Fint i Nässjö

Var härförleden i Nässjö och blev förtjust. En trevlig liten stad med ett fint kulturhus, en stad byggd runt en vacker sjö som inte är större än att man lätt kan promenera runt den.

Dessutom hittade jag vad man saknar överallt annars: på stationen stod en fimpsamlare ovanpå en papperskorg. Här kan rökarna kasta sina fimpar istället för att skräpa ned. Må andra städer anamma detta!

Vid den vackra sjön i Nässjö finns en trädgård med allehanda växter att beundra. Bland annat denna vackra körsbärsbenved.

 

Varför så stora tidningar?

Har jag gjort ett bestående avtryck i svensk tidningshistoria? Jag är glad att kunna svara ett självsäkert ja på den frågan. Det var jag som krympte tidningen Vi. Som nytillträdd chefredaktör gick Allan Larsson runt och pratade med alla Vi-journalisterna. När turen kom till mig påpekade jag att tidningen var för stor och det blev otympligt om man ville rycka ut en särskilt intressant  sida att spara i en pärm. Tidningssidorna borde bli mindre.

Allan Larsson förstod sig inte varje gång på ett klokt förslag, men den där gången lyssnade han och såg raskt till att tidningen krymptes från 23 x 30 cm till det nättare formatet 22 x 27 som den fortfarande har.

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har också minskat också sina überstora format till ett mindre, mer läsarvänligt. Jag har väntat på att brittiska tidningar ska ta efter, men britter är nu en gång ett konservativt släkte och The Daily Telegraph är fortfarande stor som ett kafébord (37 x 58 cm).

Men vad händer nu? Dagens Nyheters lördagsbilaga växer och växer och visar nu måtten 26 x 36 cm.
Den går inte att få in i hyllan. Detsamma gäller tidningen Författaren som svällt till 24 x 34 cm. Jamen, vad är det här? Var vi inte överens om att spara på jordens resurser? På träd till exempel?  

Senaste numret av Författaren samt ett nummer från 1989.

Lejon i mössa

Får man ta sig vilka friheter man vill i det offentliga rummet? Naturligtvis inte. Men det här tilltaget, att hänga en mössa på ett av de pampiga lejonen i Kungsträdgården, må vara förlåtet. Bilden är tagen av Carin Ardelius.

På lejonets bröst hänger en skylt som hänvisar till hemsidan Den stora stickningen med många bilder på roliga mössor.  Får ta mig en funderare på om jag ska sticka mig en Äppelmössa.

Edmund de Waal skriver porslinets historia

Haren med bärnstensögon av engelsmannen Edmund de Waal är en bok som många av oss har läst med stort intresse. Boken, som tog författaren sju år att skriva, har i dag översatts till 30 språk och sålt i 1.5 miljoner exemplar.

Edmund de Waal är inte bara en skicklig faktaboksförfattare, han är i första hand keramiker och porslinsfantast. Om några dagar släpps hans nya bok The White Road som handlar om porslinets historia. Jag ser fram emot att läsa den!

Den som har vägarna till London kan besöka Royal Academy of Arts och se utställningen White: A project by Edmund de Waal (från 26 september).

Broccoli, supergrönsak som vinner mark

Det är krusifera grönsaker -- det vill säga gröna bladgrönsaker i kålfamiljen -- som ger hälsa. Det står allt mer klart. Intresset för kål av olika slag ökar också  i landet och en produkt som säljer väldigt mycket mer än förr är broccoli. Den svenska konsumtionen av broccoli ökade med närmare 21 % under förra året och det är rätt mycket.

Jag tror ökningen beror på resultatet av en undersökning vid Harvard University (Brain, Behavior and Immunity) som svenska tidningar skrev om i början av 2014.  En kronisk inflammation i kroppen orsakad av västerländsk mat anses i dag vara en viktig orsak till hjärtsjukdom, diabets, stroke, cancer och demens. Samma inflammatoriska processer verkar ha samband med psykisk hälsa. En 12-årig  studie på drygt 43 000 kvinnor 50--77 år visade att de som konsumerade mycket sötade drycker, vitt mjöl, rött kött och margarin hade 29-41 procent större risk att drabbas av depression än de som konsumerade mindre inflammationsframkallande mat som till exempel olivolja och gröna bladgrönsaker.

Broccoli, tillsammans med sockerärter, är den gröna matens absoluta listetta, om du frågar mig. Härlig konsistens, underbar umamismak. Och dessutom nyttig.  I kväll blir det anti-inflammatorisk,  depressionsbortjagande broccoli till middag.

Dickens skapade inte Mr Pickwick

Var får du dina idéer ifrån? Den frågan tror jag alla romanförfattare och låtskrivare får. Hasse Alfredsson brukar visst svara "från en liten butik i Köpenhamn". Bara nyss fick vi veta att Astrid Lindgren var inspirerad av några galna filmscener med Mary Pickford när hon skrev om Pippi Långstrump.

Nu läser jag i New York Times Book Review  (som Sigtunastiftelsen roligt nog prenumererar på) att Dickens inte alls skapade romanhjälten Mr Pickwick, det gjorde istället illustratören Robert Seymor. Han hade kommit överens med sin förlagsredaktör om att rita bilder föreställande gentlemannen Samuel Pickwick på äventyr, därefter skulle man hitta en författare att skriva text till bilderna.  Projektet fick titeln  "The Posthumous Papers of the Pickwick Club" och Charles Dickens utsågs till skribent.

