Allt händer i en liten stad

Det bästa med att bo i en mycket liten stad är att det händer så mycket där. En människa får inte en chans att ha sitta och ha tråkigt. För inte så längesedan hade Sigtunastiftelsen besök av tecknaren Jan Berglin som tillsammans med sin fru Maria Berglin gör humorstripparna med de stornästa människorna. Vi var en stor skara stadsbor plus några tillresta från satellitorter (Märsta, Uppsala, Knivsta) som lyssnade till vår älskade humorfavorit -- en gänglig, svartklädd 53-åring med norrländskt tonfall -- och undrade "Var får han allt ifrån?"

Jan svarade inte "från en butik i Köpenhamn" som jag tror att Hasse Alfredsson brukar säga, utan berättade om inspirationskällor. Det finns, sa han ett ställe där skämten vistas, det gäller bara att få tillträde dit. Tillträdet underlättas av att man som paret Berglin har ögonen och öronen öppna för tabbar, kollisioner, pinsamheter, missförstånd och helt vanliga dumheter som de själva och vi andra gör oss skyldiga  till.

Till parets kreativa metoder hör att alltid ha trålen ute och lyssna....  och att bolla idéer, plötsligt studsar bollen på ett nytt sätt så att man måste skratta. Vad gör man när inget rinner till? Då går man ifrån och gör något annat som räfsar löv eller diskar. Det fysiska arbetet kan förlösa tankekraften, är Jan Berglins erfarenhet. Paret sparar allt --  idéer som inte var fullgoda när de föddes kan stöpas om och komma till användning senare.

Öppet slott
Sedan stod det inte på förrän det var "Öppet slott" när vänner till Wenngarns slott fick komma på besök en kväll, äta kantarellsoppa, titta runt i alla skrymslen av slottet och komma med förslag till hur den gedigna byggnaden ska användas i fortsättningen. Varför inte ett äldreboende för utlevade författare.........

Inga Landgré
I går var en annan förtrollad afton när vi kunde lyssna till Inga Landgré, vår mest välkända profil i Sigtuna. Hon intervjuades av författaren Carin Svensson Ardelius men även publiken fick ställa frågor till skådespelerskan som varit yrkesverksam sedan 40-talet och arbetat med alla de stora regissörerna och stjärnorna inom film och teater. Varför valde hon skådespelaryrket? Det har med barndomen att göra. När den ensamstående mamman gick till sitt servitrisjobb på söndag eftermiddag fick Inga, som ofta önskat sig ofödd, en slant att gå på matiné för och där hon satt i biografen började hon drömma om "att få vara någon annan, slippa vara jag".

Vad tycker en veteran om teaterkonsten i dag? Det är dålig scenografi numera, menar Inga Landgré, den är så enkel och nedskalad. Skådespelarna får ingen hjälp av scenografin och publiken får inte något att titta på. Jag kan bara hålla med. För några dagar sedan såg jag pjäsen "De oskyldiga" på Dramaten. Hela scenografin utgjordes av en träställning som skjutsades runt på scenen. Inget att titta på.

Julmarknad
Helgerna framöver kännetecknas Sigtuna av julmarknad längs hela Stora Gatan. Mycket folk och många stånd med godis, stickade luvor, enriskransar, julbockar och korvar. Kommer du när Café Lilla Fördärfvet på Sigtuna museum håller öppet nu på lördag och söndag (som är julmarknadsdag), ta tillfället! Lilla Fördärfvet är det bästa med julmarknaden.

Grattis, Lena Andersson!

Vad var det jag sa? Lena Andersson fick Augustpriset och ett annat val hade inte gått att försvara. Gratulerar, Lena! Alla unga människor bör läsa din bok. Det kommer inte att skydda dem från att någon gång bli försmådd av den de avgudar men de är i alla fall förvarnade om hur det känns att vara olyckligt förälskad och hoppas, hoppas, hoppas.

