Förorenad entré vid Uppsala stadsteater

Pelare utanför entrén till Uppsala stadsteater

Framför entrén till Uppsala stadsteater står 12 stiliga pelare av granit, antagligen bästa bohuslänska granit. Alla utom en är nedkissade. Man eller hund? Kanske båda, men mest män, det är stora mörka kissfläckar.  

Teaterbesökarna möts av äckliga, urinfläckade stenpelare. Det ser förfärligt ut. Att kissa på dessa pelare är att kissa på kulturen.

Vad kan teatern göra? Mitt förslag är att man sätter upp strålkastare som aktiveras och lyser starkt tillsammans med ett högljutt larm så snart någon ställer sig vid en pelare och förorenar.  Plus övervakningskamera som fångar männen på bild så att de kan identifieras och  bötfällas.  

Dessutom kan teatern lägga 10 kr på varje biljett som tvättavgift. Så att man får råd att då och då tvätta pelarna och stenläggningen i entrén.

Sara Lidmans Jernbanan i Uppsala

Jag har träffat Sara Lidman en enda gång, när vi delade säte på bussen från Umeå flygplats in till centrala Umeå. Sa jag något om att jag beundrade hennes författarskap? Nej, jag var stum, star struck.  

Nu har jag sett hennes pjäs Jernbanan uppförd på Uppsala Stadsteater. Sara Lidman skulle ha älskat den föreställningen, det är jag viss om. Vilka skådespelarprestationer.

Men kläderna. Jag hade sett en video på stadsteaterns hemsida där formgivaren Nina Sandström säger att hon använde sig av äldre material, äldre tekniker och historiskt snitt för att skapa rätt sorts kläder till människorna i den västerbottniska socknen Lillvattnet. Jag väntade mig genuina tyger och plagg som jag skulle känna igen, jag har ändå bott några år rätt nära Missenträsk.

Döm om min förvåning när jag finner att Nina Sandström har kastat en massa glitter över västar, kjolar och kostymer. Varför skulle Lillvattnetkläderna lyxas till och bli glammiga? Nina Sandström förklarar inte det tilltaget i sin video. 

Som jag och varje annan västerbottning vet var mässingsluckorna på kakelugnen det enda som blänkte i Lillvattnet. Sara Lidman skulle ha förvånat sig över paljetterna på scenen i Uppsala Stadsteater. Men vad taga de sig till? skulle hon ha sagt.

 

En dyr liten bok

 

Leonard Woolf,  Virginia Woolfs stöttande make, gav ut Stories of the East år 1921. Den lilla boken trycktes av makarna Woolf själva i en upplaga på 300 exemplar. Omslaget var ett träsnitt gjort av Dora Carrington, sambo med författaren Lytton Strachey. Ett exemplar av boken var  nyss till salu  i London för 3 450 pund (Times Literary Supplement  20 sept. 2024).

Leonard Woolfs bok fick bra recensioner. Men han fortsatte inte som författare. Det räcker med en författare i ett äktenskap, tyckte han.

Svårtillgänglig text

Man kan inte skriva på vatten. Men man kan skriva på nästan vad som helst annat: sand, snö, tårta, papper, tyg, hud. Ja, hud. Tatuerare skriver på hud. Och det gjorde författaren Shelley Jackson. Hon skrev sin novell Skin genom att låta tatuera ett ord på var och en av 2 095 frivilliga. Nicholas Royle i Manchester var en av dem och han berättar i Times Literary Supplement (23 & 30 aug. 2024) att hans ord är after. 

De frivilliga (som kallas WORDS) får avslöja sitt ord men inte Jacksons berättelse. För att få den måste vi be alla WORDS ställa sig i ordning och sedan gå runt och läsa. 

Oöverstigligt, tänker jag. Istället tar jag fram Snyggt jobbat av David Lodge. Romanen kom 1988 men är aktuell även i dag. Älskar David Lodge.

Två nya bokhandlar i Uppsala

 

Garner i alla färger och kvaliteter klär butiksväggen. Är detta en handarbetsaffär? På en annan vägg ser jag mjukdjur i mängd. Kanske står jag i en leksaksbutik? Men här finns också böcker. Mest böcker,  faktiskt. Detta är Adlibris nyöppnade butik i Uppsala. I dag måste en bokhandel vara diversifierad.

