Naturmorgon vid Västerängsudd

Joacim Lindwall, fältreporter vid Västerängsudd

 

I går morse blev det att stiga upp klockan fyra. Inte sedan ungdomen, när jag kunde komma hem klockan fyra, har jag varit uppe vid den tiden.  Joacim Lindwall, fältreporter på Naturmorgon, G och jag åkte ut till Västerängsudds naturreservat nära Mälaren, fem kilometer från Märsta, som den här tiden bjuder på rikblommande, vitskimrande vildaplar i mängd. Jag såg vildaplar på Gotland i höstas men det var långt mellan dem och de var mindre än aplarna ute på Västerängsudd som står tätt intill varandra och är praktfullt stora.

Vi hade varit där ute dagen innan och då, på eftermiddagen, surrade det alldeles kolossalt inne i trädkronorna. Tidigt på morgonen när programmet sändes -- Naturmorgon sänds alltid direkt  -- hade vildbina inte kommit igång ännu. I mitt försök att vara god naturobservatör noterade jag att det första biet anlände till just det träd som jag stod intill klockan 6´10. Men allt var härligt och många fåglar var i farten bittida, vi kunde höra såväl gök som näktergal och mycket annat.

Om någon tycker att jag kunde ha svarat rappare på frågor om bin, pollinering, äppelblommans biologi med mera så håller jag med. De riktigt kloka svaren kom jag på efteråt, så är det alltid. I en direktsändning kan orden komma fel och fast det låter som om jag säger att när grenar på en vildapel dör och ramlar av så växer det alltid ut en ny så menar jag inte det, så rationellt beter sig inte apeln. När vi ser blommande fläder så är det inte Sambucus nigra utan druvfläder som har gulgröna blommor och senare får röda bär.

Både G och jag tvekade på frågan om vad som är gemensamt för rosväxterna. Jag vet helt enkelt inte. Rosväxterna är så väldigt många! Dit hör daggkåpor, brudbröd, jordgubbar, hallon, hagtorn, slån, päron, oxel, rönn och ännu fler.

Rosens tal är är fem, nyponrosen har fem kronblad och fem foderblad. Apelns tal är också fem. Den har en blomma med fem kronblad, fem foderblad och fem pistiller och dess blombotten utvecklas till en frukt med fem kärnrum.

När tänker Assange ge upp?

Jag läser om Julian Assange i Sunday Telegraph. Mannen, som vägrar komma till Sverige och ställa upp i rättegång som gäller våldtäkt och sexuella övergrepp, gömmer sig i ett litet källarrum på Eucadors ambassad nära Harrods varuhus i London. Där har han tillgång till dusch, internet, mikrovågsugn och motionscykel. Eucadors kvinnliga ambassadör Ana Alban Mora är fortsatt villig att ge Assange husrum men britterna börjar tröttna på situationen. Även sådana som tidigare försvarade honom hett.

Tidningen uppger att åtta poliser är i tjänst dygnet om för att bevaka att Assange inte rymmer från ambassaden. Bland annat står en polis vakt 24 timmar om dagen på trappan till ambassaden och en röd polisbil och en vit polisbuss står alltid parkerade på gatan mitt emot byggnaden.

Varje dag som Assange håller sig borta från det svenska rättsväsendet sjunker hans anseende. Den 19 juni har Assange bott ett år i sitt källarrum. Scotland Yard uppger att bevakningen av honom då kommer att ha kostat de brittiska skattebetalarna över 4.2 miljoner pund.

Sverige, ett gladare land

Har Sverige blivit en gladare nation under de senaste 40 åren? Mitt svar är tveklöst ja! Tänk hur det var på 1970-talet. Jag blev påmind om det när jag lyssnade på Melodifestivalen från 1974 på Minnenas television i går. Den ena söta, charmiga artisten efter den andra framför sin sång men publikens uttryck förblir detsamma -- allvarligt, strängt, reserverat. Inte ens när Abba sjunger Waterloo är det någon som ser glad ut -- ja, kanske en kvinna på femte raden visar ett svagt leende. Några applåder är det inte tal om.

