Vem skriver dagens fackföreningskritiska roman?

Det är klart att polisen förra sommaren beskrev festivalen We are Sthlm som en lugn tillställning. De hade mött många tonårsflickor som grät efter att ha blivit tafsade på av unga män, men herregud, sådant händer ju alltid. Sexuella trakasserier från killgäng får tjejer räkna med om de ställer sig i ett publikhav, verkar poliserna ha tyckt. Dessutom är sexuella ofredanden ett lågprioriterat brott. Idag säger polisen att man lät bli att rapportera våld och trakasserier för att inte ge de skyldiga immigranterna dåligt rykte. Det var alltså viktigare att skydda förövarna än att skydda flickorna? Man tar sig för pannan när man läser sådant. Dock kan polisens förklaring vara en efterkonstruktion.

Hoppas att inga fler ungdomsfestivaler ordnas förrän poliser och ordningsvakter har hittat en vilja och metoder som garanterar att tjejer får slippa bli antastade.

Jag har precis läst ut romanen Skiljevägen av Kurt Salomonson. Handlingen tilldrar sig på ett kraftverksbygge i Norrland och huvudpersonen är Arnold, en ung arbetare som råkar i onåd hos sin fackförening efter att ha kommit med kritiska synpunkter. Det är svårt att tro, men på den här tiden kunde facket få arbetsgivaren att sparka en anställd som arbetskamraterna fann misshaglig och det är vad som händer Arnold. Boken, som ger en intressant bild av 60-talet, är en uppgörelse med fackföreningsrörelsen som inte tillåter  medlemmarna att vara fritt tänkande människor.

Kurt Salomonsons böcker om arbetarnas liv väckte stor uppmärksamhet. Han blev utsedd till hedersdoktor och forskare har skrivit doktorsavhandlingar om hans verk. Vem tar över efter Kurt och skriver dagens fackföreningskritiska roman? Hen behöver inte hitta på något, det finns mycket verklighet att ta från. Som skandalöst slöseri med medlemmarnas avgifter, storartade fester med frikostig alkoholservering och porrinslag för kommunalfackpamparna, egen lyxkrog som läcker pengar och semesterboende för släkt och familjemedlemmar som inte har betalat för sig. 

Äppelträdet i Hjoggböle

Dä va märkvärditt! säger hälsingebonden Olausson när Karl Oskar visar honom den lilla plantan vid gaveln av sitt blivande hus, plantan som var "kommen hemifrå" i form av en kärna från en astrakanapel vid Kristinas föräldrahem.

Märkvärdigt, sa jag också när jag läste Ett annat liv av Per-Olof Enqust. Han skriver:
"Hans far hade själv byggt huset Sjön 3, det skulle vara klart när de gifte sig, så förlovningen drog ut på tiden. Innan det var klart planterade han ett äppelträd utanför bron som fästmansgåva. Det var ovanligt med äppelträd eftersom de brukade frysa bort, och en gång kom ungar från Västra Hjoggböle, där pappa inte hade några släktingar, och stal. Då blev det också ett mörkt ansikte på modern och hon småflänne. Det var det enda äppelträdet i byn."

I början av 1930-talet var äppelträd något närmast okänt i Västerbotten. Så var detta sant eller hade PO hittat på som skönlitterära författare har rätt att göra? Måste undersökas! Hjoggböle är en märkvärdig plats på jorden, härifrån kommer inte mindre än fyra författare och tre av dem har utsetts till hedersdoktorer: PO, Kurt Salomonson och Anita Salomonsson. Jag ringde först Kurt och sedan hans syster Anita. Det blev långa trevliga samtal -- Kurt känner jag sedan tidigare -- men ingen av dem kunde säga om trädet var diktat eller verkligt. Anita berättade att hon skriver på en roman som handlar om en ung kvinna som blev halshuggen för fosterfördrivning i början av 1800-talet och vi  jämförde vad vi visste om offentliga avrättningar i Västerbotten. Var, sa vi, skrapade man ihop de 100 man som skulle stå i så kallad spetsgård runt bödeln och den olyckliga? Kanske fick man lita till soldater. Av Kurt fick jag veta att det nyss i Finland kommit en omfattande doktorsavhandling som handlar om mottagandet av hans arbetarromaner och att en annan avhandling, om hans verk, håller på att skrivas i Umeå.

Ring Gunnar Hedman, sa både Kurt och Anita, han vet. Gunnar föreslog att jag skulle ringa PO:s kusin som var osäker men lovade att fråga sin syster. Nu insåg jag att jag måste närma mig författaren.

Jag skickade ett mejl och det kom svar samma dag. "Jojomän, det var ett äppelträd, det kan jag svära på för mamma var mycket stolt över det. Om det gav äpplen ... tror det, kan inte svära. " skrev PO i sitt första brev. Och nästa dag skickade han ett tillägg: "jo, det kom äpplen! för en höst var det byaslynglar som stal och Mamma svor nästan!"

Dessa byaslynglar! De hemsökte även min mammas träd men man får förstå lockelsen, äppelträd var som sagt något sällsynt den här tiden. Från kusinen kom också ett vänligt mejl: "Nu har jag forskat och hört att ett äppelträd med paradisäpplen fanns på tomten".

Saken måste anses utredd. Äppelträdet utanför bron till det gröna huset i byn Sjön fanns verkligen. Vi kan inte lita på att stora författare alltid fabulerar, ibland skriver de som det är.