Skydda dig mot fästingar!

Kära vänner! Jag vet att det nyss har stått i tidningen att 1) fästingbett är mindre vanliga den här sommaren och 2) fast var fjärde fästing bär på borrelia är risken för att smittan överförs till människor försvinnande liten. Den som läser sådant kanske lutar sig tillbaka och tänker att det inte är så riskabelt trots allt att gå ut och plocka blåbär, fästingarna utgör ingen större fara.

Fel, fel, fel. Fästingarna finns därute och har vi otur blir vi borreliasmittade. Efter att ha läst en lång artikel om borrelia i The New Yorker (1 juli, 2013)  har jag insett att fästingbett kan ge svåra, livslånga, fysiska och psykiska besvär som gör människan oförmögen till studier och arbete. Dagens forskare strider med varandra om borreliasmittans betydelse och hur den ska behandlas. Om infektionen inte behandlas korrekt, kan borrelia-bakterien sprida sig i kroppen och påverka musklerna, lederna, hjärtat och hjärnan.

Här är något att lägga på minnet:
A) Innan du går ut i naturen, stryk på myggmedel; det håller även fästingarna borta.
B) Efter en utflykt i naturen, kontrollera på kvällen om det sitter en fästing på kroppen. Ju snabbare vi tar bort  fästingen, desto mindre risk för att bli smittad.
C) Borrelia visar sig inte alltid som en röd ring.

Vattenbufflarna i Harbo

Jag har skrivit tidigare om vattenbufflar i Sverige. Nu har jag fått träffa de svartbruna skönheterna och gosat med dem. Vattenbufflarna lever vid Ängsholmens gårdsmejeri i Harbo några mil utanför Uppsala. Där kan man köpa buffelost med mera och ägaren Pontus Elvingson ordnar buffelsafari då intresserade får vandra ett stycke ut i markerna till djurens beteshagar.

De större vattenbufflarna, som vistats här i två år nu, strövar en bra bit bort men vallhunden föser dem utan problem fram emot oss. Vi får klappa och beundra de massiva behornade djuren som för säkerhets skull står på andra sidan ett stängsel. Bland buffelkorna går en tjur och här har hunnit födas två omgångar kalvar. 

Buffelkalvarna, 10 månader gamla, får vi bekanta oss med på närmare håll och vi lär oss att bufflarna gärna vill bli kliade på magen, då njuter de och svansen går i vädret. Här har jag inlett kontakt med några kalvar.

Också på ledig tid vill husets duktiga vallhund gärna röra på sig och tröttnar aldrig på att besökaren kastar pinnar som han får springa och hämta. 

Vattenbufflar är inte de enda spännande djuren vid Ängsholmen. Här finns svartvita fjällkor vars mjölk går till ost, ostkaka och annat. Samt vackra höns, tuppar och kalkoner som strövar fritt på gårdsplan.

Fredrika Bremer på Årsta slott

Alla söndagar i juli visas Årsta slott av  Fredrika Bremersällskapet. Jag passade på i söndags och fick en intressant vandring i det gamla slottet som dock byggdes om i hög grad av telefondirektören Gustaf Theodor Cedergren i början av 1900-talet. För info om visningen ring 0706-741245.

 Dessa två  tolkningar av Fredrika Bremer  är utförda år 2001 av Liisa Trevid Larsson

Detta är ett så kallat  flöjtur byggt av Fredrika Bremers pappa. Klockan fungerar som ett positivspel och till den hör  15 rullar vacker musik att växla om med.

 

Intill Årsta slott finns vad som en gång varit fina rabatter med rosor och annat som man bara anar för ogräset har  fått växa högt och fritt. Det är kommunen som äger slottet men man har upplåtit det åt ett företag som driver restaurang. Tydligen tar ingen av parterna ansvar för rabatterna som ser förfärliga ut. Fredrika gråter.

