Internationella glädjedagen

Bild från Sigtuna, sommaren 2014. När penséer tränger upp mellan hårda, grå gatstenar blir en människa glad.

I går var det vårdagjämning, grammatikens dag och den internationella glädjedagen, hörde jag på radion. Grammatikens dag anar jag att landets språklärare står bakom, men Glädjedagen är instiftad av Förenta Nationerna efter landet Bhutans initiativ. Samtidigt var det i går som glädjen över att våren stod för dörren förbyttes i sorg över ovälkommet snöfall som täckte krokus och scilla.

Hur mycket glädje upplevde jag under gårdagen? Jag tappade en skål som gick sönder, det var inte roligt. Åt en blodapelsin och kände att säsongen närmar sig sitt slut, inte kul. Sedan jag gick till biblioteket för att låna böcker. Ett besök på biblioteket har alltid samma snabba effekt på humöret -- så snart jag går över tröskeln blir jag lycklig för jag befinner mig bland vänner: den rara bibliotekarien och alla kära böckerna är mina bundsförvanter. De överger mig aldrig och när vi en dag i framtiden måste säga adjö, kommer det att bero på att mina ögon och mitt förstånd sviker mig.

Jag gick hem med boken Språket av Lars-Gunnar Andersson och Anna-Lena Ringarp som tidigare ledde radioprogrammet Språket. Där kunde jag läsa att he som förekommer i norra Sverige, bland annat i Västerbotten, kommer av häva som blivit enstavigt. "Det är förunderligt att resten av nationen inte känt behov av verbet he" skriver författarna. Ja, nog är det märkligt. När det är ett så praktiskt ord? En, som det står i boken, "lika enkel och elegant lösning som engelskans put".  Men he -- som ersätter ställa, sätta, lägga, placera -- kommer givetvis att ta sig in i rikssvenskan, det är bara en tidsfråga.

En kvinna har blivit nekad att ta namnet Svensson som nytt förnamn. Det var ogint. När man kan ha ett förnamn som efternamn -- tänk på Inger, Holger, Sigurd, Rune, Martin, Ingvar, Ruth, Kaj och Hugo  -- borde man väl också få göra tvärtom?

I det inre av Västerbotten har många, framförallt äldre människor, namn som deras föräldrar har skapat och som de är ensamma om (kan jag ha skrivit om detta tidigare?). På biblioteket finns en bok om dessa säregna namn skriven av Christina Falkengård. Själv kände jag tant Safira från en by i Norsjö kommun när jag var barn. Jag vet inte, kanske hade hon systrar som hette Granata, Smaragda, Rubina, Diamanta och Juvelia. Det var inte mycket de fattiga västerbottningarna kunde ge sina barn men ett stiligt namn kunde de alltid utrusta dem med, förklarar Christina Falkengård.

I USA kan man heta vad som helst. Dakota Johnson och Paris Hilton och Miranda July. Bra konstigt. Eller kanske inte konstigt alls? När jag tänker efter låter Halland Andersson, Kalmar Svensson och Lisa November riktigt bra.