Alice i underlandet

Alice in Wonderland var den första bok på engelska språket som jag köpte, det måste ha varit på 60-talet. Jag har flyttat hit och dit sedan dess men den lilla pocketboken med sitt blå omslag, som visar Alice intill det träd på vars nedersta gren den brett leende Cheshirekatten med sina uppspärrade ögon vilar, har jag sett till att få med mig varje gång, det en kär bok för mig. En vuxenbok faktiskt mer än en barnbok.

Jag gillar Alice. Hon påminner mig om Grynet, huvudperson i en teveserie för några år sedan. Precis som Grynet tar Alice ingen skit. När de figurer hon träffar på i underlandet är oförskämda och svarar näbbigt, och det gör de ofta, försvarar sig Alice med bravur.

Nu läser jag om boken som en förberedelse inför att se den nya Alice-filmen. Jag hade glömt att det är så långa meningar i boken. Sidan 104 rymmer bara sju meningar men de är mellan 35 och 66 ord långa. Ändå blir det inte svårläst.

Jag hade också glömt att boken rymmer så mycket våld. Ta till exempel Hjärter Dam (Queen of Hearts) som ropar ”Hugg av huvudet!” så fort någon misshagar henne. Eller ta kokerskan som kastar tallrikar, stekpannor, kastruller och allt annat lösöre inom räckhåll på hertiginnan (inte heller någon mild och vänlig person) och hennes baby.

Har damerna svårartad PMS? Nej, de har troligen migrän, skriver man på New York Times migränblogg (migraine.blogs.nytimes.com). Före ett migränanfall kan man bli ursinnig. Att säga "Av med hennes huvud!" är typisk migränska.