Diversifierad är också, som jag förstår, Uppsalas andra nyöppnade bokhandel Chimära. Jag tittar in genom den öppna dörren. Det är mörkt som i graven därinne. Nej, jag vågar mig inte in, trots att det står att butiken rymmer en tesalong. Kan bara önska båda butikerna lycka till.

Shakespeare i Bloomsbury

 

Bokens omslag har tydlig släktskap med  Vanessa Bells omslag för systern Virginia Woolfs romaner utgivna på det  förlaget Hogarth Press. 

SVT2  repriserar nu den brittiska serien om William Shakespeares liv och gärning (onsdagskvällar) och jag ser den på nytt, tar del av den osannolika historien om hur en ung handskmakarson från Stratford-on-Avon lämnar fru och två små barn för att resa till London, arbeta sig upp i teatervärlden och bli den störste och mest hyllade författaren någonsin.

Bloomsburygruppen, med Virginia Woolf i centrum, älskade verkligen Shakespeare.  Men de gick inte och såg hans pjäser framföras på olika scener i London. Bloomsburyfolket föredrog att läsa pjäserna.  Man träffades i playreading clubs på kvällarna, tog olika roller och läste Stormen, En vintersaga, En midsommarnattsdröm eller något annat. Eller man läste hans pjäser ensam hemma vid brasan. Det var författarens ord man ville få njuta av.

Marjorie Garber vid Harvard University i USA, kom förra året ut med boken Shakespeare in Bloomsbury. Har man läst Woolfs böcker, vet man att Shakespeare dyker upp lite överallt men i Garbers tredje kapitel, med rubriken The Shakespeares of Virginia Woolf, blir jag upplyst om till vilken grad Woolfs texter rymmer citat och referenser till bardens verk. Oerhört intressant information som kommer att berika mina omläsningar av Woolfs romaner.  

 

Cyklar i blom

Om jag skulle behöva en cykel, vet jag vart jag skulle vända mig: CykelAkuten i Uppsala, adress Vretgränd/Dragarbrunnsgatan. Här är ett i sanning blomstrande företag. Det drivs av Parviz Abdi som kom till Sverige som flykting från Iran 1984. Hans sätt att marknadsföra sig är oemotståndligt. Alla fyra gatuhörnen i korsningen har han prytt med blommor och passerande fotgängare stannar till, beundrar och ler.

 

Mer från Borås

Det märkvärdigaste i Borås är inte den flera meter höga statyn av Pinocchio. Nej, det är den imposanta rödeken i Stadsparken, ett träd som mäter över sex  meter i omkrets (efter min måttagning). Hur gammalt kan det vara? Trehundra år?  

Rödek i Borås. Viskan i bakgrunden.

 

Granne med det hus jag bebor i Uppsala växer också en mäktig rödek men den har långt ifrån samma dimensioner som trädet i Borås. 

Rödekens blad är skarpt flikiga.

 

Ny bok: Rural hours

 

Rural Hours med undertiteln The Country Lives of Virginia Woolf, Sylvia Townsend Warner and Rosamund Lehmann är skriven av den engelska författaren Harriet Baker. Bra bok. Läsaren får veta allt om Virginia och Leonard Woolfs liv på Asheham, sommarhuset i Sussex som var mycket vackert och romantiskt men skuggigt beläget och hemsökt av spöklika ljud. 

Sylvia Townsend Warner och Rosamund Lehman (syster till John Lehmann som köpte Virginia Woolfs andel av bokförlaget Hogarth Press) är två mindre kända författare. Båda kvinnorna hade intressanta liv som det är roligt att ta del av. 

Fika i Borås

Bodhy av Fredrik Wretman nedsänkt i Viskan

Har länge velat komma till Borås. Kanske för att Borås är Sveriges textilstad. Som dotter till en sömmerska dras jag till vackra textilier. I sommar blev  resan av och jag säger bara: åk till Borås, gott folk. En lagom liten stad, med en vacker å, Viskan, som rinner mitt igenom stadskärnan. Och så mycket fin konst överallt. Varje tillgänglig fasad har fått en tjusig målning. Varje torg hyser en eller två skulpturer. 

Borås textilmuseum var inte heller någon besvikelse. I bottenvåningen finns en tygaffär med mängder av stiliga tyger att fingra på .... 

Var fikar jag bäst, frågade jag en ortsbo och fick förslaget Divine. Valde cheesecake med björnbär som var mäktig men god. Om jag  bodde i Borås och  var med i en bokcirkel, skulle jag förorda att vi träffades på Divine, där man kan mysa tillsammans i små celler med pseudoturkisk känsla.