Virginia Woolfs dödsdag

Sina första 12 somrar – fram tills modern avled – tillbringade Virginia Woolf med sin familj i kuststaden St Ives, Cornwall. Barnen kunde spela cricket i den stora trädgården, bada i havet, kasta smörgås, gräva i sanden, plocka vackra snäckor och mycket mera.

St Ives var våra föräldrars stora gåva till oss barn, menade Virginia Woolf. Havet, vattnet och vågorna lämnade underbara minnen hos henne och i hennes romaner hittar man många vattenrelaterade metaforer.  

Virginia Woolf tog sitt liv i vatten. Den 28 mars 1941, när det var högvatten i  floden Ouse  nära sommarhuset i Rodmell, gick hon osedd ned till stranden, lade stenar i kappfickan och sjönk ned i vattnet. Hennes kropp hittades av några ungdomar tre veckor senare.

 

Virginia Woolf i Spanien

För precis 100 år sedan – den 27 mars 1923 – tog Virginia och Leonard Woolf båten från Newhaven till Dieppe. Det var första gången sedan 1912 som de korsade kanalen. Från Dieppe fortsatte de till Paris och sedan vidare till Spanien där de gästade den unge skribenten Gerald Brenan dagarna  5–13  april. Under parets frånvaro var deras sommarhus i Rodmell utlånat till Vanessa Bell med familj.

I boken Virginia Woolf, Interviews and Recollections  har redaktören J H Stape samlat olika människors hågkomster av Virginia Woolf. I kapitlet Virginia in Spain berättar Gerald Brenan sina minnen från makarna Woolfs besök hos honom. Här är ett par utdrag från Brenans text: 

Det finns författare vars personlighet stämmer överens med deras verk och så finns det andra som inte alls påminner om vad de skriver. Virginia Woolf tillhörde den första gruppen. När man hade varit en halvtimme i hennes sällskap var det lätt att inse att hon hade suttit i sitt sommarhus och med lila bläck snabbt skrivit den begåvade artikel som just hade varit införd i The Nation och när man såg henne sitta eftertänksam och drömmande förstod man nästan lika snabbt att hon hade skrivit Mot fyren. Förklaringen var att Woolfs konversation, särskilt när hon hade blivit lite uppvärmd, liknade hennes prosa. 

............

Jag minns Virginias ansikte i skenet från brasan och hennes glada retsamma tonfall när hon talade [...] Med lite uppmuntran  kunde hon släppa iväg en kaskad av ord, precis som en pianist som improviserar när han spelar noter [...]  Leonard, å andra sidan, var mycket stabil, mycket maskulin  – en piprökande, tweedklädd man som kunde  slutföra en diskussion utan att tappa tråden och som hade det som i Cambridge kallas  "a good mind". 

 

Ny bok om poeten John Donne

 

I dag är världspoesidagen och jag gläder mig åt att fortsätta läsa Super-Infinite, The Transformations of John Donne av Katherine Rundell. Boken om den engelska poeten född 1572 kom förra året och Uppsalas förnämliga stadsbibliotek gick med på mitt förslag att köpa in den.  

Alla som är det minsta intresserade av poesi och engelsk historia bör läsa denna skatt till bok: lättsam och humoristisk och informativ. Så har boken också blivit en prisbelönt bestseller i England. Rundell är akademiker – anställd vid Souls College i Oxford – och hennes ämnesområde är renässanslitteratur. Men hon är också en uppmärksammad barnboksförfattare. Nästa gång jag går till biblioteket ska jag titta om någon av hennes barnböcker kan finnas där.

Om Roald Dahl

Roald Dahl har diskuterats på sistone. Ska man, som en del vill, snygga till hans texter för barn och byta ut vissa ord? Den här barnboksförfattaren, som växte upp i England hos norska föräldrar, har sålt ofattbara 300 miljoner böcker. År 2021 köpte Netflix företaget Roald Dahl Story Company – som leddes av Dahls barnbarn Luke Kelly – för 500 miljoner pund. Dahls böcker kommer att bli filmer, musikaler och serier. 

Jag har aldrig läst Dahl men av Anna Leszkiewiczs artikel om honom i senaste julnumret av The New Statesman framgår att varken författaren eller hans texter var helt rumsrena. Dahl påstås ha varit otrevlig, okänslig och antisemitisk. Han var en kronisk överdrivare och menade att enda sättet att göra sina huvudpersoner intressanta var att förstora deras egenskaper: om en person i Dahls böcker är elak så är han otroligt, bottenlöst elak, och om någon är ful så är den personen extremt ful. Hans böcker gick hem hos barnen, det vet vi. 

Den här bästsäljarförfattaren hade det inte alltid så lätt. Han far dog när han var tre år, hans syster Astri dog när hon var sju år. I skolan blev han piskad av lärare och äldre kamrater, något som lämnade djupa ärr. När andra världskriget hade börjat, kraschade han med sitt flygplan över Sahara och blev svårt skadad, något som också gav men för livet. 

