Var Agatha Christie ansiktsblind?

 

I går var författaren Kristoffer Leandoer värd för radioprogrammet Sommar. Han berättade att trots att han inte kan bygga en hus, reparera en bil, segla, spela fotboll eller rida så har personer i hans böcker gjort det mesta av det där. Man får inte tro att författaren är identisk med de människor som hen skriver om. Leandoer berättade också att han är ansiktsblind och har uselt lokalsinne. Jag har inte läst hela hans produktion men jag tror inte att man hittar någon ansiktsblind person i hans verk. 

I Liket i biblioteket skriver Agatha Christie att alla blonda kvinnor är märkvärdigt lika varandra. Nu har jag nyss läst ut Ett mord annonseras från 1950. Där får läsaren veta inte bara att alla unga män vid receptionsdiskarna på hotell ser precis likadana ut (sidan 47) utan också att de flesta äldre kvinnor är mycket lika varandra (sidan 141, sidan 230, sidan 244). Christie skriver även att man har ett mycket bättre minne av ett ansikte som man har sett när man var ung än för ett som man har sett för bara ett par år sedan (sidan 238). 

Man ska inte blanda ihop författaren med hennes romanfigurer. Men jag undrar ändå om inte Agatha Christie kännetecknades av prosopagnosi, ansiktsblindhet. Är det någon som vet?

 

Ansiktsblinda och ansiktsminnesmästare

Trevliga människor måste man ta vara på så G och jag bjöd hem ett par som bor vid en närliggande gata på en kopp kaffe häromveckan. Det visade sig att mannen i fråga är ansiktsblind. Förvånar mig inte, vi som glömmer nyllen är ett stort gäng. Man kan ibland läsa att två procent av befolkningen är ansiktsblinda -- har prosopagnosi -- men det är en siffra hämtad från en enda studie i Tyskland. Jag, som intresserat mig för ämnet i mer än tio år och pratat ansiktsblindhet med mängder av människor känner mig väldigt säker på att frekvensen av ansiktsblinda i Sverige är långt högre. Det tycks som om i varje grupp jag befinner mig så finns det alltid någon prosopagnostiker förutom jag själv.

Forskarna räknar med två extremgrupper: på ena ytterkanten de som har nedsatt förmåga att minnas ansikten och på den andra ytterkanten de som kallas super-recognisers eller ansiktsminnesmästare och är fantastiska på att komma ihåg ansikten. Det spelar ingen roll om de har sett ett ansikte bara flyktigt en gång, eller om det är en människa som de mötte för längesedan och som sedan dess har lämnat barndomen, tappat håret och lagt på hullet -- de känner ändå igen vederbörande.

Minnesmästarnas märkvärdiga förmåga är inte kopplad till vare sig hög IQ eller allmänt gott komihåg utan utgör en alldeles speciell begåvning för sig. Metropolitan Police i London använder sig idag av en utvald grupp super-recognicers för att hitta efterspanade  brottslingar.

Tittar de ansiktsblinda och ansiktsminnesmästarna på människor på olika sätt? Det har man undersökt vid Bournemouth University. Vanliga människor tenderar att fokusera på ögonen i en ansiktsbild medan människor med prosopagnosi undviker ögonen och tittar på munnen. (Så gör jag själv. Jag kan minnas leenden och tänder ganska bra; när jag möter någon med allvarliga, stängda läppar är det svårt att känna igen personen).

Och hur gör ansiktsminnesmästarna? Det visade sig att de fokuserar på näsan när de tittar på ett ansikte. Kan hemligheten med att komma ihåg ansikten ligga där?  Jag ska försöka minnas att höja blicken från munnen till näsan i fortsättningen när jag möter folk. Hoppas att det hjälper. 

"Vem var det där?" på rean!

Så här långt har våren hunnit i Sigtuna

 Såg ni att Dagens Nyheter presenterade Lydia Davis i en stort uppslagen artikel  för tre veckor sedan? Bra att våra akademiledamöter får bekanta sig med henne. Förr eller senare kommer den här mästerliga författaren att få Nobelpriset i litteratur. Hennes bok "Samarbete med en fluga" finns med på bokrean i år. Köp den och sätt dig skönt i soffan!

