Vanessa Bell, syster till Virginia

I ett kärleksförhållande finns det en som älskar mest. Systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf älskade varandra men det var Virginia som älskade mest. Vanessa lutade fram huvudet och Virginia kysste. Så här skrev Virginia vid ett tillfälle: Jag tror att jag är tätare knuten till dig än vad en syster bör vara. Varför slutar jag aldrig att tänka på dig, när jag var ute och gick i eftermiddags och såg en orm glida förbi i gräset tänkte jag på dig. Jag kan inte uttrycka vad det betyder för mig att komma in i ett rum och se dig sitta där.

Både Vanessa och Virginia var enastående vackra kvinnor men Vanessa var den vackraste. Det är Leonard Woolf som säger det. Vanessa hade vackrare ögon, mer perfekta drag, bättre hy. Och, skriver Leonard, Vanessa hade vackrare röst än någon annan.

När man läser om Virginia Woolf blir man nyfiken på Vanessa. Hon var ändå den person som Virginia stod närmast, näst maken Leonard. I konsthistorikern Frances Spaldings imponerande bok Vanessa Bell med 400 tättskrivna sidor får man en bild av en motsägelsefull natur. Vanessa älskade ekivoka skämt -- det gjorde alla i Bloomsburygruppen -- och använde ett språk som skulle chockat fadern Sir Leslie Stephen. Samtidigt gav hon aldrig sin dotter Angelica någon som helst information om sex och intima ting.

Stackars Angelica. Inte förrän hon var tonåring fick hon veta vem som var hennes far. En dag när dottern var 17 tog Vanessa henne avsides och berättade att Duncan Grant var hennes pappa och inte Clive Bell (Vanessas make och far till hennes två söner) som hon letts att tro. När Angelica föddes skrev den bisexuelle David Garnett (Duncans pojkvän just då) till en vän att den lilla flickan var så söt och han tänkte gifte sig med henne när hon blev stor. Åldersskillnaden var 26 år men David och Angelica gifte sig så småningom och fick fyra barn tillsammans.

Arbetet är människans stora tröst i svåra stunder, framhöll Vanessa Bell för sina barn. Och Vanessa hade många svåra stunder som när sonen Julian (kanske det barn hon älskade mest) dog som frivillig i Spanien och när Virginia tog livet av sig. Arbetet var också hennes räddning när den vackre, charmige Duncan -- Vanessas stora kärlek i livet -- var uppslukad av ett nytt passionerat förhållande till en man och hon ängslades för att mista honom som sambo och arbetspartner.

Men Vanessa arbetade aldrig målmedvetet för att bli en framgångsrik konstnär. Hennes ställning i konstvärlden motsvarar på inget sätt systern Virginias position som författare. Vanessa vägrar att bli en celebrated artist och hon vägrar att köpa nya kläder, klagade Virginia.

Ja, Vanessa var inte mycket för att följa modet och klä sig vackert. Shabby, sa man om hennes slarviga, bisarra klädstil. Men bristen på snygga kläder kan ha haft att göra med brist på pengar. De tre barnen, lantstället, tjänstefolket, våningen i London, resor, färg, dukar och arvode till modeller innebar stora utgifter och Vanessa sålde inte mycket. Virginia kom att bistå Vanessa med pengar till modeller och när Angelica blev tonåring var det Virginia som betalade flickans kläder.

Alla människor verkar ha älskat Vanessa och hon hade en stor begåvning för att hålla kvar sina närmaste. Kanske blev det också viktigt för henne att hålla kvar sina nära och kära. Hon hade ändå vid 28 års ålder förlorat så många: sin mor, sin far, sin halvsyster Stella och sin bror Thoby.

Hennes äkta man Clive, hennes sambo Duncan och hennes före detta älskare Roger Fry umgicks på vänskaplig fot med varandra på lantstället Charleston i Sussex, i London och på resor på kontinenten som de gjorde tillsammans. Clive hade många förhållanden med kvinnor men flyttade aldrig ihop med någon. Duncan var tillsammans med den ene älskaren efter den andre men fanns kvar vid Vanessas sida till hennes död.