Dickens samarbetade endast en kort tid med Robert Seymor. Därefter var han trött på att dikta till färdiga illustrationer, och fortsatte att skriva om Mr Pickwick utan tecknarens hjälp. Copyright pratade man inte om på den här tiden. Dickens gjorde som Arvid Lagercrantz, han följde upp en annan mans idé, bara det att Seymor levde fortfarande. Vad tyckte han om att bli frånstulen? Ja, att Seymor tog livet av sig 1836 kan ha att göra med Dickens tilltag. Mer kan vi läsa i boken "Death and Mr. Pickwick" av Stephen Jarvis.

Oavslutade böcker

Det finns verk som man börjar läsa, men efter 20 sidor har man lessnat och lägger boken ifrån  sig. Ett exempel är Boken om San Michele av Axel Munthe som är för tråkig för att vara läsbar. Hur kunde den bli en bestseller på sin tid?

Bild av Will Burnett

Alla författare har verk som de aldrig skrivit klara. Böcker som de lessnat på och lägger ifrån sig. Ibland handlar det om förlamande skrivkramp. Själv har jag en nästan färdig faktabok och tre barnböcker i datorn och de stannar där. Det var från början ganska dåliga idéer.

Jag läser nu om en nyutkommen bok med titeln  Greatest Books You´ll Never Read: Unpublished masterpieces by the world´s greatest writers som behandlar oavslutade verk av 78 berömda författare med försök till förklaringar varför författaren inte gick i mål.

-- Jag ska be att få .... jaa ....  kaffe och en mandelkrok, sa jag på Ritorno vid Odengatan.
-- Kaffe och en mandelkrok....... kaffe och en mandelkrok......  det låter som början på en dikt, sa mannen bakom disken.
Kanske det. Men ingen av oss där vid bakelsedisken hade den poetiska ådran nödvändig för att avsluta dikten.

Jag är Ingrid

Ingrid Bergman var en rastlös person som drogs till nya boplatser i främmande länder, nya män och arbetsuppgifter tillsammans med nya regissörer. Hennes begåvning, charm och esprit gjorde henne till en människa som man gärna hade velat få träffa. Hennes barn älskade henne och längtade alltid mer efter henne än hon längtade efter dem, upptagen som hon var av att filma och att spela teater på olika håll i världen. Utan tvivel betydde ändå de fyra barnen väldigt mycket för henne. Hon såg sig som deras vän.

Allt detta får man veta i den nya dokumentärfilmen "Jag är Ingrid", en välgjord film av Stig Björkman.
--Nog var det synd om barnen som såg så lite av sin mamma, sa jag efteråt.
-- Men de hade ändå sin mamma. Jag tycker mer synd om Ingrid Bergman som förlorade båda sina föräldrar som barn, sa mitt biosällskap.

Hjälp till flyktingar

Huvuddelen av Svenska Dagbladet i dag handlar om flyktingkrisen. Man har t ex ställt frågorna 1) Hur borde vi agera gemensamt för att lösa flyktingfrågan? och 2) Vad gör du själv för att hjälpa? till en rad personer. Där här är vad jag skulle ha svarat:

1) Sverige måste snabba upp omhändertagandet av flyktingar. I dag är handläggningstiden omkring ett år. Så länge måste dessa utsatta människor gå omkring och vänta, sysslolösa, sedan har de rätt att börja läsa svenska. Slöseri med flyktingarnas tid, slöseri sett ur landets synpunkt.

2) Alla har råd att skänka något. Jag skänker pengar via Svenska Kyrkan, postgiro 900122-3.

Svenska Dagbladet har på söndagarna bilagan SvD Resor och mat. Den bilagan är sig lik, den handlar om allt annat än livsfarliga resor i öppen gummibåt. Vi får veta hur man chartrar ett eget flygplan och vi kan läsa annonser för kryssningar till Karibien.

Ett företag har låtit pengarna för sin planerade konferensresa till Rom gå till flyktinghjälp istället. Så kan fler företag och enskilda göra.

Så minns jag Oliver Sacks

Neurologen och författaren Oliver Sacks dog i söndags, 82 år gammal, i cancer. Jag har i många år läst hans böcker och hans artiklar i The New Yorker  -- artiklar som kunde handla om neurologiska fall men också om New Yorks flora, ett av Oliver Sacks stora intressen var botanik.

Sedan tio år tillbaka har jag tänkt på den här brittisk-amerikanen som min vän. Han var en oändligt begåvad och oändligt vänlig och förekommande person. Han fick ett par hundra brev i veckan och  svarade på de flesta, tror jag. Det vill säga, hans assistent Kate Edgar svarade på breven. Oliver Sacks använde inte dator så det var till Kate Edgar jag skickade ett mejl våren 2005 med frågor om ansiktsblindhet till Oliver Sacks. Han, liksom jag själv, kännetecknades av detta handikapp. Döm om min glädje när jag nästa morgon -- nästa morgon! -- hittade ett tre sidor långt fax med utförliga svar från den upptagne, världskände författaren. Och några dagar senare kom samma svar i form av vanligt pappersbrev!

Man måste älska en sådan person. När jag sedan skickade min färdiga bok om ansiktsblindhet Vem var det där? tackade Sacks direkt och skrev några vänliga rader om att han tyvärr inte kunde läsa svenska men att min bok gav ett positivt intryck.

Oliver Sacks skrev en gång  i The New Yorker att gingkoträdet tappar sina blad samtidigt en viss dag på hösten, alla på en gång. Jag ska se om det stämmer för mitt gingkoträd i Sigtuna.