Johanna Ekström i New Yorker

Den amerikanska veckotidningen The New Yorker skickar varje dag ett nyhetsbrev: The Daily. Dagens utskick innehåller kortprosa av Johanna Ekström: Listening for the Click “It feels like the beginning or the end of a love story. Always either the beginning or the end.”

Kokt bok till middag

Det finns författare som kammar hem triljoner på sina böcker. Lagercrantz till exempel. Medan de flesta författare  tjänar obetydligt eller inget på sina verk. Och så finns det författare som avvisar alla inkomster. Dit hörde amerikanen Charles Webb som dog i England förra året 81 år gammal. 

Det var Charles Webb som 1963 gav ut romanen The Graduate som låg till grund för filmen med samma namn (svensk titel Mandomsprovet). Webb tackade nej till arvet efter sin far och mor och han vägrade att låta alla miljonerna han fick för filmrättigheterna ge honom och familjen ett bekvämare liv. Istället bodde han med fru och barn i en husvagn och tog jobb som städare. 

Times Literary Supplement (17 juli 2020) skrev att en av sönerna, David Webb, är konstnär. En gång smulade han sönder The Graduate som han därefter kokade och åt med tranbärssås. Vi vet inte om han orkade äta upp hela boken. Det finns många sätt att revoltera mot sin far.

 

 

Hur dog mrs Ramsey?

Alla vi som läst Virginia Woolfs roman "Mot Fyren" har undrat över två saker: hur kom det sig att konstnären Lily Briscoe kände familjen Ramsey och blev bjuden till deras sommarhus? Och hur dog egentligen mrs Ramsey? Den engelska litteraturprofessorn Maggie Humm tog fasta på dessa två frågor och har besvarat dem i romanen "Talland House" som kom förra året. Finns än så länge bara på engelska. Det är roligt att se hur Humm väver in detaljer från "Mot fyren" och från Woolfs eget liv i sin roman. Hur klarar en litteraturprofessor att skriva skönlitteratur? Alldeles utmärkt. Humm gick en skrivarkurs efter att hon hade gått i pension och, har hon berättat, skickade sitt färdiga manus till The Literary Consultancy som läste och gav goda råd. Det finns en samstämmighet mellan Woolf och Humm. Virginia Woolf var 13 år när hennes mor dog 49 år gammal. På samma sätt var Maggie Humm 13 år när hennes mor dog 49 år gammal.

George Smiley, adress 9 Bywater St.

John le Carrés hjälte var George Smiley. William Boyd, som lusläst alla le Carrés böcker, har på ett övertygande sätt lett i bevis att Smiley bodde på Bywater Street i Chelsea. Granne med James Bond faktiskt. Om du vill gå till Smileys hus vid nästa besök i Lonodn, så är adressen 9 Bywater Street. Han flyttade dit på 1950-talet och bodde kvar till åtminstone tidigt 70-tal.

Här bodde James Bond

Alla Sherlock Holmes-fantaster vet att den supersmarte mannen bodde på 22 Baker Street i London. Men var bodde James Bond? Det kan jag upplysa om: 25 Wellington Square, Chelsea, London. Det är författaren William Boyd som klurat ut adressen. Bonds skapare Ian Fleming arbetade på 40-talet och början av 50-talet på Sunday Times samtidigt som Desmond MacCarthy arbetade där. Han och hans fru Molly (båda var prominenta medlemmar av Bloomsburygruppen) bodde i Chelsea, på just den adressen, i östra hörnet av Wellington Square. En adress som Fleming alltså gav till Bond. För att läsa Boyds övertygande resonmang kring detta, får man söka upp Times Literary Supplement 17 juli 2020.

Maigret flyttar hemifrån

Jag har en packe gamla Maigret-pockets. Bladen är gula och ryggen spricker upp när jag läser böckerna. Har inbillat mig att jag köpte allihop i Paris på 70-talet men där tar jag fel. Min senast lästa bok var "Maigret en meublé" från 1957. Mitt i boken hittar jag en kopia på en tipskupong inlämnad 9 december 1961 på Lidingö (hoppas att den gav utdelning) och lite senare ett dragspel på 8 sidor av samma bok på svenska: "Maigret flyttar hemifrån". Kan en tipstokig redaktör på det förlag som gav ut Maigret i Sverige ha bott på Lidingö? År 2005 gav A.Roger Ekirch ut sin bok om natten: "At Day´s Close". Där skriver han bland annat att före industralismens genombrott var det vanligt att människor talade om första och andra sömnen: man sov några timmar, var vaken ett tag (tog en promenad, bad böner, älskade eller gjorde något annat) och sov igen några timmar. Jag har aldrig stött på uttrycken första och andra sömnen i någon bok förrän nu: i "Maigret en meublé" säger en pensionatsvärdinna att hon inte tycker om att bli väckt under sin "premier sommeil". Georges Simenons första Maigretdeckare kom 1930. Han skrev raskt 19 deckare på tre år, gjorde ett uppehåll och lät den storväxte kommissarien med bostad vid Boulevard Richard-Lenoir i Paris träda i tjänst igen tio år senare. Den sista boken blev "Maigret et Monsieur Charles" som kom 1972.

Mona-Lisas tankar

Det påstås att Mona-Lisa ler. I själva verket smilar hon inte alls. Hon är allvarlig och på sin vakt. Snett framför henne står en av dåtidens toppjurister. "Jag tänker inte dricka en droppe. Mig lurar du inte. Jag vet precis vad du går för".

Skamligt att ta vaccin från vårdpersonal

Borde kungen ha väntat med att låta vaccinera sig? Ja, jag tycker det. För han föregick med dåligt exempel. Nu verkar många med makt göra vad de kan för att de och deras familj ska gå före: kommunchefer, chefer för äldreboende och läkare utan kontakt med patienter tränger sig förbi de som står på listan för prioriterade. Jag säger som Greta Thunberg: hur vågar ni? Sno åt er vaccin avsett för vårdpersonal och sköra äldre? "Capio-chef lät tre anhöriga få vaccin" är en rubrik i dagens Svenska Dagbladet. Istället för att låta restdoser gå till närvarande personal ringde den här mannen in sina anhöriga. Det finns bara två ord för det här: skamligt maktmissbruk.

Semikolonets dag

Gör ett misskänt skiljetecken en tjänst i dag, använd ett semikolon. Denna underbara lilla grind mellan två meningar ska inte ligga oanvänd. Man behöver förstås ändå inte överdriva bruket av semikolon. I sin roman Mrs Dalloway använde Virginia Woolf drygt 2 000 semikolon. Kanske den semikolontätaste boken någonsin. Omkring 10 semikolon per sida.

Kristina Frank ställer ut

Så många gånger vi allihopa har varit ledsna under de senaste tio månaderna. Över inställda förtroliga möten på tu man hand, över inställda glada stora fester, över resor som inte kunde bli av. Och mycket annat. Just nu är jag ledsen för att jag inte kan åka in till Stockholm och se Kristina Franks uställning på Candyland vid Skanstull. Kristina, som är mitt kusinbarn och utbildad i animation, kallar sin installatiion för "Undervattensbiblioteket". Utställningen öppnade i går och visas fredagar, lördagar och söndagar fram t o m 31 januari. Kan ses från gatan! Gotlandsgatan 76! Alla som har möjlighet att ta sig dit, varför inte göra ett besök i undervattensbiblioteket? Hälsa Kristina från mig!