Så minns jag Oliver Sacks

Neurologen och författaren Oliver Sacks dog i söndags, 82 år gammal, i cancer. Jag har i många år läst hans böcker och hans artiklar i The New Yorker  -- artiklar som kunde handla om neurologiska fall men också om New Yorks flora, ett av Oliver Sacks stora intressen var botanik.

Sedan tio år tillbaka har jag tänkt på den här brittisk-amerikanen som min vän. Han var en oändligt begåvad och oändligt vänlig och förekommande person. Han fick ett par hundra brev i veckan och  svarade på de flesta, tror jag. Det vill säga, hans assistent Kate Edgar svarade på breven. Oliver Sacks använde inte dator så det var till Kate Edgar jag skickade ett mejl våren 2005 med frågor om ansiktsblindhet till Oliver Sacks. Han, liksom jag själv, kännetecknades av detta handikapp. Döm om min glädje när jag nästa morgon -- nästa morgon! -- hittade ett tre sidor långt fax med utförliga svar från den upptagne, världskände författaren. Och några dagar senare kom samma svar i form av vanligt pappersbrev!

Man måste älska en sådan person. När jag sedan skickade min färdiga bok om ansiktsblindhet Vem var det där? tackade Sacks direkt och skrev några vänliga rader om att han tyvärr inte kunde läsa svenska men att min bok gav ett positivt intryck.

Oliver Sacks skrev en gång  i The New Yorker att gingkoträdet tappar sina blad samtidigt en viss dag på hösten, alla på en gång. Jag ska se om det stämmer för mitt gingkoträd i Sigtuna.

Jag är fan av Oliver Sacks

Varför ler Mark Levengood hela tiden? Svaret ger han själv i en intervju i Dagens Industri (13 jan. 2012): Han är ansiktsblind. Som den kände, gravt ansiktsblinde neurologen Oliver Sacks sa i CBS utmärkta program om ansiktsblindhet nyss: "If you are faceblind, you have to be extremely charming!" Sacks ler också mot alla människor i ett försök att mildra detta att han inte känner igen någon.

Oliver Sacks är hela tiden en förtjusande person. Jag intervjuade honom per e-mail i arbetet med Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet. Dr Sacks hade vid den tiden inte själv skrivit om sin ansiktsblindhet men jag hade läst om hans problem i schimpansforskaren Jane Goodalls biografi, Goodall är också ansiktsblind.

Intervjun gick till så att jag en eftermiddag mejlade mina frågor till Sacks assistent Kate Edgar i New York som skrev ut och gav dem till sin chef (efter 20 år känner han inte alltid igen mig, skrev hon). Oliver Sacks använder inte själv dator, det är rätt vanligt med teknikrädsla hos ansiktsblinda. Vår ansiktsblinde kung har i en intervju sagt att han inte gärna använder vare sig dator eller telefon. Jag har hört att Jan Eliasson inte använder dator, han kanske också är ansiktsblind.

När jag vaknade nästa morgon hittade jag ett tre sidor långt maskinskrivet svar från Oliver Sacks i faxen! Denne världsberömde upptagne författare hade gett sig tid till att svara omedelbart. Efter några dagar kom de tre sidorna i ett brev med posten. Sedan dess är jag hans fan.

Att inte känna igen röster

Den kände neurologen och författaren Oliver Sacks berättade i The New Yorker den 30 augusti i år om sin ansiktsblindhet och sitt usla lokalsinne. Han har aldrig tidigare skrivit om detta, men de som läst min bok Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet från 2006 känner till hans svårigheter. Oliver Sacks hade nämligen den stora vänligheten att låta mig intervjua honom. Jag skickade flera frågor per e-post till hans assistent ena dagen och nästa morgon hade jag ett långt brev på tre sidor i min fax! Den upptagne, världsberömde mannen hade skyndat sig att svara och vad jag älskar honom för det. Några dagar senare fick jag samma text i ett pappersbrev.

Vill du höra Oliver Sacks berätta om sitt neurologiska handikapp prosopagnosi eller ansiktsblindhet, gå till www.thenewyorker.com och sök på Oliver Sacks. Då kommer du till en 13 minuter lång intervju (audio) med dr Sacks.

Insändarspalten i The New Yorker från den 20 september har ett brev från en man i Ohio som påpekar med anledning av Sacks artikel att polisens ögonvittnen bör testas för ansiktsblindhet, hur ska man annars veta om de är tillförlitliga. Det får man hålla med om.

En insändare skriver att hon har ett annat handikapp, hon lider av phonoagnosi eller röstagnosi. Alltsedan hon födde barn har hon inte kunnat känna igen bekanta röster i telefon. När hon hör en röst kan hon avgöra om det är en man eller kvinna, en ung eller gammal person men hon hör inte vem det är. Hon känner inte igen rösten hos sin man, sin syster, sin svärmor eller någon annan. Den förklaring hon har fått är att en komplikation vid hennes graviditet måste ha lett till att hon fick ett litet slaganfall.