PO Enquist och det kvistfria trägolvet

Per-Olof Enquists roman  Liknelseboken har blivit nominerad till Augustpriset och han kommer att segra. Det är som det ska, men jag inte förlåta juryn att Sara Danius bok Den blå tvålen inte blev nominerad och fick en chans att vinna i fackboksklassen. Sara Danius har skrivit en innehållsspäckad bok som ger läsaren god insikt i hur sättet att skriva förändrades under 1800-talet och ger rika exempel på hur Stendahl, Flaubert och Balzac använder konkretion, exakthet och precision som verklighetseffekter i sina romaner. Danius citerar Roland Barthes: "Tingen förankrar fiktionen i det världsliga. De har till funktion att göra illusionen av det verkliga verklig".

Av recensioner samt vänner och bekanta som läst Liknelseboken har jag förstått att många uppfattar den komiska sexscenen mellan den 14-årige pojken och den 51-åriga kvinnan som sann. PO skriver att det hände på ett kvistfritt trägolv i köket. Just kvistfritt trägolv (och trång förhud) är ord som återkommer när mötet mellan ung pojke och medelålders kvinna beskrivs. Kvistfritt trägolv, inser jag efter att ha läst Den blå tvålen, används som verklighetseffekt, det är en detalj som bidrar till att scenen uppfattas som äkta. Dessutom skriver PO i jagform och då, säger Ernest Hemingway i Fest för livet, tror läsarna att det författaren skriver om har hänt honom själv.

I själva verket är "kvistfritt" ett av de skämt i boken som signalerar till invigda (vi som har växt upp i Västerbotten) att detta är fria fantasier. Kvistfria trägolv har aldrig skådats i västerbottniska bondekök, de skulle vara för kostsamma. Dessutom, kvistfritt eller ej --  i Hjoggböle låg det praktiska, lättstädade, brunmurriga korkmattor i köken på 1940-talet.

Är PO Enquist någon som alltid skarvar? Mer i morgon.