Svårtillgänglig text

Man kan inte skriva på vatten. Men man kan skriva på nästan vad som helst annat: sand, snö, tårta, papper, tyg, hud. Ja, hud. Tatuerare skriver på hud. Och det gjorde författaren Shelley Jackson. Hon skrev sin novell Skin genom att låta tatuera ett ord på var och en av 2 095 frivilliga. Nicholas Royle i Manchester var en av dem och han berättar i Times Literary Supplement (23 & 30 aug. 2024) att hans ord är after. 

De frivilliga (som kallas WORDS) får avslöja sitt ord men inte Jacksons berättelse. För att få den måste vi be alla WORDS ställa sig i ordning och sedan gå runt och läsa. 

Oöverstigligt, tänker jag. Istället tar jag fram Snyggt jobbat av David Lodge. Romanen kom 1988 men är aktuell även i dag. Älskar David Lodge.

Två nya bokhandlar i Uppsala

 

Garner i alla färger och kvaliteter klär butiksväggen. Är detta en handarbetsaffär? På en annan vägg ser jag mjukdjur i mängd. Kanske står jag i en leksaksbutik? Men här finns också böcker. Mest böcker,  faktiskt. Detta är Adlibris nyöppnade butik i Uppsala. I dag måste en bokhandel vara diversifierad.

Diversifierad är också, som jag förstår, Uppsalas andra nyöppnade bokhandel Chimära. Jag tittar in genom den öppna dörren. Det är mörkt som i graven därinne. Nej, jag vågar mig inte in, trots att det står att butiken rymmer en tesalong. Kan bara önska båda butikerna lycka till.

Shakespeare i Bloomsbury

 

Bokens omslag har tydlig släktskap med  Vanessa Bells omslag för systern Virginia Woolfs romaner utgivna på det  förlaget Hogarth Press. 

SVT2  repriserar nu den brittiska serien om William Shakespeares liv och gärning (onsdagskvällar) och jag ser den på nytt, tar del av den osannolika historien om hur en ung handskmakarson från Stratford-on-Avon lämnar fru och två små barn för att resa till London, arbeta sig upp i teatervärlden och bli den störste och mest hyllade författaren någonsin.

Bloomsburygruppen, med Virginia Woolf i centrum, älskade verkligen Shakespeare.  Men de gick inte och såg hans pjäser framföras på olika scener i London. Bloomsburyfolket föredrog att läsa pjäserna.  Man träffades i playreading clubs på kvällarna, tog olika roller och läste Stormen, En vintersaga, En midsommarnattsdröm eller något annat. Eller man läste hans pjäser ensam hemma vid brasan. Det var författarens ord man ville få njuta av.

Marjorie Garber vid Harvard University i USA, kom förra året ut med boken Shakespeare in Bloomsbury. Har man läst Woolfs böcker, vet man att Shakespeare dyker upp lite överallt men i Garbers tredje kapitel, med rubriken The Shakespeares of Virginia Woolf, blir jag upplyst om till vilken grad Woolfs texter rymmer citat och referenser till bardens verk. Oerhört intressant information som kommer att berika mina omläsningar av Woolfs romaner.