Ett annat underbart fynd att göra på rean är "Århundrandets sommar 1913" av Florian Illies. Jag har läst den, men tänker nu skaffa ett eget exemplar.  Välskrivna texter om allt möjligt som hände i världen det året.

Ett tredje tips är min egen bok om ansiktsblindhet "Vem var det där?" Passa på att köpa boken till reapris på Bokus eller AdLibris och ge den till någon av dina vänner som, liksom jag, glömmer ansikten.

Råd nummer ett till ansiktsblinda: berätta för alla om ditt problem. Hörde ni Jesper Rönnholm, segrare i "På spåret", berätta i rutan om sin ansiktsblindhet? Mycket bra, nu behöver ingen tro att det är snorkighet som gör att han inte hälsar på bekanta.

Nobelpris till forskning på lokalsinnet

Många av oss som är drabbade av prosopagnosi -- vi som har svårt att känna igen ansikten -- har samtidigt uselt lokalsinne och svårt att orientera oss såväl hemma som borta. Oliver Sachs till exempel, han med alla böckerna om människor med neuropsykiatriska svårigheter, är ansiktsblind och har dessutom stora problem att hitta i sin egen stad New York.

Jag har själv många gånger önskat mig ett bättre lokalsinne. Hur många gånger har jag inte kommit fel, gått vilse, tappat bort mig. I dag vet jag vad problemet är, det är antagligen mina platsceller i hippocampus och/eller mina rutnätsceller i entorhinala cortex som fallerar. Grattis till nobelpristagarna John O´Keefe, May-Britt Moser och Edvard Moser! Hoppas att deras framgång sporrar andra begåvade forskare att intensivstudera prosopagnosi.

Ansiktsblindhet -- så funkar det

Blåsippor kan även vara röda och vita.

Hur kan det vara att en ansiktsblind person träffar och pratar med en människa en dag och inte känner igen henne nästa dag vid ett möte på gatan? Jag har så svårt att förstå det, skrev Lars i en kommentar  till min blogg häromdagen. Här är ett försök till svar.

De ansiktsblinda förstår inte själva varför ansikten bara försvinner. I tisdags var jag med i en direktsändning av radioprogrammet "Kropp och själ"och träffade då producenten Stina Näslund och programledaren Ulrica Hjalmarsson Neideman. Jag minns att Stina är ung, blond, kortklippt, smal, inte så lång och Ulrica är ung, mörk, smal, kanske lite längre än Stina. Jag kan inte föreställa mig deras ansikten. För att kunna känna igen dem, behöver jag träffa Stina och Ulrica flera gånger så att deras ansiktsdrag har en chans att fastna hos mig. (Men skulle någon säga: "Du får välja, är det Stina, Ulrica eller Pernilla Wahlgren du har framför dig?" skulle jag svara rätt på en gång).

Människor har ett särskilt ansiktsigenkänningssystem i hjärnan och det systemet är en smula defekt eller helt utslaget (då känner man inte igen sina barn en gång) hos folk som lider av ansiktsblindhet, även kallat prosopagnosi. Man kan jämföra med färgblinda som har ett defekt färgseende, dyslektiska som har svårt att läsa och skriva, tondöva som inte hör toner som andra människor.

Professor Arne Öhman var också med i programmet i tisdags. Han är en kär gammal vän som jag känner igen direkt och jag kan när jag vill se Arnes ansikte framför mig.

Hur många i befolkningen har problem med ansiktsblindhet? Vi vet inte det, det har inte gjorts någon vetenskaplig undersökning. De senaste nio åren -- alltsedan jag började skriva min bok "Vem var det där?" som kom 2006 och därefter -- har jag pratat ansiktsblindhet med mängder av människor och hört väldigt många berätta om sina svårigheter att känna igen folk. Jag vågar påstå att detta är ett utbrett problem i vårt land och min uppskattning är att kanske 20 procent av befolkningen kännetecknas av nedsatt förmåga att känna igen bekanta ansikten.