Därefter tittade jag på ESC under en timme. Publiken i Malmö log, applåderade, jublade och viftade med flaggor! Man släppte sig loss och gjorde allt det där som var förbjudet 40 år tidigare! Det var härligt att se åhörarnas förtjusning. Hur mycket roligare måste det inte vara för artister att uppträda i dag.

Jag tror inte att det kan ha funnits ståuppkomiker på 70-talet. Vem vill uppträda inför en publik som inte kan dra på munnen? Väl att vi blivit mindre hämmade. Snart kanske vi vågar börja prata med varandra på pendeltåget. Om där finns någon som inte är upptagen med att lyssna på musik eller skicka sms.

Tidningen The New Yorker har många bra skämtteckningar och ingen tidning skojar så mycket om psykoanalytiker. I ett av de senaste numren ser man analytikern i sin fåtölj och patienten utsträckt på soffan. Båda är upptagna med sin telefon.

Lycka för mig

You are here right now, står det på väggen i Bonniers konsthall. Det är klart, så är det alltid. I varje ögonblick befinner man sig precis där man är. Are you really happy? står det på nästa tavla. Det är knepigare att ta ställning till. Är jag maximalt lycklig? Hur mycket lycka har jag rätt att kräva? En kärleksfull relation, en mysig familj, goda vänner -- jag tror att jag får vara nöjd. Happiness does not come from accumulating things, står det på en tredje tavla. Just det, samla på sig saker är heldumt. Man blir olycklig av den plats de tar och den tid det som går åt att vårda dem.

Dansken Jeppe Heins utställning på Bonniers konsthall har titeln Ett leende för dig och handlar om lycka och glädje, ämnen som kom att intressera konstnären förra året när han reste i Bhutan, det lilla bergiga landet beläget mellan Indien och Kina. I Bhutan talar man inte om bruttonationalprodukt utan om bruttonationallycka. Kanske borde vi börja göra det i Sverige också?

I Bhutan såg Hein buddhistiska munkar som spelade på stora skålar. I konsthallen ser man likadana skålar  placerade på höga piedestaler (besökaren uppmanas att inte välta dem). Varje gång någon går in i hallen lösgörs ett rep med en svart kula som ljudlöst börjar löpa i en bana i taket -- besökaren kan följa "sin" kula hela den slingrande vägen tillbaka till receptionen -- och varje gång den svängande kulan träffar en av skålarna hörs ett  ljud som påminner om klockspelet i Stadshustornet. Ju fler besökare, desto mer klockklang....

Ja, jag blir lite lycklig av kulbanan. Men jag blir ännu mer barnsligt lycklig av att sitta ned på en pall och därmed starta en rökmaskin. För en kort stund är jag osynlig, omsluten av rök.... 

Hur ser lycka ut? Hur smakar lycka? Hur luktar lycka? Vilken färg har den? Det vill Hein att besökaren talar om för honom. Mina svar ser ut så här, just i dag:
Lyckan har färgen av - ljusgröna björklöv.
Lyckan ser ut som - en badvik med stojande barn.
Lyckan smakar som - en tjock skiva parmesanost. 
Lyckan doftar som - de vita magnoliaträden i Berzelii park som blommar just nu, se min bild från i går.

Bilden på rökmaskinen är tagen av Per Kristiansen och kommer från Bonniers konsthalls hemsida.

Blommande, doftande magnoliaträd i Berzelii park 11 maj

Blommande päronträd i Berzelii park 11maj

Körsbärsträden i Kungsträdgården har nästan blommat över och marken under dem är rosa av blomblad 11 maj

Sena annonser

På vintern är det ingen som gifter sig. Om man ska döma av bröllopsannonserna i Dagens Nyheter. Den ena av de enda två annonser som jag har sett efter jul trycktes 13 januari och bröllopet hade stått 8 september året innan. Den andra annonsen var inne  28 april och vigseln hade ägt rum 17 juni förra året.

Jag förstår att ett bröllopspar är omtumlat av kärlekslycka men så länge? Får vi se vinterns bröllopspar i tidningen till midsommar? Det unga paret på bilden lät viga sig i Sigtuna rådhus i går. Jag gratulerar och önskar lycka till!