Mot Fyrisåns källa

 

Lillsjön, Österbybruk. Detta är Fyrisåns källa.

Var börjar Fyrisån? Varje uppsalabo måste ha funderat över det. Men lugn, jag har svar. Goda vänner i Österbybruk tog mig häromdagen med på en båttur som började i Stordammen och fortsatte in på Björnuddsfladen. Därefter smög vi oss in i Lillsjödiket som är flera hundra meter långt och så smalt att ett möte med en annan båt skulle ha tvingat oss att backa. Men detta är ostörd natur. I den här farleden, kantad med väldoftande porsbuskar och bugande starrstrån, glider sällan någon farkost. 

Det smala Lillsjödiket doftar av pors.

 

Lillsjödiket slutar i Lillsjön. Därifrån, säger mina väl insatta vänner, går flöden som bildar Fyrisåns källa.

Ny bok av Beata Arnborg

 

Beata Arnborgs nya bok Ha förtroende till solen är berättelsen om kvinnorna på den värmländska herrgården Agnhammar i närheten av Grums. Författaren – vars mor föddes på Agnhammar – har kunnat använda sig av hundratals sparade brev som underlag och ger oss läsare en fascinerande inblick i dåtidens kvinnoliv när det inte var självklart att kvinnor från den välbeställda klassen skulle utbilda sig till ett yrke och när ett barn fött utanför äktenskapet måste smusslas undan och först så småningom kunde upptas i familjen. Jag rekommenderar den här boken till alla som är intresserade av kvinnohistoria.

Beata Arnborg

 

Så lever de rika i New York

 

Lärde mig ett nytt engelskt ord i dag: humongous. Betyder: oerhört mycket. Används om saker. Ett hus kan vara mycket stort, humongous. Romanen Pineaapple Street skriven av Jenny Jackson, som kom tidigare i år, handlar om den amerikanska familjen Stockton, deras rikedom är humongous.

Hur är det då att vara superrik? Ärva så mycket pengar att man inte behöver arbeta? Hur påverkar pengarna ens förhållande till barnen och deras inte så rika partners? Som kanske dessutom har en annan etnisk bakgrund? Det är vad den här boken handlar om. Rika är som vi, bara väldigt annorlunda. Berätta om din fattiga uppväxt, ber mrs Stcokton sin svärdotter som kommer från välbeställd medelklass. 

Men boken har ett feel-good-slut. Yngsta dottern Georgiana Stockton tänker om. Hon, som äger 37 miljoner dollar, vaknar och inser att hon inte behöver så mycket. Hon bestämmer sig till föräldrarnas förskräckelse – har dottern blivit rubbad? – för att ge bort alltsammans.

Kristina Frank ställer ut i Barkarby

 

Jag var på BAS Konsthall i Barkarby i  går. Det var första gången för mig, men min släkting Kristina Frank hade bjudit mig att se hennes utställning Undervattensbiblioteket.

Här kan man stå länge och se på hur de raukliknande figurerna svajar mot och från varandra.  

 

Jag är jävig, men jag är viss om att alla besökare blir lite tagna av Kristinas underbara  installationer och animationer som behandlar vårt vatten och vår gröna natur som vi måste vara mer rädda om än vad vi är i dag. 

Det finns mycket på utställningen att försjunka i. Dessutom kan besökaren med hjälp av en dykhjälm göra en hisnande resa ned i djuphavet. Bilden nedan visar konstnären Kristina Frank som står i det spännande undervattensbiblioteket (inspirerad av Jules Vernes bok En världsomsegling under havet). 

Den här utställningen har tidigare visats på bland annat Gotlands konstmuseum. Angelica Blomhage som är verksamhetsansvarig där, har skrivit så här:  Kristina Franks konst och konstnärskap är i ständig rörelse, faktiskt likväl som metaforiskt. Hennes komplexa bildvärldar  bär på oändliga associationsmöjligheter och stor detaljrikedom. De bjuder in till upptäcktsfärder som kan nå hur långt som helst.