 

The New Statesman

På Uppsala Stadsbibliotek finns en stor korg där besökare kan plocka böcker de är intresserade av och lägga egna böcker som de vill ge vidare. En sådan korg borde alla bibliotek bjuda på. Jag tittar alltid i korgen och har gjort många fynd. Just nu läser jag Maigret à New York som kommer därifrån. 

I går när jag var på biblioteket kom en kvinna och gav bort förra årets nummer av The New Statesman. Den här engelska tidningen startades 1913 i London av The Fabian Society,  en socialistisk organisation där bland andra Virginia Woolf, Leonard Woolf och George Bernhard Shaw var medlemmar. Leonard Woolf skrev för The New Statesman  från starten och fortsatte att arbeta för tidningen i över50 år.

Jag tog hem  några nummer, bl a det tjocka julnumret.  Nu ser jag fram emot att läsa Fellowship on the flock, en artikel om fåglar av Helen McDonald samt The dark heart of Roald Dahl  av Anna Leszkiewicz. I ingressen till den senare artikeln läser jag  A streak of pure nastiness runs through the author's  anarchic, beloved children's literature just as it did through his life. 

 

Ett eget rum

I boken Ett eget rum beskriver Virginia Woolf en dag i Oxbridge och de motigheter hon träffas av. Hon får inte beträda gräsmattan och hon hindras att besöka universitetets bibliotek (en kvinna måste vara i sällskap av en man som är knuten till universitetet för att släppas in genom den dörren). Men hon bjuds en förträfflig lunch på ett manligt college: sjötunga följt av rapphöna med sås, potatis, grönsaker och sallad. Till det ett gott vin och därefter en tjusig efterrätt. Den goda maten har effekt  – ett ljus började tändas i ryggraden där själen sitter och hennes belåtenhet kunde inte vara större.

And thus by degrees was lit, halfway down the spine, which is the seat of the soul, not the hard little electric light which we call brilliance, as it pops in and out upon our lips, but the more profound, subtle, and subterranean glow which is the rich yellow flame of rational intercourse. No need to hurry. No need to sparkle. No need to be anybody but oneself. 

Middagen serveras i ett college för kvinnor. Woolf beskriver hur hon får en trist tunn soppa, oxkött med bönor och potatis och slutligen plommon med vaniljsås. Inget vin. "The lamp in the spine does not light on beef and prunes".

Virginia Woolf har fått kritik för den här jämförelsen av två måltider. Man påpekar att hon underlät att nämna att den första måltiden var en fakultetslunch i King´s college som hon avnjöt tillsammans med professorer medan den enklare middagen var tillagad för studenter (och vi får inte veta om manliga studenter åt så mycket annorlunda än de kvinnliga). 

Martin Dodsworth skriver i en insändare i Times Literary Supplement (13 januari 2023) att för det första är det inget fel på kött, bönor och potatis och för det andra skulle maten ha smakat bättre om Virginia Woolf bara hade passat tiden. Mamman till Dodsworths vän Katherine Duncan-Jones ansvarade för middagen på Newnham college i Cambridge den där lördagen 20 oktober 1928 och hon har berättat att Woolf dök upp så sent – nästan en timme försenad – att maten hann ta skada. 

Den här middagen (och hur det plågade de ansvariga att den fick så nedslående kritik) kan man också läsa om i kapitlet "Mrs Woolf comes to dinner" i boken Virginia Woolf,  Interviews and Recollections (red. J H Stape) från 1995.  Där skriver också U K N Stevenson om sitt intryck av författaren:  ... over the years what has persisted has been the quality of her look, which seemed to say so much more than the words that came with it. The look held a hint of a smile, a hint of compassion, but it was above all an absolutely ruthless look .....     

Veckan därpå, den 26 oktober, var Virginia Woolf på Girton College i Cambridge för att föreläsa för medlemmar i den kvinnliga studentföreningen ODTAA. Vi vet inget om den mat hon kan ha blivit serverad. ODTAA står för One Damned Thing After Another.

Brydde sig Woolf så särskilt mycket om mat, frågar Martin Dodsworth och pekar på att författaren sällan nämner i dagboken vad hon har ätit eller ska äta till lunch och middag. Det är sant att måltider har liten plats i Woolfs brev och dagböcker. Men hon var absolut förtjust i god, vällagad mat och satte stort värde på sin skickliga kokerska Nelly Boxall som kostades på en kurs i haute cuisine. 

 

: 

 

"Virginia Woolf, en biografi" till bra pris

Det är bokrea och kanske fyndar många efterlängtade, äldre böcker till nedsatt pris. Men även min sprillans nya bok Virginia Woolf, en biografi  finns till nedsatt pris hos både Adlibris och Bokus just nu: 319 kr.