Svår barndom ger depression

Depression är en av de vanligaste formerna av psykisk ohälsa.Människor som har haft en svår barndom löper dubbelt så stor risk att drabbas av upprepade depressioner och mer långvariga depressioner jämfört med människor som har haft en trygg barndom, visar en så kallad meta-analys av 16 epidemiologiska studier och 10 kliniska studier (American Journal of Psychiatry 14 augusti 2011).

Analysen, som gjorts vid King´s College London Institute of Psychiatry och omfattade totalt 26 000 individer, visade också att människor med olycklig barndom ofta svarar dåligt på behandling av depression -- det gällde både farmakologisk behandling, psykoterapi och kombinationen medicin och psykoterapi.

Tidigare forskning visar att barn som växt upp under svåra omständigheter – till exempel försummade barn och barn som utsatts för ett trauma eller för någon form av övergrepp -- ofta visar negativa förändringar i stresskänsliga system som hjärnan, immunsystemet och det endokrina systemet; forskarna menar att det skulle kunna vara orsaken till den minskade behandlingsframgången.

Det måste vara allas vårt ansvar att verka för att alla barn får en så bra barndom som möjligt.
Bilden visar en nyanlagd labyrint i Sigtuna.

Sitta i telefonkö

Vad gör man när man hamnar i telefonkö? Man kan hinna en hel del. Läsa sin e-post. Skriva ett brev. Betala räkningar. Tänka ut den där födelsedagspresenten som måste inskaffas. Göra en lista på vad man ska köpa i Konsum nästa gång. Fila naglarna.

Allt det kan man göra och hade det inte varit för telefonkön hade de där sakerna fortfarande varit ogjorda. Fast helst hade man ju velat komma fram direkt förstås.

Förr sa rösten på andra sidan: ”Just nu är det många som ringer men vi tar hand om ditt samtal så snart som möjligt”. Men senaste gången sa rösten: ”Nu har du ringt när många andra ringer. Vänta så tar vi hand om ditt samtal”.

Det var inte företaget ifråga som hade dålig bemanning i växeln. Det var jag som hade gjort fel. Jag hade ringt när alla andra ringde. Så dumt av mig. Jag får skylla mig själv om jag får sitta i kö när jag gör på det viset.

Bilden visar ett verk av Bernard Kirschenbaum från Umeås skulpturpark.

Ebba på Frösåker

Frösåker är ett underbart välsmakande äpple som fått namn efter Frösåkers gård i Västmanland där pomologen Olof Eneroth mötte sorten vid mitten av 1800-talet. Den som vill ha det goda äpplet i sin trädgård kan vända sig till Julita gård i Sörmland som har Frösåker i sin genbank.

Den vackra bilden från ungefär 1905 fick jag i går med posten från Jessika Sundberg. Den visar Ebba Johansson i äppelträdgården framför orangeriet på Frösåkers gård. Ebba växte upp på Frösåkers gård och var Jessikas farmors syster. Orangeriet är rivet i dag, skriver Jessika, och det är ovisst om det finns några äppelträd kvar.

Sigtuna Möte

I helgen kommer Sigtuna Möte att hållas. Det betyder att
man överallt i staden ser människor klädda enligt modet 1920, att det är marknad längs Stora Gatan, att det ligger en rad underbara gamla båtar från Motor Yacht Society i hamnen, att Dr Björn har mottagning för krassliga nallar i Drakegården, att man kan höra positivhalare och kan åka med brandbekämpningsautomobil på stadens gator. Och mycket, mycket mer.

I svampskogen

Att skjuta upp -- prokrastinera -- är det dummaste man kan göra. Efter regn kommer svamp men det var först i går som jag gav mig ut för att titta efter stolt fjällskivling. Jag fann en stor fin hatt och flera som var för gamla och fyllda av larver. Grynsopp -- Sigtunas vanligaste svamp -- var det gott om men sedan fanns det inte mer att hämta.

Det var inte varit så många spanska skogssniglar i trädgården på sistone och jag vet varför, de har dragit till skogs. Från och med i år har jag sett hur de etablerat sig på ett oroande sätt i skogarna närmast mig och de här rödbruna sniglarna gillar svamp. Att lägga handen under en svamphatt och möta en tjock klibbig snigel är inte kul.