Lästips: I odjurets trädgård

I Dagens Nyheter i dag berömmer Gabriella Håkansson Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall som kom 1972. Boken handlar om en fest med excesser och orgier som Hermann Göring ordnar för nazisttopparna men som Gabriella Håkansson påpekar vet man inte vad som är sant och vad som är påhittat i romanen.

Jag har precis läst en annan bok om nazismen och allt som finns med i den är belagt, alltsammans har verkligen hänt. Den amerikanske författaren Erik Larsons bok I odjurets trädgård har två huvudpersoner: professor William E Dodd och hans vuxna dotter Martha. Dessa två, tillsammans med Dodds fru och son, reser 1933 från sitt lugna, sköna hem i Chicago till Berlin. Dodd har tackat ja till en ambassadörspost i Berlin i tron att det ska ge honom arbetsro så att han äntligen kan skriva färdigt sin bok Old South om sydstaternas historia.

För dottern Martha lockar äventyret-- ett nytt land, en ny kultur, nya spännande män att erövra. Och ja, hon har många förhållanden under de dryga fyra åren i Berlin, bland annat med Gestapo-chefen Rudolf Diels vars skräckinjagande ansikte är fårat av djupa mensurärr.

Men för fadern blir det inte som tänkt -- att vara USA:s ambassadör i Hitlers Berlin är ingen sinekur. Det han bevittnar förfärar honom. Medan den tillfällige turisten i Berlin upplever en vänlig stad rik på nöjen får Dodd rapporter om hur amerikaner misshandlas på gatan för utebliven hitlerhälsning medan polisen vänder ryggen till, han får vara med om hur judarnas rättigheter begränsas en efter en och han får uppleva De långa knivarnas natt, det vill säga Hitlers utrensning av personer som arkebuseras utan föregående rättegång.

Dodd rapporterar om allt detta, och om det krig som står för dörren, men på utrikesdepartementet i Washington  tar man inte på hans varningar på allvar. Larsons bok kan rekommenderas. Jag lärde mig mycket om nazi-Tysklands framväxt under 1930-talet. Önskar bara att den hade varit förseedd med fler fotografier.

I dofternas tid

Det här är dofternas tid. Jag sitter vid ett kafébord vid Sjövillan intill Skoklosters slott --- husets stora goda  hjärtformade scones med philadelphiaost och jordgubbssylt kan rekommenderas och priset är modest -- när jag nås av pustar från de blommande lindarna intill; nyss andades jag in smultrondoften från två stora schersminbuskar ett stycke ifrån slottet. Hemma doftar det av nylagad flädersaft. Den fjärde ljuva sommardoften är balsampoppel som jag sniffade på häromdagen.

Vid kafébordet intill sitter en yngre kvinna och hennes starkt solbrände seglarkille. Efter en stund frågar en äldre dam, 80+,  och vad som troligen är hennes dotter om de får sitta vid parets bord som står i svalkande skugga. Alla kommer strax i samspråk. Jag vet inte vad de talar om -- den varma sommardagen, de vackra Mälarvikarna? -- men samtalet är glatt och otvunget. De fyra bryter upp samtidigt och jag gissar att seglarparet söker upp sin båt medan mor och dotter går att se slottet.

Sverige har blivit ett gladare, öppnare land. Åtminstone på sommaren, i dofternas tid.

Wilhelm Tham når Göteborg

Wilhelm Tham inte bara tar oss säkert genom Slöjdarna, Vetenskaperna, Frans Gustaf Oscar och alla de andra  slussarna på Göta kanal, hon bär oss tryggt över flera stora sjöar också. Om man inte kan använda hela fyra dagar till att resa från kust till kust, vilken delsträcka ska man välja? Jag föreslår sträckan Karlsborg vid Vätterns östra kust till Sjötorp vid Vänern. Där är naturen trolsk (se nedan) och där kan man bland annat se mängder av nattvioler nära stranden.

Vi hade blivit varnade för Vänern där det kan blåsa upp riktigt farliga vågor. Men det stora vattnet var lugnt och stilla och vi fick ingen användning för de sjösjuketabletter som G hade skaffat till resan. Överraskande för mig var att Vänern bjöd så mycket vacker skärgårdsmiljö (nedan).