Lästips -- Egenmäktigt förfarande

Ledsen, Per-Olof Enquist, jag tror inte längre att du får Augustpriset i kväll. Du har fått det tidigare och blir kanske inte alltför bedrövad. Jag har läst Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande och menar att hon självklart bör ta hem priset.

När ska gruppen Kända Män lära sig att avstå från kvinnor som kan skriva? De borde förstå att ifall de beter sig svekligt kommer deras handlande att bli känt för hela världen. Den opålitlige mannen i Lena Anderssons bok kallas Hugo Rask och vem han egentligen är har gått från mun till mun under hösten.

Boken handlar om den unga intellektuella kvinnan Ester Nilsson som faller huvudstupa för en överviktig, äldre man med fullmåneansikte som möter henne med en blandning av kallsinne och svaga pustar av intresse. Läsaren förstår aldrig vad det är hos Hugo som gör Ester förälskad, får henne att tappa all stolthet och förnedra sig men kanske är det Lena Anderssons budskap: kärleken är blind precis som den gamla klyschan säger och vem som helst kan bli uppslukad av en annan människa utan att omgivningen fattar något alls. Väninnekören försöker få Ester att begripa att hon inget har att hämta hos Hugo men en människa som är besatt lyssnar lika mycket på råd som en alkoholist som får höra att han borde dricka mindre.

Egenmäktigt förfarande är en bok om utsatthet och obesvarad kärlek som berör läsaren.

Under tungan

Jag lägger det under tungan, brukade min mamma säga när hon berättade för mig om något negativt som en bekant kanske hade sagt. Mamma menade att hon stoppade det ovänliga yttrandet under tungan istället för att haka upp sig på det. Jag har inte hört någon annan  använda samma uttryck och kan undra varifrån det kom. Kanske sa alla så i Västerbotten förr i tiden?

Bite your tongue, bit dig i tungan, heter det på engelska och med det menas samma sak: man håller  tyst hellre än att man besvarar en kritisk anmärkning med en egen kritisk anmärkning. För även om man aldrig ska låta någon sätta sig på en, så behöver man inte  reagera på varje litet angrepp. Somliga yttranden kan faktiskt få passera utan kommentar.

En studie som leddes av Sarah Holley vid San Francisco State University omfattade 127 medelålders och äldre par. Dr Holley fann att de äldre paren kännetecknades av långt färre små vardagsgräl därför att de med åren hade lärt sig att hålla igen, vara tysta och bita sig i tungan. Just detta, menar Sara Holley, kan vara en förklaring till att man lyckas hålla ihop och bli ett gammalt par.

När den andre är småsur/irriterad/arg/gnällig och muttrar därför att hen är stressad/ur form/ osäker/rädd/ängslig, pröva att lägga orden under tungan.

OK, Smartglasögon

Nyss var det förskolor som larmade och i veckan sa personalen på BB i Växjö ifrån: man uppmanar mammorna att lägga ifrån sig mobilen och ägna sig åt sin nyfödda bebis, särskilt under amningen. Barnet är viktigare än att svara på ett sms, tänk att det ska behöva sägas.

Tro mig, det kommer att svänga. För 40 år sedan satt mammor och rökte medan de ammade, nu skulle vi bli förskräckta om någon gjorde så. Snart kommer föräldrar att vara uppmärksamma på sina barn igen och vi kommer att bli förvånade om vi ser mammor och pappor som hukar över mobilen med ett försummat barn bredvid sig på pendeln.

För övrigt kommer smarttelefonen när som helst att bli obsolet. I dess ställe kommer supersmarta datorglasögon som kan göra allt: ta bilder, spela in en video, översätta främmande ord, hjälpa dig med korsordet, hjälpa dig att hitta, visa din vän 100 mil bort den konstutställning du just nu besöker och mycket mer.

För lite sedan skrev Gary Shteyngart en artikel i The New Yorker om hur det är att bära Google Glass, det vill säga smartglasögon. Blir vi trevligare och tillgängligare med sådana på näsan jämfört med att sitta lutad över en mobil? Inte. Ska jag lita på Gary kommer vi att gå omkring och se frånvarande ut medan vi hela tiden lyfter blicken upp och ned, upp och ned samtidigt som vi ömsom knackar på glasögonen och ömsom ropar kommandon: "OK Glass, knäpp en bild" eller "OK Glass, spela in en video" och "OK, Glass, översätt  awesome".

