att smaka taroccon -- som har sitt namn efter den lilla uppsvällda delen på ena sidan som får apelsinen att påminna om en leksakssnurra, tarocco på italienska, enligt The Oxford Companion to Food av Alan Davidson. Det är i trakten runt Catania som man har stora odlingar av blodapelsiner.

Jag kom hem nöjd. Taroccon är god men i min smak inte läckrare än Moro och Gyllene korset som vi kan köpa här.

Känner du din partner?

Sfinxen fotograferade jag i London under mitt besök där i oktober. Det står två blankpolerade och stiliga sfinxer mitt emot varandra vid Thames. När jag kom hem läste jag The voyage out av Virginia Woolf, hade tidigare läst den på svenska (Resan ut). Boken börjar med att ett medelålders par i oktober månad på väg till en båt, som ska ta dem till Sydamerika, promenerar längs the Embankment och stannar till just vid ”the polished Sphinx”. Hustrun gråter för barnen som lämnas därhemma, maken försöker trösta. Bokens huvudperson är den unga flickan Rachel som ombord på båten och i det främmande landet gör nya erfarenheter, blir förälskad och insjuknar.

Susan är en annan ung kvinna som vi möter i boken. Hon hittar också sin kärlek, Arthur. Han upptäcker att Susan avskyr gröna ärtor, det gör han också. Därefter börjar de två jämföra vad de gillar och inte gillar, ”det vill säga Susan tog reda på vad Arthur tyckte om och sa sig tycka om precis samma sak.”

I en studie som Journal of Consumer Psychology nyss berättat om har tyska, schweiziska och amerikanska psykologer frågat människor i olika åldrar om partners preferenser vad gäller mat, film och möbler. Det visade sig att de unga paren (19-32 år) gav fler korrekta svar än de äldre paren (62-78 år).

Ja, par som varit tillsammans i omkring 40 år visste mindre om varandras tycke och smak än par som varit tillsammans bara ett år eller två. Förklaringen kan vara att paret i början av sin bekantskap har mer att vinna på att lära känna vad den andre gillar och inte gillar. I ett gammalt, etablerat förhållande är man kanske mindre nyfiken och tar för givet att man vet allt.

Nu har jag konstruerat ett test med tio frågor. Skriv gärna ut frågorna i fyra exemplar. Skriv dina egna svar på ett formulär och fyll i svaren för din partner på ett annat formulär. Ge så din partner två formulär och be honom/henne göra på samma sätt, ett formulär för de egna preferenserna och ett formulär som gäller dig, hans/hennes partner. Se efter i vilken mån era svar överensstämmer!

Här är frågorna:

Favoritfrukt?
Favoritbär?
Favoritsoppa?
Favoritfisk?
Favoritgrönsak?
Favoritfärg?
Favoritplagg?
Favoritfilm?
Främsta fritidssysselsättning?
Favoritartist?

G och jag har bott tillsammans i 30 år. Vi känner varandra utan och innan. Trodde vi. G hade fem rätta svar, jag lika många.

Under 2011

För 2011 hoppas jag på följande:
1. Att vi alla tar vara på de små nöjen och njutningar som bjuds varje dag. Det höjer välbefinnandet och det gagnar i sin tur vår omgivning.
Varmt, rostat bröd, god musik, en skön promenad, en kram – det finns mycket att glädjas åt. Måla tånaglarna är ett billigt nöje som piggar upp en människa. Själv tänker jag inte missa morgonens njutning, mitt varma fotbad. Först i med ena foten i tvättstället, sedan den andra. Sedan jag en gång hörde en läkare berätta hur snabbt det bildas elaka svampar på en fuktig fot torkar jag noga torrt mellan alla tår.

2. Eftersom alla religionsutövare inte har så mycket humor att de tål att skämtas med vill jag, för vår fredliga samvaros skull, att tidningar, teve, radio och konstnärer avstår från att kränka muslimer, judar, kristna, hinduer och alla andra troende.

3. Inga bibliotek någonstans går över i privata händer. Bibliotek, bland det viktigaste vi har, ska ägas av oss alla.

4. Silver som bakteriedödande medel i kläder förbjuds. Silver är en ändlig resurs som behövs till annat, elektronik till exempel.

5. Alla som tar in bärplockare från utlandet visar ansvar och ser till att plockarna får mat, bostad, sjukvård och lön.

6. Killarna hissar upp sina byxbakar så att de smiter åt som de är tänkta att smita åt.

7. Alla slutar att använda ordet förträngning när de menar bortträngning. Bortträngning är en psykologisk försvarsmekanism. Vi tränger bort minnet av kvällen när vi tabbade oss. Förtränga betyder att man gör något trängre. Men hur ska jag kunna vinna i den här frågan, som bara envetna psykologer driver, när till och med Svenska Akademiens ordlista från år 2000 anger att förtränga betyder 1. undantränga, borttränga och 2. göra trång, tränga ihop.

God fortsättning!

Ber att få önska alla ett fint 2011! I Sigtuna är det tradition att klockan 12 på nyårsnatten samlas i St Pers ruin där kyrkoherde Mikael Klefbeck läser vackra dikter. I år var det extra stämningsfullt med mycket snö på och inuti ruinen. Vi önskade alla varandra gott nytt år och vandrade hem under en fyrverkerifärgad himmel.