Neurologen och författaren Oliver Sacks dog i söndags, 82 år gammal, i cancer. Jag har i många år läst hans böcker och hans artiklar i The New Yorker -- artiklar som kunde handla om neurologiska fall men också om New Yorks flora, ett av Oliver Sacks stora intressen var botanik.
Sedan tio år tillbaka har jag tänkt på den här brittisk-amerikanen som min vän. Han var en oändligt begåvad och oändligt vänlig och förekommande person. Han fick ett par hundra brev i veckan och svarade på de flesta, tror jag. Det vill säga, hans assistent Kate Edgar svarade på breven. Oliver Sacks använde inte dator så det var till Kate Edgar jag skickade ett mejl våren 2005 med frågor om ansiktsblindhet till Oliver Sacks. Han, liksom jag själv, kännetecknades av detta handikapp. Döm om min glädje när jag nästa morgon -- nästa morgon! -- hittade ett tre sidor långt fax med utförliga svar från den upptagne, världskände författaren. Och några dagar senare kom samma svar i form av vanligt pappersbrev!
Man måste älska en sådan person. När jag sedan skickade min färdiga bok om ansiktsblindhet Vem var det där? tackade Sacks direkt och skrev några vänliga rader om att han tyvärr inte kunde läsa svenska men att min bok gav ett positivt intryck.
Oliver Sacks skrev en gång i The New Yorker att gingkoträdet tappar sina blad samtidigt en viss dag på hösten, alla på en gång. Jag ska se om det stämmer för mitt gingkoträd i Sigtuna.
Visst är det märkligt hur berörd man kan bli över en okänd människas död - jag har läst hans böcker, men aldrig träffat, eller haft kontakt med honom, ändå känns det som ett hål i bekantskapskretsen.
SvaraRaderaMargaretha
Jag kommer att tänka på den polske författaren Ryszard Kapuscinski. När han dog sa min bekant som jag mötte på gatan i Sigtuna: "Det känns som om jag har förlorat en vän". Man kan verkligen genom att i flera år läsa någons texter få en nära relation till personen och känna stor saknad när hen försvinner.
SvaraRadera