Men de nya glasögonen är framtiden. Vi kommer inte att kunna ta av dem när vi ska sova.

Äppelträdet i Hjoggböle

Dä va märkvärditt! säger hälsingebonden Olausson när Karl Oskar visar honom den lilla plantan vid gaveln av sitt blivande hus, plantan som var "kommen hemifrå" i form av en kärna från en astrakanapel vid Kristinas föräldrahem.

Märkvärdigt, sa jag också när jag läste Ett annat liv av Per-Olof Enqust. Han skriver:
"Hans far hade själv byggt huset Sjön 3, det skulle vara klart när de gifte sig, så förlovningen drog ut på tiden. Innan det var klart planterade han ett äppelträd utanför bron som fästmansgåva. Det var ovanligt med äppelträd eftersom de brukade frysa bort, och en gång kom ungar från Västra Hjoggböle, där pappa inte hade några släktingar, och stal. Då blev det också ett mörkt ansikte på modern och hon småflänne. Det var det enda äppelträdet i byn."

I början av 1930-talet var äppelträd något närmast okänt i Västerbotten. Så var detta sant eller hade PO hittat på som skönlitterära författare har rätt att göra? Måste undersökas! Hjoggböle är en märkvärdig plats på jorden, härifrån kommer inte mindre än fyra författare och tre av dem har utsetts till hedersdoktorer: PO, Kurt Salomonson och Anita Salomonsson. Jag ringde först Kurt och sedan hans syster Anita. Det blev långa trevliga samtal -- Kurt känner jag sedan tidigare -- men ingen av dem kunde säga om trädet var diktat eller verkligt. Anita berättade att hon skriver på en roman som handlar om en ung kvinna som blev halshuggen för fosterfördrivning i början av 1800-talet och vi  jämförde vad vi visste om offentliga avrättningar i Västerbotten. Var, sa vi, skrapade man ihop de 100 man som skulle stå i så kallad spetsgård runt bödeln och den olyckliga? Kanske fick man lita till soldater. Av Kurt fick jag veta att det nyss i Finland kommit en omfattande doktorsavhandling som handlar om mottagandet av hans arbetarromaner och att en annan avhandling, om hans verk, håller på att skrivas i Umeå.

Ring Gunnar Hedman, sa både Kurt och Anita, han vet. Gunnar föreslog att jag skulle ringa PO:s kusin som var osäker men lovade att fråga sin syster. Nu insåg jag att jag måste närma mig författaren.

Jag skickade ett mejl och det kom svar samma dag. "Jojomän, det var ett äppelträd, det kan jag svära på för mamma var mycket stolt över det. Om det gav äpplen ... tror det, kan inte svära. " skrev PO i sitt första brev. Och nästa dag skickade han ett tillägg: "jo, det kom äpplen! för en höst var det byaslynglar som stal och Mamma svor nästan!"

Dessa byaslynglar! De hemsökte även min mammas träd men man får förstå lockelsen, äppelträd var som sagt något sällsynt den här tiden. Från kusinen kom också ett vänligt mejl: "Nu har jag forskat och hört att ett äppelträd med paradisäpplen fanns på tomten".

Saken måste anses utredd. Äppelträdet utanför bron till det gröna huset i byn Sjön fanns verkligen. Vi kan inte lita på att stora författare alltid fabulerar, ibland skriver de som det är.