Utställningen pågår till 22 juni och öppettider är

(med reservation för vissa helger)

Onsdag klockan 12.00–19.00

Torsdag klockan 12.00–17.00

Fredag klockan 12.00–17.00

Lördag klockan 12.00–16.00

 

Hur man kommer till BAS konsthall:

Pendeltåg 43 från Stockholm City till Barkarby. Därifrån kan man gå ca 10 minuter till Bällstaågatan 18. Man ser det stora svarta huset, ett stående  L, från pendelstationen.

Det finns också många bussar mot hållplats Barkarby övre station.

Eller så tar man blå tunnelbanelinjen till Akalla. Från Akalla buss 175 mot Barkarby och hoppar av hållplats Barkarby övre station.

Kungsträdgården i maj

 

I början av maj blommar körsbärsträden i Kungsträdgården, Stockholm, som bäst. I söndags hade den rosa färgen bleknat lite och bladen hade börjat singla ned, men de blommande träden var fortfarande en betagande syn. Vi behöver inte flyga till Japan, vi kan åka till Kungsträdgården.

 

 

 

Kontroll är bra men det kan bli för mycket

 

En krönikör i Dagens Nyheters lördagsbilaga  (29 april 2023) skrev att han hade blivit ombedd att visa legitimation när han checkade in på det hotell i Mellansverige där han hade blivit bokad av kommunens kulturnämnd. Krönikören visade id men ifrågasatte nödvändigheten av det. Hur troligt är det att en bedragare skulle ha försökt lägga beslag på hans rum den natten? 

Om jag ska ställa mig i kö för romanen Höst av Ali Smith på Uppsala stadsbibliotek – jag älskar det biblioteket, där finns alla böcker och alla underbara tidningar och tidskrifter som någon kan tänka sig – så ber man mig visa legitimation. När jag frågar varför, säger man att det är för att vara säker på att det är just jag som vill reservera boken. Jag går inte omkring med mitt id-kort på mig – Sverige är inte en öststat – så jag ber tjänstemannen titta djupt i mina hederliga blå ögon och han ger med sig. Jag får beställa min bok utan att bevisa med något annat än mitt lånekort att jag är jag. 

När jag en annan dag vill veta mitt nummer i kön  så möts jag av samma krav: visa id-kort. Inte heller den här gången hade jag något sådant att visa upp. Det hjälpte inte att jag använde min snällaste röst, utan id kunde jag inte få veta hur långt fram i kön jag stod, det fanns bestämmelser som tjänstemannen måste följa.  

Snälla Uppsala stadsbibliotek, varför gör ni så här mot era låntagare? Men jag älskar er i alla fall.

Så många frågor som dyker upp i ens huvud. Är man på stadsbiblioteket vana vid bedragare? Kan det ha hänt en enda gång att en litterärt intresserad skojare ställer sig i kö på biblioteket för en bok i någon annans namn? Eller frågat om hur långt fram en viss människa stod i kön för en viss bok? Vem skulle ens komma på den tanken?

Höst ligger på mitt nattygsbord och i kväll ska jag öppna den. Ali Smith, född 1962, är en av Storbritanniens mest tongivande författare, står det på baksidan. Jag hade aldrig hade hört talas om Smith förrän hennes namn nämndes i ett BBC-program om Ett eget rum av Virginia Woolf.  That book changed my life, har Ali Smith sagt.

 

Evil Flowers

Det kan vara lättare för en norsk författare att bli översatt till engelska än till svenska. Gunnhild Oyehaug är en känd författare i Norge men jag hade aldrig hade hört talas förrän jag läste om henne i The Bulletin utgiven av Virginia Woolf Society i London. Hennes senaste bok – med  titeln Evil Flowers på engelska – innehåller 25 egensinniga noveller skrivna i en absurd, humoristisk stil som påminner läsaren om Lydia Davis. 

Gunnhild Oyehaug gillar Virginia Woolf, det ser man påolika håll i hennes texter. En av novellerna har titeln A Visit to Monk´s House. Fyra norska medborgare, som träffats på nätet, bestämmer sig för att åka till paret Woolfs sommarhus i Rodmel, Sussex. Bara det att en av dem inte dyker upp på flygplatsen som bestämt. Är den kvinnan en bedragare?  Kan de andra åka utan henne? Nej, det kan de inte. Resan blir inte av. Den kanske aldrig blir av.