Det är klart att polisen förra sommaren beskrev festivalen We are Sthlm som en lugn tillställning. De hade mött många tonårsflickor som grät efter att ha blivit tafsade på av unga män, men herregud, sådant händer ju alltid. Sexuella trakasserier från killgäng får tjejer räkna med om de ställer sig i ett publikhav, verkar poliserna ha tyckt. Dessutom är sexuella ofredanden ett lågprioriterat brott. Idag säger polisen att man lät bli att rapportera våld och trakasserier för att inte ge de skyldiga immigranterna dåligt rykte. Det var alltså viktigare att skydda förövarna än att skydda flickorna? Man tar sig för pannan när man läser sådant. Dock kan polisens förklaring vara en efterkonstruktion.
Hoppas att inga fler ungdomsfestivaler ordnas förrän poliser och ordningsvakter har hittat en vilja och metoder som garanterar att tjejer får slippa bli antastade.
Jag har precis läst ut romanen Skiljevägen av Kurt Salomonson. Handlingen tilldrar sig på ett kraftverksbygge i Norrland och huvudpersonen är Arnold, en ung arbetare som råkar i onåd hos sin fackförening efter att ha kommit med kritiska synpunkter. Det är svårt att tro, men på den här tiden kunde facket få arbetsgivaren att sparka en anställd som arbetskamraterna fann misshaglig och det är vad som händer Arnold. Boken, som ger en intressant bild av 60-talet, är en uppgörelse med fackföreningsrörelsen som inte tillåter medlemmarna att vara fritt tänkande människor.
Kurt Salomonsons böcker om arbetarnas liv väckte stor uppmärksamhet. Han blev utsedd till hedersdoktor och forskare har skrivit doktorsavhandlingar om hans verk. Vem tar över efter Kurt och skriver dagens fackföreningskritiska roman? Hen behöver inte hitta på något, det finns mycket verklighet att ta från. Som skandalöst slöseri med medlemmarnas avgifter, storartade fester med frikostig alkoholservering och porrinslag för kommunalfackpamparna, egen lyxkrog som läcker pengar och semesterboende för släkt och familjemedlemmar som inte har betalat för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar