Snart kommer nya Nalle Puh

I nästa månad kommer en bok att längta efter: en nyskriven fortsättning på A A Milnes böcker om Nalle Puh i Sjumila-skogen, den mest berömda björnen i hela världslitteraturen. Det är 90 år sedan den första boken om Winnie-the-Pooh  kom ut och för att fira det har Egmonts förlag låtit Brian Sibley  -- författare och gammal Nalle Puh-fan -- skriva en ny samling historier om Christopher Robin och hans vänner: The Best Bear in all the World. Jag har läst en av berättelserna (publicerad i The Sunday Telegraph) och kan intyga att Sibley skriver charmfullt och medryckande precis som Milne och använder Versaler på samma frikostiga sätt som han gjorde. 

Vänskaran, med Winnie-the-Pooh, Piglet och Eeyore i spetsen, har utökats med Penguin. Varför en Pingvin? Därför att det finns ett rart gammalt fotografi av författaren på barnkammargolvet tillsammans med den lille sonen (förlagan till Christopher Robin), Nalle Puh och en leksakspingvin.

Varifrån kommer du, frågar Puh. Från det vanliga stället (the Usual Place, actually), svarar pingvinen. Alla barnlitteraturnördar vet vad det betyder. Puh var en födelsedagspresent från Harrods leksaksavdelning och de andra leksaksvännerna kom också därifrån.

Den blå filmen

När Den blå filmen av Kieslowski nyligen visades i Sigtuna gav filmskribenten Hynek Pallas först en inledning till filmen. Han berättade om Kieslowskis storhet som filmregissör, att filmen, något av en kultfilm, var en del av trikoloren och att vi senare i höst ska få se Den röda filmen och Den vita filmen.

Men Hynek Pallas sa, konstigt nog, inget alls om vad filmen (från 1993) handlade om: en förtryckt kvinna, Julie, som inte bara tar hand om sin man, den världsberömde kompositören, huset och barnet utan dessutom i tysthet utför en betydande del av det kompositörsarbete som mannen får kredd för. Vad får Julie? Hennes man smyger år efter år iväg till sin älskarinna.

Först efter att mannen och parets dotter omkommit i en bilkrasch får Julie får vetskap om älskarinnan som, visar det sig, snart ska föda kompositörens barn, en son. Julies reaktion blir att ge bort sitt stora hus till den välbeställda älskarinnan som är advokat.

Kieslowskis budskap måste vara att så här ska en god kvinna bete sig: hon ska ge och ge och göra allt för sin otrogne man, såväl under hans liv som efter hans död. En god kvinna sätter sig själv i andra rummet. Hon propsar inte på erkännande, jämställdhet och respekt.

Jag vill inte tro att det görs filmer av det här slaget i dag.

Sluta eller inte sluta?

Jag är en vanlig kvinna -- jag svettas, jag hostar, jag har karies. Säger den vackra Juliette Binoche som spelar huvudpersonen Julie  i "Den blå filmen" av Kieslowski  från 1993. Men hon är inte precis som andra. Medan vissa kan vifta med öronen, kan Julie/Juliette skälva med näsvingarna som vi ser i en extrem närbild.

Har vuxna kvinnor karies i dag? Nu när det finns fluortandkräm och fluortuggummi? Och tandtråd. Men där är jag i valet och kvalet. Fortsätta eller inte fortsätta? Expertisen verkar ju inte längre övertygad  om att tandtråd har effekt. Å andra sidan känner jag mig skönt ren i munnen när jag har dragit den vita tråden fram tillbaka och låtit den famna caniner, molarer, premolarer och de andra tänderna upptill och nedtill. Är man rotad i en vana, är det svårt att ändra sig.

Tre tanter och en farbror

I Sigtuna bor tant Gredelin, det är vi säkra på. Hennes syster tant Brun har ett kafé i staden och farbror Blå, som vill vara snäppet värre, har en restaurang vid torget. Riktigt vad tant Grön gör vet jag inte, men hennes ande vilar över de små fickparkerna som staden berikats med under de senaste åren.

Tre tanter och en farbror

Tant Gredelin tror jag arbetar med vävning och annat hantverk. Ordet gredelin -- som få torde använda i dag som synonym för lila och violett -- dök upp i svenska språket på 1600-talet och kommer av gris de lin, lingrå på franska. Det har jag läst i den vackra tidningen Hemslöjden. Där har jag också fått veta att scharlakansrött, tidigare en färg för de mycket rika, kommer av beteckningen på ett vackert persiskt ylletyg som började säljas i Europa under medeltiden. Tyget fanns i flera färger men det var det röda som sålde mest. Scharlakan blev så småningom ordet för röd färg.
 

Det här Skånelaholms slott vid sjön Fysingen. Om du bor i Storstockholm och inte har några planer för helgen vill jag tipsa om Skånelaholm som ägs av Vitterhetsakademin. Väl värt ett besök! Visningar kl 11 och kl 13. Ta med kaffe att njuta nere vid bryggan, slottet har ingen servering.
 

En gammal spegeldamm vid Skånelaholms slott som nyligen restaurerats.

På gång i Sigtuna

Sigtuna, grundlagd omkring 980, är landets äldsta stad. Frågan är om inte kulturens vagga stod här?  I alla fall fanns här runristare som författade ett stort antal texter på stenar men även på ben och andra föremål. Frisernas gillesbröder lät resa denna sten efter Torkil, sin gillesbroder. Gud hjälpe hans ande. Torbjörn ristade. Så står det på  stenen på bilden som vi blev visade på under den runvandring jag gick på i lördags; du hittar stenen framför Maria-kyrkans långsida mot Prästgatan.

Tant Gredelin och tant Grön finns förstås med i vimlet  på Stora Gatan

Just nu pågår årliga Sigtuna möte och det blir trångt på huvudstråket Stora Gatan. Här är ett lunchförslag: Köp en strömmingsmacka för 45 kronor på Lilla Torget vid muséet.
 

Något att bli lycklig för

Ibland behövs inte så mycket för att göra en människa glad. I onsdags gick jag ut en sväng och hittade två underbara, felfria -- totalt felfria -- stolta fjällskivlingar. Och en felfri citrongul slemskivling plus en lika intakt mandelkremla. En seriös svampplockare skulle säga att det inte är mycket att skryta över, men jag var lycklig och det var exakt fyra svampar mer än vad G hade trott att jag skulle komma hem med från min promenad.

Stolt fjällskivlinghatt

I torsdags sprang jag sedan på två stora röksvampar som var snövita helt igenom. Fem liter sönderskuren svamp blev det att laga till. Röksvamp har inte mycket smak, men lägg till lite kryddor och det blir gott.

Persikoträd i Sigtuna

En tredje sak som gjorde mig upprymd i veckan var upptäckten av ett par höga persikoträd vid Stora gatan i Sigtuna. Har jag inte haft ögonen med mig tidigare? Eller planterade fastighetsägarna två flera år gamla persikoträd i våras med löfte om att de skulle bära hinkvis med frukt i september? I alla fall står de nu där och ser fantastiska ut.