Här har vår stolta båt lagt till i hamnen vid Läckö slott som vi gick i land för att bese. Som skydd för skrovet hänger på båda sidor av båten så kallade friholtare av björk som inte får vara för torr, då spricker de lättare. Friholtarna är ändå en stor förbrukningsvara -- det är ofta trångt i slussarna -- och besättningsmännen har hela tiden arbete med att plocka bort de trasiga och knyta på nya. I Sjötorp, där snidaren bor, hämtade vi upp ett nytt lager. 

Vår resa på Vänern tog slut i Vänersborg och därefter var det raka spåret till Packhuskajen i Göteborg. Detta var fjärde och sista rapporten från kanalresan sommaren 2013. Men vi lämnade Thammen med föresatsen: Vi reser igen! Och ser kanalen från andra hållet!

Mer från Göta kanal

Jag har ridit på mulåsna ned i Grand Canyon, jag har besökt Taj Mahal och jag har stått vid foten av Cheopspyramiden. Nu har jag alltså också åkt på Göta kanal som inte är mindre av ett underverk.

Resan med k-märkta Wilhelm Tham går i sakta mak -- det tog oss fyra timmar att avverka den dryga milen långa sträckan mellan Bergs slussar och Borensberg -- och man är hela tiden upptagen av att ta in allt: kanalens skönhet, varje spännande slussning, trädalléerna, de betande korna på den ena stranden och och fåren på den andra, de vackra husen.

När kanalbåten kommer måste vägtrafiken snällt stanna till och broarna (totalt 50 broar) öppna sig. Det var stora tunga broar som elegant lyfte sig uppåt i luften, det var broar som lika geschwint svängde åt sidan för vår skull och det var  mindre broar som snabbt rullade bakåt, in över landsvägen, när de såg Thammen komma. Den fjärde brotypen vi mötte var en mäktig järnvägsbro som hissade sig upp till 27 meters höjd för att tillåta oss och segelbåtarna att passera.

Så kallad rullbro som här rullat sig tillbaka ut över vägen till vänster

På två ställen åkte vi i akvedukter, det vill säga att under kanalen gick en väg där bilarna kunde passera obehindrade av kanaltrafiken.

Trots skollov och semestertider var det inte mycket trafik på kanalen. En dag dök dock systerbåten Juno upp och vi mötte henne babord babord (också en landkrabba fångade upp några eleganta sjötermer under de fyra dagarna). Jag skapade mig förresten en osviklig minnesregel för vad som är babord och styrbord. Bokstaven B  kommer före S och Ä kommer före Ö. Alltså är babord vänster och styrbord höger, lätt som en plätt.

Den fantastiska Göta kanal

Försalongen på Wilhelm Tham bjöd på ett litet bibliotek och där hittade jag en bok om H C Andersens resor i Sverige. H C besökte vårt land inte mindre än sex gånger och första gången, i juni 1837,  reste han på Göta kanal som då hade fem år på nacken. Till hans lycka var Fredrika Bremer ombord på båten -- henne ville han verkligen träffa! - och båda iakttog vad den danske författaren beskrev så här: "Säven och blommorna i vattnet blir liksom rädda för båten och dyker ned". Växterna dyker fortfarande när båten plöjer fram i vattnet och jag har läst att det beror på strömmar som bildas när skrovet pressar undan vatten i den smala kanalen.

Bråttom är ett ord som kanalresenären inte känner längre. Ombord på båten finns tid att iaktta allt. Bland annat de rara slussvaktarbostäderna uppförda på 1890-talet som kan skilja sig litet åt men alltid är målade i honungsgult. Det ansvarsfulla arbetet att sköta slussar och broar utförs numera av säsongsanställda ungdomar som pluggar på vintern och majoriteten är kvinnor -- bara slussvakterna är en stor grupp på över hundra personer.