Jag är fan av Oliver Sacks

Varför ler Mark Levengood hela tiden? Svaret ger han själv i en intervju i Dagens Industri (13 jan. 2012): Han är ansiktsblind. Som den kände, gravt ansiktsblinde neurologen Oliver Sacks sa i CBS utmärkta program om ansiktsblindhet nyss: "If you are faceblind, you have to be extremely charming!" Sacks ler också mot alla människor i ett försök att mildra detta att han inte känner igen någon.

Oliver Sacks är hela tiden en förtjusande person. Jag intervjuade honom per e-mail i arbetet med Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet. Dr Sacks hade vid den tiden inte själv skrivit om sin ansiktsblindhet men jag hade läst om hans problem i schimpansforskaren Jane Goodalls biografi, Goodall är också ansiktsblind.

Intervjun gick till så att jag en eftermiddag mejlade mina frågor till Sacks assistent Kate Edgar i New York som skrev ut och gav dem till sin chef (efter 20 år känner han inte alltid igen mig, skrev hon). Oliver Sacks använder inte själv dator, det är rätt vanligt med teknikrädsla hos ansiktsblinda. Vår ansiktsblinde kung har i en intervju sagt att han inte gärna använder vare sig dator eller telefon. Jag har hört att Jan Eliasson inte använder dator, han kanske också är ansiktsblind.

När jag vaknade nästa morgon hittade jag ett tre sidor långt maskinskrivet svar från Oliver Sacks i faxen! Denne världsberömde upptagne författare hade gett sig tid till att svara omedelbart. Efter några dagar kom de tre sidorna i ett brev med posten. Sedan dess är jag hans fan.

Kändisar i reklam ett misslyckat grepp

Svenska Dagbladet hade i fredags en artikel om kändisar i reklam. Det funkar inte alltid, den väntade försäljningseffekten uteblir. Vad beror det på? Hanna Dunér tror att orsakerna kan vara tre: osäkerhet kring vilken produkt kändisen gör reklam för; annonsen upplevs som tråkig; man ogillar kändisen.

Jag vill lägga till en fjärde orsak: många är ansiktsblinda och känner inte igen den där människan i annonsen, för oss är det vilket snyggt ansikte som helst. Ofta är ju inte heller namnet utskrivet eftersom annonsören tror att precis alla känner igen personen ifråga.

Mer om ansiktsblindhet finns att läsa i min bok Vem var det där? Fick i förra veckan brev från en finsk kvinna som gillar boken och beklagar att hennes landsmän inte kan läsa den. Nu ska Kati Tiirikainen skriva en egen bok om ansiktsblindhet på finska som kanske publiceras nästa år.

Självporträttet av van Gogh hänger på Courtauld Gallery i London.

Teveprogram om ansiktsblindhet!

OBS! Jag har fått meddelande om att cbsnews kommer att sända ett program om ansiktsblindhet -- prosopagnosi -- i morgon kväll (söndag). Programmet kommer bland annat att redogöra för nya forskningsresultat från Prosopagnosia Research Centers vid Dartmouth College and Harvard University. Se
http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=7402175n&tag=contentMain%3BcbsCarousel för ett utdrag ur programmet där man hör den världskände neurologen och författaren Oliver Sachs berätta om sin ansiktsblindhet.

Prosopagnosi och dyslexi

Det har gått en tid sedan min bok Vem var det där, en bok om ansiktsblindhet (prosopagnosi) kom ut. Många journalister har därefter skrivit om fenomenet ansiktsblindhet, senast var det Eva Hedberg från tidningen Skriv och lär. Eva har nu skickat mig två intressanta länkar som handlar om forskning på sambandet mellan prosopagnosi och dyslexi.

När jag skrev Vem var det där? intervjuade jag 60 ansiktsblinda män och kvinnor. Jag fann att hälften av dem även karaktäriserades av dyslexi. Sedan boken kom ut har också kronprinsessan Victoria i en tidningsintervju sagt att hon är drabbad av såväl dyslexi som ansiktsblindhet -- "ansikten liksom fastnar inte hos mig". Nu har forskare slagit fast att nedsättning i det hjärnområde som används för ansiktsigenkänning ofta sammanfaller med dyslexi hos en person. Jag kommer att följa de här forskarnas fortsatta arbete.

De två ansiktena återfinns på fasaden till Strandvägen 63, Stockholm.

