Var Agatha Christie ansiktsblind?

 

I går var författaren Kristoffer Leandoer värd för radioprogrammet Sommar. Han berättade att trots att han inte kan bygga en hus, reparera en bil, segla, spela fotboll eller rida så har personer i hans böcker gjort det mesta av det där. Man får inte tro att författaren är identisk med de människor som hen skriver om. Leandoer berättade också att han är ansiktsblind och har uselt lokalsinne. Jag har inte läst hela hans produktion men jag tror inte att man hittar någon ansiktsblind person i hans verk. 

I Liket i biblioteket skriver Agatha Christie att alla blonda kvinnor är märkvärdigt lika varandra. Nu har jag nyss läst ut Ett mord annonseras från 1950. Där får läsaren veta inte bara att alla unga män vid receptionsdiskarna på hotell ser precis likadana ut (sidan 47) utan också att de flesta äldre kvinnor är mycket lika varandra (sidan 141, sidan 230, sidan 244). Christie skriver även att man har ett mycket bättre minne av ett ansikte som man har sett när man var ung än för ett som man har sett för bara ett par år sedan (sidan 238). 

Man ska inte blanda ihop författaren med hennes romanfigurer. Men jag undrar ändå om inte Agatha Christie kännetecknades av prosopagnosi, ansiktsblindhet. Är det någon som vet?

 

Poirot odlar pumpor

Jag odlar squash och det är väl ingen människa som har misslyckats med den grönsaken men till min ledsnad ser de stora flikiga bladen ut som om de drabbats av pesten. Vad skulle Hercule Poirot ha sagt? Han skulle odla pumpor när han gick i pension. Ja, inte vilka pumpor som helst utan han tänkte sig att förädla fram nya, raffinerade sorter. Det är svårt att tänka sig den berömde privatdetektiven med fingrarna i jorden men Poirot -- som har en egen sekreterare, en butler och en privatchaufför -- hade förstås  en trädgårdsmästare som gjorde jobbet.

Squash med friska blad

Varför var det just pumpor och inte rosor eller luktärtor som Poirot skulle ägna sig åt? Det förklarar Agatha Christie i sin självbiografi. Den första roman av Dickens som hon läste var Nicholas Nickleby och hennes favorit i den boken var den gamle mannen som slängde pumpor över muren till Mrs Nickleby som ett led i sin uppvaktning. Kanske, skriver deckardrottningen, var det därför det fick bli pumpor.

När Agatha Christie var barn red hon gärna på den stora amerikanska gunghästen Mathilde. När hon inte störtade nedför backarna på den likaså amerikanska leksakshästen Truelove (hennes pappa var från USA). Båda dessa präktiga kusar förvarades i ett växthus som kallades K. K eller möjligen Kai Kai, skriver Christie i sin självbiografi. Författare hämtar allt från sitt liv till sina verk. I boken Ödets port från 1973 har Mathilde, Truelove och växthuset K.K. (eller kanske Kai Kai) betydande roller.

Varje gång jag tittar på Engelska antikrundan i teve hoppas jag att någon ska komma och visa upp sina viktorianska porslinsmenyer. I Ödets port står att porslinsmenyer brukade folk ha på bjudningar. Så här, skriver författaren, kunde en meny se ut på den tiden: två soppor, en klar och en redd. Ovanpå det två sorters fisk och sedan två entrérätter (jag vet inte vad det är) och sedan sallad eller någonting liknande. Och efter det åt man stek och därefter kanske en sorbet. Till sist, ovanpå alltsammans, en hummersallad! Fascinerande att få veta vad rika engelsmän åt till middag förr. Bara en sorts stek?

Agatha Christie var ansiktsblind

Fredrik Backman, författaren bakom bestsellern En man som heter Ove var sommarvärd nyss. Han berättade att han inte kan beskriva människors ansikten. Jag är ansiktsdyslektisk, sa han. Han får givetvis hitta på egna ord -- det får författare -- men jag gissar att han är ansiktsblind, kan inte känna igen ansikten. Fler framgångsrika författare har kännetecknats av samma funktionsnedsättning. Dostojevskij och Strindberg är bara två exempel.

Agatha Christie var ansiktsblind. Det tänkte jag redan när jag läste The body in the library där Christie skriver att alla blonda kvinnor liknar varandra. När jag sedan läste Ödets port och kom till det här stycket var saken klar: Det är väldigt svårt så här i början, för folk ser nästan likadana ut och går klädda i samma sorts kläder och först vet man inte vem som är vem. Om någon inte är väldigt vacker eller väldigt ful.

Enda sättet att få min starka misstanke bekräftad var att plocka fram och läsa Agatha Christies självbiografi från 1977.  Hon föddes 1890 och berättar om en privilegierad uppväxt i ett stort hus med en far som var ekonomiskt oberoende och tillbringade sina dagar på klubben, rika människor förväntades inte att arbeta. 

På sidan 416 hittar jag vad jag söker:
People, I have never had good memory for. My own friends are dear to me, but people that I merely meet and like pass out of my mind almost at once. Far from being able to say: "I never forget a face" I might more truly say "I never remember a face".