Fast jag tycker att det är lite bisarrt att sitta och se 1300 människor äta middag -- publik spisning hör väl ändå gångna tider till -- gjorde jag ändå det i lördags lite uppsträckt i svarta jeans, svart polo och tulpanmönstrad slipover. För det var roligt att se Tomas Tranströmer sitta där vid honnörsbordet som välförtjänt Nobelpristagare.
Medan dansarna dansade och Romeo och Juliakören sjöng tänkte jag på Georges Simenon. Han trodde varje år att han skulle få Nobelpriset. Det år Camus istället fick priset drack Simenon sig full och gick hem och slog frun. Ska man skilja på författaren som kan vara en buse och hans verk som kan ha god litterär kvalitet? Ibland är det omöjligt, till exempel i fallet Simenon. Hans förhållande till kvinnor står i vägen för att jag ska vara intresserad av hans romaner.
Georges Simenon påstod för sin vän Federico Fellini att han lägrat 10 000 kvinnor. När hans fru Denyse fick höra siffran fnös hon och sa ”Pyttsan, 1 200 kanske”. Tolvhundra är också rätt många så hur hann han med? Han skrev ju faktiskt också väldigt många böcker.
Förklaringen är att Simenon var snabb i vändningarna. En bok tog bara sju, åtta dagar att skriva och två, tre dagar att skriva om (hade han lagt mer tid på att skriva om hade han varit närmare ett pris). För att kunna börja skriva var han tvungen att ha fyra dussin välvässade pennor uppradade på skrivbordet och han måste bära en särskild ”tur-skjorta” som skulle tvättas varje kväll.
Ett samlag, alltid med kläderna på, tog två minuter. Han tömde sig och det var inte mer med det. En gång kom Simenon in i hustrun Denyses kontor när hon arbetade tillsammans med sin sekreterarassistent Joyce Aitken. Han ville ha sex. Assistenten, som blev tillsagd att hon inte behövde lämna rummet, vände ryggen till paret på mattan och ett par minuter senare fortsatte arbetet som vanligt.
De kraftfulla lejonen står utanför Etnografiska Muséet i Stockholm som jag nyss besökte för att se en fin utställning med skatter från Afghanistan.