Dostojevskij var också ansiktsblind

Viola och jag är medlemmar i sällskapet SSS, Sigtuna Sparkstöttingsällskap. Faktum är att vi är de enda medlemmarna (hittills). Medan vi susar över isen på sparkarna hinner vi avhandla ett och annat. I fredags berättade Viola att författaren Fjodor Dostojevskij var ansiktsblind. Jag visste att Alexander Solstjenitsyn var det -- det förstår man om man läser En kalv med eken stångades -- men kände inte till att Dostojevskij hade samma sociala handikapp. Hans andra hustru Anna Snitkina, född i en svensk-ukrainsk familj, skrev två böcker om sin make och det är där man kan läsa hur svårt det var för författaren att känna igen ett ansikte.

Apropå Dostojevskij så har en repris av radioteaterns version av Brott och straff från 2009 börjat sändas. Första delen kunde man höra i går kväll, kan höras igen den 26 februari. Och i kväll sänder TV1 ett program med titeln Brott och straff där man behandlar vad som får en människa att begå brott.

August Strindberg var ansiktsblind

August Strindberg var prosopagnostiker, ansiktsblind. Det är jag helt säker på utifrån vad han skriver om sig själv i En Blå bok (som du hittar tillsammans med alla andra författarens verk på nätet, se http://runeberg.org/strindbg/). Strindberg var också en man som ofta plågades av störande ljud. Är kanske vi prosopagnostiker mer känsliga för buller än andra?

Ur Ockulta dagboken: "10 februari 1897 Jag vaknade denna morgon orolig. Natten mellan 10 och 11 togs jag ur sängen igen efter att ha hört en fruntimmersröst under mig. Dagen derpå den 11 lade jag mig på sängen på förmiddagen; genast gick någon ofvanför i vinden, stannade ofvanför min säng och slog igen ett lock. Åt middag hos Åke Hansson. Satt efter middagen och läste tidning, då bakom min rygg ett våldsamt buller hördes. Det befans vara en arbetare som lagade tröskeln. Flyttade plats sedan arbetaren ålagts tystnad. Straxt bullrade i vinden ofvanför mitt hufvud. På aftonen sutto Emanuel Geijerstam och jag i enskildt rum hos Åke Hansson. Nu hördes ett tassande i vinden liknande det jag hörde på hotel Munthe i Helsingborg. Jag frågade Geijerstam om han hörde bullret. Jo, han hörde det som en råtta. Jag invände: snarare som en katt. Under det följande samtalet röck det då och då i dörren.”

I går såg jag den nedgående, blodapelsinfärgade solen skicka rött ljus uppåt himlen. Ockulta krafter, skulle Strindberg ha sagt. Och G, som är gammal meteorolog, skulle ha talat om för honom att det är ett optiskt fenomen som kallas halo. När solljuset träffar iskristaller i moln eller dimma kan det uppstå halofenomen av olika utseende, det på bilden kallas pelare.

Att skriva är att leva på riktigt

Jonas Hassen Khemiri intervjuades i DN (17 maj 2011) apropå att han tilldelats det amerikanska Obie Award för sin pjäs ”Invasion!” Författaren säger i intervjun att han ser en koppling mellan sitt skrivande och sin ansiktsblindhet (prosopagnosi):
” ...... om jag skriver ned orden ger det en känsla av att leva på riktigt, att det är någonting beständigt, som fryser ett ögonblick. Det kommer från en känsla av att inte ha ett minne, eller i varje fall ett osäkert, fragmentariskt minne. Särskilt oförmåga att åtskilja ansikten. Därav min fascination för fotografi. Det händer något när det som sker blir möjligt att dokumentera.”

Sigrid Undset föddes denna dag 1882.

Ansiktsblind nobelpristagare

Trodde att jag skulle följa radioföljetongen Hetta av McEwan men efter två avsnitt började jag läsa en biografi över Samuel Johnson istället. I alla fall uppfattade jag att Hettas huvudperson nobelpristagaren Michael Beard, som har sina glansdagar som forskare och kvinnojägare bakom sig, är prosopagnostiker, dålig på att minnas ansikten. ”Beard hade alltid svårt att känna igen ansikten, särskilt när det gällde män, och länge kunde eller ville han inte skilja dem åt.”