En släkting i Västerbotten odlar stolt fjällskivling. E har aldrig sett den svampen i skogen, och hon går ofta i skogen, men på tomten kan hon skörda 20, 30 hattar varje höst. Hon och väninna satte mycel köpt via tidningen Land. Efter flera år, när E glömt bort alltsammans, kom det upp stolt fjällskivling åtta, tio meter ifrån det ställe där hon lagt ned mycel. Väninnan däremot fick aldrig upp något.

För en stund känner jag avundsjuka -- på min tomt skulle svampen inte kunna växa -- men tänker att jag är kanske inte förfördelad ändå, jag kan odla annat.

Ta vara på din äppelsort

Nu har äppeltiden börjat och det blir snart möjligt på olika håll att gå med sina äpplen till en äppelexpert och få dem namnsatta. Tänk bara på att ta med dig minst fem äpplen av varje sort för säker bestämning.

Fick brev från Caroline som berättar att hon förra året visade ett äpple från sin koloni för ett par äppelbestämmare och fick veta att de aldrig hade sett hennes sort tidigare och inte hade något namn på den. Det gjorde henne häpen och lite stressad. Skulle det nu bli hennes ansvar att bevara och berätta om denna nya äppelsort? För experterna ryckte på axlarna och verkade ointresserade.

Eftersom jag själv har suttit på massor med äppelutställningar vet jag hur det är: varje höst kommer ett antal besökare med unika äpplen som man aldrig har sett tidigare och fast man skulle vilja bevara dem alla på någon särskild plats i Sverige så att de säkert finns kvar och alla fick en chans att se och smaka äpplena, så går inte det. Det skulle bli en mycket stor trädgård!

Alla de nya sorterna ute i landet har uppstått av att en äppelkärna i marken börjat gro och fått växa upp till träd. Kärnsådd kallar man detta som kan ge bra frukter eller väldigt dåliga frukter, det blir hipp som happ (men oftast mindre gott). Vill man sprida en sort vidare måste man ympa, det går inte att sätta en kärna. Nej, inte ens Kristina från Duvemåla fick exakt samma äpple på det träd som sattes med kärna i det nya landet, hon fick en snarliknande frukt och sådant händer.

Mitt råd är att man själv ska göra allt för att vårda en fin kärnsådd och sprida den bland vänner och släktingar. Ge äpplet ett namn och sedan kan du låta ympa upp det (tala med någon plantskola) och ge bort ett litet träd till en födelsedag eller som doppresent. Jag lovar att det blir en unik och välkommen present.

Bilden visar en av tre flytande äppelöar i en damm vid Brunstorps gård förra året.

Fint i Ronneby

Har bott några dagar på Ronneby Brunnshotell. Precis som förra året njöt jag av de mäktiga gamla träden som växer i brunnsparken och av att promenera och beundra de gamla husen -- Villa Tasmania, Villa Lavendela, Villa Åberga, Villa Vesta och många fler -- vid Ronnebyån och i den gamla stadsdelen Bergslagen.

Skörd av Sylvia

I går hade jag förmånen att få plocka äpplen av den tidiga sorten Sylvia som är ganska ovanlig men finns i Bergianska Trädgårdens genbank. Jag kunde skörda några stora tjusiga exemplar som kommer att glädja deltagarna i den pomologikurs som jag ska hålla om ett par veckor.
På bilden ser du den fina äppelplockare som jag fick låna. Det är en av de anställda på Bergianska Trädgården som gjort den på en slöjdkurs. Lätt att använda också.

Jag återkommer till bloggen vecka 33.

Fruktkontroll

Då och jag tar jag ett svep och ser över mina äppelträd. Jag går från träd till träd med en brun påse som jag fyller med frukter som skadats av äppelvecklare trots förebyggande åtgärder som inbjudande fågelholkar. Den bruna påsen skickar jag iväg med kommunens sopbil viss om att de fula frukterna blir till biogas.
Äppelvecklarens larv gör ett rätt stort brunt hål i skalet och sedan en bred gång in till kärnhuset. Får äpplet sitta kvar kommer det att infekteras med en svampsjukdom som kallas monilia. Frukten blir brun, mjuk och får ringar av vitt mögel.

