Alla som är det minsta intresserade av poesi och engelsk historia bör läsa denna skatt till bok: lättsam och humoristisk och informativ. Så har boken också blivit en prisbelönt bestseller i England. Rundell är akademiker – anställd vid Souls College i Oxford – och hennes ämnesområde är renässanslitteratur. Men hon är också en uppmärksammad barnboksförfattare. Nästa gång jag går till biblioteket ska jag titta om någon av hennes barnböcker kan finnas där.
Roald Dahl har diskuterats på sistone. Ska man, som en del vill, snygga till hans texter för barn och byta ut vissa ord? Den här barnboksförfattaren, som växte upp i England hos norska föräldrar, har sålt ofattbara 300 miljoner böcker. År 2021 köpte Netflix företaget Roald Dahl Story Company – som leddes av Dahls barnbarn Luke Kelly – för 500 miljoner pund. Dahls böcker kommer att bli filmer, musikaler och serier.
Jag har aldrig läst Dahl men av Anna Leszkiewiczs artikel om honom i senaste julnumret av The New Statesman framgår att varken författaren eller hans texter var helt rumsrena. Dahl påstås ha varit otrevlig, okänslig och antisemitisk. Han var en kronisk överdrivare och menade att enda sättet att göra sina huvudpersoner intressanta var att förstora deras egenskaper: om en person i Dahls böcker är elak så är han otroligt, bottenlöst elak, och om någon är ful så är den personen extremt ful. Hans böcker gick hem hos barnen, det vet vi.
Den här bästsäljarförfattaren hade det inte alltid så lätt. Han far dog när han var tre år, hans syster Astri dog när hon var sju år. I skolan blev han piskad av lärare och äldre kamrater, något som lämnade djupa ärr. När andra världskriget hade börjat, kraschade han med sitt flygplan över Sahara och blev svårt skadad, något som också gav men för livet.
På Uppsala Stadsbibliotek finns en stor korg där besökare kan plocka böcker de är intresserade av och lägga egna böcker som de vill ge vidare. En sådan korg borde alla bibliotek bjuda på. Jag tittar alltid i korgen och har gjort många fynd. Just nu läser jag Maigret à New York som kommer därifrån.
I går när jag var på biblioteket kom en kvinna och gav bort förra årets nummer av The New Statesman. Den här engelska tidningen startades 1913 i London av The Fabian Society, en socialistisk organisation där bland andra Virginia Woolf, Leonard Woolf och George Bernhard Shaw var medlemmar. Leonard Woolf skrev för The New Statesman från starten och fortsatte att arbeta för tidningen i över50 år.
Jag tog hem några nummer, bl a det tjocka julnumret. Nu ser jag fram emot att läsa Fellowship on the flock, en artikel om fåglar av Helen McDonald samt The dark heart of Roald Dahl av Anna Leszkiewicz. I ingressen till den senare artikeln läser jag A streak of pure nastiness runs through the author's anarchic, beloved children's literature just as it did through his life.
I boken Ett eget rum beskriver Virginia Woolf en dag i Oxbridge och de motigheter hon träffas av. Hon får inte beträda gräsmattan och hon hindras att besöka universitetets bibliotek (en kvinna måste vara i sällskap av en man som är knuten till universitetet för att släppas in genom den dörren). Men hon bjuds en förträfflig lunch på ett manligt college: sjötunga följt av rapphöna med sås, potatis, grönsaker och sallad. Till det ett gott vin och därefter en tjusig efterrätt. Den goda maten har effekt – ett ljus började tändas i ryggraden där själen sitter och hennes belåtenhet kunde inte vara större.
And thus by degrees was lit, halfway down the spine, which is the seat of the soul, not the hard little electric light which we call brilliance, as it pops in and out upon our lips, but the more profound, subtle, and subterranean glow which is the rich yellow flame of rational intercourse. No need to hurry. No need to sparkle. No need to be anybody but oneself.
Middagen serveras i ett college för kvinnor. Woolf beskriver hur hon får en trist tunn soppa, oxkött med bönor och potatis och slutligen plommon med vaniljsås. Inget vin. "The lamp in the spine does not light on beef and prunes".
Virginia Woolf har fått kritik för den här jämförelsen av två måltider. Man påpekar att hon underlät att nämna att den första måltiden var en fakultetslunch i King´s college som hon avnjöt tillsammans med professorer medan den enklare middagen var tillagad för studenter (och vi får inte veta om manliga studenter åt så mycket annorlunda än de kvinnliga).
Martin Dodsworth skriver i en insändare i Times Literary Supplement (13 januari 2023) att för det första är det inget fel på kött, bönor och potatis och för det andra skulle maten ha smakat bättre om Virginia Woolf bara hade passat tiden. Mamman till Dodsworths vän Katherine Duncan-Jones ansvarade för middagen på Newnham college i Cambridge den där lördagen 20 oktober 1928 och hon har berättat att Woolf dök upp så sent – nästan en timme försenad – att maten hann ta skada.