Fredag förra veckan var jag med i TV4 Nyhetsmorgon för att tala om bedragare. Studiovärdinnan var en ung blond kvinna med hästsvans. Jag satt kvar i fikarummet en stund efter sändningen och när jag skulle gå var inte värdinnan där. Till slut frågade jag en ung kvinna om hon möjligen alldeles nyss hade haft hästsvans. Javisst, log hon och ledsagade mig ut. Om människor visste hur snabba byten av frisyr kan ställa till det för oss med dåligt ansiktsminne.

Forskning och Framsteg skriver om ansiktsblindhet

Jag har bråttom till tandläkaren när jag möter S på Stora Gatan i Sigtuna. S och jag måste ha träffats hundratals gånger. Nu svarar han mig med ett vänligt hej men jag ser att han inte känner igen mig. Fast jag är fullt medveten om att S har svårt att känna igen ansikten, och fast jag själv är ganska ansiktsblind, känns det konstigt. Hur ska då människor med fullgott minne för ansikten och utan kunskap om prosopagnosi uppleva det, när deras vänner och bekanta inte känner igen dem? Snorkig och självupptagen kan de tänka om den som inte hälsar.

Det senaste numret av Forskning och Framsteg innehåller en intressant artikel om ansiktsblindhet, även kallat prosopagnosi. Där berättar bland annat biologen Maria Bergström att hon har en skarp blick för detaljer och känner igen många sällsynta växter i naturen där andra bara ser grönska. Ansikten har hon däremot svårt för, en gång presenterade hon sig tre gånger samma dag för en ny chef på jobbet. Pinsamt, minst sagt. Maria Bergström startade förra året en grupp för ansiktsblinda på Facebook.

Kanske finns det hopp för oss med nylleglömska. I artikeln berättas om några ansiktsblinda som dagligen övat på ansiktsbilder i datorn och faktiskt blivit duktigare. Tills vidare är det bästa vi kan göra att ta till olika strategier. En är att berätta för alla om vårt dåliga ansiktsminne så att vi slipper bli avfärdade som nonchalanta. Andra strategier finns beskrivna i min populärvetenskapliga bok Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet. Den innehåller också förklaringar till ansiktsblindhet samt intervjuer med ett stort antal kända och okända människor med handikappet, bland annat neurologen Oliver Sacks.

Att inte känna igen röster

Den kände neurologen och författaren Oliver Sacks berättade i The New Yorker den 30 augusti i år om sin ansiktsblindhet och sitt usla lokalsinne. Han har aldrig tidigare skrivit om detta, men de som läst min bok Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet från 2006 känner till hans svårigheter. Oliver Sacks hade nämligen den stora vänligheten att låta mig intervjua honom. Jag skickade flera frågor per e-post till hans assistent ena dagen och nästa morgon hade jag ett långt brev på tre sidor i min fax! Den upptagne, världsberömde mannen hade skyndat sig att svara och vad jag älskar honom för det. Några dagar senare fick jag samma text i ett pappersbrev.

Vill du höra Oliver Sacks berätta om sitt neurologiska handikapp prosopagnosi eller ansiktsblindhet, gå till www.thenewyorker.com och sök på Oliver Sacks. Då kommer du till en 13 minuter lång intervju (audio) med dr Sacks.

Insändarspalten i The New Yorker från den 20 september har ett brev från en man i Ohio som påpekar med anledning av Sacks artikel att polisens ögonvittnen bör testas för ansiktsblindhet, hur ska man annars veta om de är tillförlitliga. Det får man hålla med om.

En insändare skriver att hon har ett annat handikapp, hon lider av phonoagnosi eller röstagnosi. Alltsedan hon födde barn har hon inte kunnat känna igen bekanta röster i telefon. När hon hör en röst kan hon avgöra om det är en man eller kvinna, en ung eller gammal person men hon hör inte vem det är. Hon känner inte igen rösten hos sin man, sin syster, sin svärmor eller någon annan. Den förklaring hon har fått är att en komplikation vid hennes graviditet måste ha lett till att hon fick ett litet slaganfall.