Psykopater har annorlunda hjärnstruktur

Någon gång ibland ser man inlägg i pressen skrivna av människor som menar att det är fel att tala om psykopater, sådana finns nämligen inte. Vi kan önska att det vore så -- att psykopater är lika påhittade som troll -- men sanningen är att det finns psykopater i alla slags länder, det vill säga känslokalla människor som ofta är kriminella, följer egna regler och försöker dra nytta av andra.

Psykologen Robert Hare heter den mest kände amerikanske experten på psykopati. Han menar att omkring 1 procent av befolkningen i USA är psykopater. Det skulle betyda omkring 3 miljoner psykopater i USA. Hur stor procent psykopater det kan finnas i Sverige vet vi inte.
Det senaste decenniet har man forskat en hel del på hjärnstrukturen hos psykopater och Sam Harris berättar om detta i sin bok Moralens landskap. Bland annat visar psykopater överdrivna responser i hjärnans belöningscentrum när de förväntar sig ekonomisk vinning. Den här överkänsligheten -- som förknippas med psykopatins impulsiva och antisociala dimension och leder till starkt riskbeteende och kriminalitet -- kanske hindrar psykopaterna från att lära av andra människors negativa känslor, menar forskarna.

Studier visar också att psykopater har svårt att känna igen rädsla och sorg hos andra människor. Psykopater har ingen empati och bryr sig inte om vad andra människor känner, ja, de lägger inte ens märke till vad andra uttrycker. James Blair heter en amerikansk neuroforskare. Han och hans forskargrupp föreslår att psykopati beror på att viss emotionell inlärning inte har ägt rum på grund av genetiskt betingade nedsättningar på de områden i hjärnan som behövs för känslomässig bearbetning.

Nytt om psykopater

Det är nu sju år sedan min bok Lär känna psykopaten kom ut på Natur och Kultur. Om den boken skrev Martin Grann i förordet så här:
”I och med denna bok har Görel Kristina Näslund bidragit till och ytterligare förstärkt den svenska idétraditionen på området väsentligt. Behovet av en seriös bok om psykopati på svenska som sätter detta fenomen i ett svenskt sammanhang och som samtidigt vänder sig till en bredare publik har funnits länge. Nu är vi äntligen här”.

Det har inte på dessa sju år kommit någon ytterligare bok om psykopater. De fakta jag presenterar om psykopatibegreppets historia, orsakerna till psykopati och våldets ursprung i Lär känna psykopaten håller ännu. Även checklistan som används för att utreda om någon är psykopat är fortfarande aktuell.

Dock har det tillkommit viss forskning som vidgar bilden av psykopaten. Sam Harris är amerikansk filosof och doktor i neurovetenskap. Hans bok The Moral Landscape som kom förra året har i år getts på svenska -- Moralens landskap -- av förlaget Fri tanke.Sam Harris hävdar att det finns vetenskapliga svar på människors olika inställning till moralfrågor.

Varför är inte psykopater som andra? Varför är de känslokalla, höggradigt impulsiva, manipulativa, spänningssökande, snara till lögner och lika samvetslösa som ansvarslösa? Det kan delvis bero en uppväxt i ett splittrat hem med ansvarslösa föräldrar som inte finns vid barnets sida och lär ut vad som är rätt och fel. Men det kan också bero på att psykopaten har en annan hjärnstruktur. Jag skriver mer nästa vecka om den forskning som Sam Harris redovisar i sin bok.

När man vill vara i fred

Alla som går Drottninggatan uppför i Stockholm stannar för att titta på den här hunden som sitter mitt på trottoaren utanför mattes butik. Den lilla hunden är så söt och så måste man läsa vad det kan stå på ett anslag på väggen bakom hunden. Där står på två språk: ”Rör mig inte! Stirra inte på mig! Jag blir stressad!” Eftersom jag inte vet vad hunden tycker om att bli fotograferad tog jag min bild så snabbt jag kunde.