Slussarna öppnas numera med knapptryckningar men vid Borensberg har man behållit en sluss som öppnas med handkraft.

H C Andersen  och Fredrika Bremer måste, som alla vi ombord på Wilhelm Tham, ha fascinerats av ett så  storartat bygge som Göta kanal. Tänk att det gick att gräva en kanal genom Sverige! I början på1800-talet när grävmaskiner och traktorer inte fanns! Hela 58 000 tusen soldater lär ha blivit kommenderade till uppgiften.

Vi åkte snabbtåg tillbaka till Stockholm och så hemskans fort det gick. Ingen chans att studera träd, buskar,  blommor och vackra hus längre -- allt utanför fönstret flöt ihop till en grön ridå! Men H C Andersen skulle ha myst även på snabbtåget och han skulle ha sagt "Hvidunderligt, så känns det alltså att flyga!"

Med Wilhelm Tham på Göta kanal

G och jag har fått varsitt certifikat att visa upp och skryta med, det är inte varje dag man får ett sådant. Vi har nämligen rest från öst till väst -- Söderköping till Göteborg -- via Göta Kanal med den stolta, 101 år gamla passagerarbåten Wilhelm Tham. Tham var direktör för Husqvarna vapenfabrik men vad som gjorde att båten döptes efter honom har jag inte lyckats utröna. Någon som vet?

Kanalresan var en storartad upplevelse -- rik på intryck, så annorlunda. Två ord kommer för mig: maklighet och tillit. Maklighet för att båten glider långsamt fram i den ofta ganska smala och grunda kanalen. Thammen gör 3.5 knop i kanalen och det är en behaglig fart som påverkar resenären att själv sakta ned och slappna av. I en solstol på bryggdäck till exempel. Alla uppvarvade människor borde göra en kanalresa och komma till eftertanke.

Vi hade sol alla fyra dagarna som resan tog förutom en eftermiddag när det regnade litet och vi tog vår tillflykt
 till försalongen på shelterdäck (t h nedan).

På shelterdäck ligger också matsalen där passageraren bjuds två rätter till lunch och tre rätter till middag.  Man får sina bestämda platser från dag ett och våra bordskamrater var ett trevligt par från Göteborg med marina erfarenheter -- motorbåt på västkusten och två lastfartyg på Kongofloden -- som vi lärde oss mycket av. Till exempel att Wilhelm Tham inte är ett fartyg, det är en båt. Fartyg är större.

Den sista kvällen stod en svensk flagga på bordet. Var det någon av oss som hade födelsedag? Nej, det var kaptenen som hade bestämt sig för att äta middag i matsalen och ville sitta vid vårt bord (jag tror att det var våra bordsgrannar redarparet som han ville träffa). Men vilken tur, nu kunde vi fråga kapten om allt möjligt och  få lyssna till anekdoter från kanalen.

Hytten var liten. Då menar jag trång. (Om ni är två, och stadda vid kassa, boka var sin hytt.) Vi hade små väskor som vi kunde skjuta under den nedre sängen, hur de med större väskor bar sig åt förstår jag inte, det fanns ingen plats på golvet. Men hytten är bara för att sova i, den vakna delen av dygnet vill man vara på däck för att inte missa något. Det kunde bli varmt, men det var inget problem, alla ställde upp hyttdörren för att få in den svala nattluften.

Hytten gick inte att låsa och det är här tilliten kommer in. Först blev jag häpen -- skulle jag verkligen inte få låsa om min tandborste och mitt nattlinne? Som om det skulle behövas! Wilhelm Tham är en tillsluten värld  med 10 förträffliga besättningsmän och 27 lika förträffliga passagerare -- varför skulle jag inte ha förtroende för dem? På det här sättet står hytten alltid öppen och välkomnande och det är väldigt skönt att slippa trassla med nycklar. Tillit gäller baren på bryggdäck också -- man tog vad man ville ha ur kylskåpet och skrev sitt namn på en lista. Reseberättelsen fortsätter  i morgon!