PO Enquist och det kvistfria trägolvet

Per-Olof Enquists roman  Liknelseboken har blivit nominerad till Augustpriset och han kommer att segra. Det är som det ska, men jag inte förlåta juryn att Sara Danius bok Den blå tvålen inte blev nominerad och fick en chans att vinna i fackboksklassen. Sara Danius har skrivit en innehållsspäckad bok som ger läsaren god insikt i hur sättet att skriva förändrades under 1800-talet och ger rika exempel på hur Stendahl, Flaubert och Balzac använder konkretion, exakthet och precision som verklighetseffekter i sina romaner. Danius citerar Roland Barthes: "Tingen förankrar fiktionen i det världsliga. De har till funktion att göra illusionen av det verkliga verklig".

Av recensioner samt vänner och bekanta som läst Liknelseboken har jag förstått att många uppfattar den komiska sexscenen mellan den 14-årige pojken och den 51-åriga kvinnan som sann. PO skriver att det hände på ett kvistfritt trägolv i köket. Just kvistfritt trägolv (och trång förhud) är ord som återkommer när mötet mellan ung pojke och medelålders kvinna beskrivs. Kvistfritt trägolv, inser jag efter att ha läst Den blå tvålen, används som verklighetseffekt, det är en detalj som bidrar till att scenen uppfattas som äkta. Dessutom skriver PO i jagform och då, säger Ernest Hemingway i Fest för livet, tror läsarna att det författaren skriver om har hänt honom själv.

I själva verket är "kvistfritt" ett av de skämt i boken som signalerar till invigda (vi som har växt upp i Västerbotten) att detta är fria fantasier. Kvistfria trägolv har aldrig skådats i västerbottniska bondekök, de skulle vara för kostsamma. Dessutom, kvistfritt eller ej --  i Hjoggböle låg det praktiska, lättstädade, brunmurriga korkmattor i köken på 1940-talet.

Är PO Enquist någon som alltid skarvar? Mer i morgon. 

Ränder på Nordiska Muséet

Precis som det finns hundmänniskor och kattmänniskor tror jag att man kan ha en preferens för ränder eller rutor. Jag gillar ränder och blev lycklig av att se utställningen "Ränder, rytm, riktning" på Nordiska Muséet (pågår till och med augusti 2014). Muséet har mängder av randiga föremål i sina arkiv och nu har man har hämtat fram och grupperat några hundra av dem i montrar nere i stora utställningshallen: vardagskläder, finkläder (som drottningens svartvitrandiga Nobelklänning), galonerade uniformer, textilier för hemmet, glas, porslin, keramik, möbler, redskap m m.

Engelska tygprover från 1700-talet samlade av professor Anders Berch

 

Efter besöket på Nordiska Muséet gick jag Nybrogatan upp till Östermalmshallen och hittade ränder även där. Här en bänk reserverad för Dramatens personal och därovan ett skyltfönster till lyxbutik. Också bilderna här nedanför visar Nybrogatans ränder.

Tala med dig själv

Vad ska man göra om man märker att man håller på att glida in i ett beroende? Av mobilen, godis, cola, vin eller något annat? Handlar det inte om ett fullt utvecklat beroende kan det räcka med att man pratar med sig själv. Men det gäller att lägga orden rätt.

De amerikanska forskarna Vanessa M Patrick och Henrik Hagvedt har studerat effekterna av två sätt att tala till sig själv: I can´t (jag får inte) och I don´t (jag gör det inte). Säg att det är din  träningskväll men det är samtidigt ett lockande program på teve och soffan ser skön ut. Du kan säga till dig själv "jag får inte missa min träning" och du kan säga "jag missar inte min träning".

Gör det någon skillnad? Ja, enligt Patrick och Hagvedt har det avgörande betydelse. När vi säger "jag får inte missa min träning" och "jag får inte äta godis" upplever vi det som om någon annan styr över oss. Det är otrivsamt, så vill vi inte ha det. Alltså stannar vi hemma från träningen eller äter godis i  trots, bara för att visa att det är vi som bestämmer.

Istället ska vi säga ett kraftfullt, bestämt "jag äter inte godis" och jag missar inte min träning" och "jag spelar inte dataspel före nio på kvällen" till oss själva. Det förstärker vår känsla av att vara kloka, självständiga människor som vet vad som är bäst för oss och agerar därefter.

Trevlig helg!