Ett gäng mandriller (stora babianer) på Colchester Zoo i Essex kommunicerar på ett tydligt sätt till omgivningen när de är stressade och vill vara i fred: de lägger ena handen över ögonen. Det var apan Milly som började göra så här 1999 och gesten har spritt sig. Att en apa hittar på och lär ut en ny gest är unikt, säger forskarna.

Hårda tag på SJ

Fallet med den 11-åriga flickan som slängdes av tåget är upprörande. Vad är det för människor som SJ anställer och får de ingen utbildning? Men jag är inte förvånad efter att själv varit nära att bli avkastad en gång. G och jag satt på en SJ-buss för att resa till fjällen när det efter avresan från Stockholm stod klart att bussen var överbokad och föraren bad att några skulle gå av i Uppsala och ta tåget istället – det var bara att ta plats, visa bussbiljetten och förklara läget för konduktören.

Vi valde att gå på tåget, visade våra biljetter och berättade om den överbokade SJ-bussen. Konduktören trodde inte ett ord. Vi saknade giltiga tågbiljetter och skulle av vid nästa stopp. När vi protesterade blev vi upplysta om att han var tågbefälhavare och den som bestämde, nu skulle vi av.

Idag, säger G och jag, hade vi gjort passivt motstånd och låtit konduktören kasta av oss. Jag kunde ha tagit en bild av en nitisk tågbefälhavare som sköter sitt jobb. Men den gången köpte vi snällt biljetter och kunde åka vidare.

Höghöjdshus

Vad föreställer den här bilden? Grottboningar i Anderna är fel svar. Istället visar den ett stort sandberg vid vägen mellan Funäsdalen och Mittådalen. Längst upp har backsvalorna gjort sig bon.

Ofrivillig nedskräpning

Det är säkert lika snyggt runt alla stugbyar som där vi bodde, men om du ändå skulle se skräp i fjällen, tänk inte illa om stuginnevånarna. Det kan nämligen vara lavskrikor som varit framme. Någonstans vid någon vacker fjällbäck ligger nu till exempel ett tomt muffinspapper och det är inte mitt fel, en skrika snodde det från kaffebordet. En annan skrika försökte två gånger plocka bort mitt plåster från armbågen -- för att flyga iväg med det eller bara för att se vad som fanns under, jag vet inte.

När vi hade gett de rara fåglarna all ost vi hade, gick vi in i huset. Efter någon timme gick jag ut igen och satte mig. En eftersläntrare dök upp och placerade sig bredvid mig. Jag förklarade att osten ledsamt nog hade tagit slut. Det var en besvikelse som fick lavskrikan att flytta sig till mitt knä och nypa till. Budskapet var solklart och vi skaffade mer ost. Här matar jag den vackra fågeln samtidigt som jag håller ett fast grepp om den nyköpta ostbiten.

Möte med lavskrika

Förra veckan var jag G och jag i fjällen på frimester, det vill säga vi levde frikopplade från dator och mobiltelefon i en stuga som vi fått låna av vänner. Blåbären hade inte mognat och hjortronskörden hade slagit fel men vad gjorde det, trakten kring Funäsdalen bjuder på härliga upplevelser.

Om fjällets speciella fågel lavskrikan sa Carl von Linné så här: ”det är den djärvaste fågel som kan vara, ty då man äter under bar himmel, kommer han fram och tager biten ur handen”. Så sant! En förmiddag satt vi på verandan utanför husväggen och drack kaffe när den första lavskrikan dök upp och snodde den chokladbit som G höll i handen.

Det fick mig att gå efter ost. På bilden sitter lavskrikan på min hand, stoppar munnen full med ostbitar men gör ett avbrott för att titta in i kameran. Som synes är lavskrikan en rätt stor fågel och det runda, duniga huvudet ger den ett charmigt utseende.

Lavskrikan var helt tyst, så fråga inte mig hur han/hon kommunicerade till sina vänner att det var party i hus nr 19, men efter en stund kom ett helt gäng som alla gillade ost och fyllde gapet så mycket det gick. Finns det mycket mat, lägger lavskrikan upp ett förråd. Överallt runt vår lånade stuga finns nu små gömmor av grevéost.