Den här middagen (och hur det plågade de ansvariga att den fick så nedslående kritik) kan man också läsa om i kapitlet "Mrs Woolf comes to dinner" i boken Virginia Woolf, Interviews and Recollections (red. J H Stape) från 1995. Där skriver också U K N Stevenson om sitt intryck av författaren: ... over the years what has persisted has been the quality of her look, which seemed to say so much more than the words that came with it. The look held a hint of a smile, a hint of compassion, but it was above all an absolutely ruthless look .....
Veckan därpå, den 26 oktober, var Virginia Woolf på Girton College i Cambridge för att föreläsa för medlemmar i den kvinnliga studentföreningen ODTAA. Vi vet inget om den mat hon kan ha blivit serverad. ODTAA står för One Damned Thing After Another.
Brydde sig Woolf så särskilt mycket om mat, frågar Martin Dodsworth och pekar på att författaren sällan nämner i dagboken vad hon har ätit eller ska äta till lunch och middag. Det är sant att måltider har liten plats i Woolfs brev och dagböcker. Men hon var absolut förtjust i god, vällagad mat och satte stort värde på sin skickliga kokerska Nelly Boxall som kostades på en kurs i haute cuisine.
:
Det är bokrea och kanske fyndar många efterlängtade, äldre böcker till nedsatt pris. Men även min sprillans nya bok Virginia Woolf, en biografi finns till nedsatt pris hos både Adlibris och Bokus just nu: 319 kr.
Människorna i Bloomsburygruppen var färgstarka kulturpersoner och det är inte konstigt att författare har tagit sig före att dikta sin egen berättelse om deras liv.
Hur gick det till exempel till när den kände ekonomen Maynard Keynes gifte sig med den firade ryska ballerinan Lydia Lopokova och blev en stadigt heterosexuell och trogen äkta man? Han som länge enbart varit tillsammans med unga män? Det är ett ämne som den engelska författaren Susan Sellers tagit sig an i romanen Firebird, a Bloomsbury Love Story som kom förra året.
Hur kunde Keynes byta liv i en handvändning? Susan Sellers låter oss förstå att det var den naturligaste sak i världen. Lydia Lopokova gav honom sexuell tillfredsställelse lika bra som en man. Och hon gav honom så mycket mer. Hon slösade omsorger på honom: en varm sjal om halsen när han hostade, ett glas varm toddy när han kände sig krasslig, en pall för fötterna att vila på när han pustade i fåtöljen. Den två meter långe Maynard Keynes älskade att få vara ett litet, uppassat, bortskämt barn.
Boken, som bygger på kända fakta i de två huvudpersonernas liv, låter oss också möta andra kända Bloomsburyprofiler som Virginia Woolf, Duncan Grant och Vita Sackville-West.
Susan Sellers har också skrivit romanen Vanessa och Virginia som handlar om systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf. Firebird gav mig lust att läsa om den.
Alla indicier, skriver Anna Blennow, tyder på att det istället är den språkkunnige och begåvade Schering Rosenhane (bror till Gustaf) som är identisk med Skogekär Bergbo. Vill man veta mer om den stormannen finns boken Aller nådigste Herre. Familjen Rosenhane - en sörmländsk släktsaga under Sveriges stormaktstid av Björn Fröberg.
Om man söker Virginia Woolf på P1:s hemsida får man 4 träffar. Ett program som gick 17 september 2019 handlade om att romanen Orlando hade satts upp som teaterpjäs på Malmö stadsteater. Den 8 december 2020 talade man om en nyutkommen bok om Virginia Woolfs trädgård i Rodmell och på nyårsafton 2021 gick ett program om romanen Vågorna.
Den fjärde och färskaste träffen har titeln "Virginia Woolf är aldrig någonsin tråkig" och det är Peter Englund som samtalar med Gunnar Bolin om sin fascination av Woolfs dagböcker som han läser lite i varje dag. Programmet sändes i lördags morse (4/2) och i måndags eftermiddag (6/2).
Peter Englund säger i programmet: "Jag förtrollades av denna utomordentligt intelligenta, känsliga, begåvade, komplicerade kvinna". Vi är väldigt många som har förtrollats av Virginia Woolf.
Den som gör en resa har något att berätta, heter det. Man kan också säga att den som gör en resa lär sig något. På tågresan hem från Umeå i fredags hade jag stor tur och fick som stolsgranne en neurolog från Västsverige. Det blev ett långt, livligt samtal och jag lärde mig mycket.
Virginia Woolfs mor Julia var änka efter Herbert Duckworth när hon gifte sig med Leslie Stephen och fick fyra barn med honom (varav Virginia var nummer tre). Om Herbert Duckworth visste jag att han sträckte sig efter en frukt på ett fikonträd när en böld sprack och han dog. Herbert Duckworth verkar ha varit en ytterst sympatisk man och hans död blev en svår sorg för Julia som blev ateist. Hon kunde inte tro på gud efter att hennes unge make dött.
En varböld spricker och det dör man av? Hur är det möjligt? Min stolsgranne förklarade att detta hände innan vi hade antibiotika. Förr kunde en varböld lätt leda till en snabb tragisk död.
Kvinnan på bilden kallas Julia och är en sju meter hög skulptur av gjutjärn som står vid älven i Umeå. Hon är mycket vacker precis som Virginia Woolfs mor Julia. Skulpturens upphovsman är Jaume Plensa född i Barcelona.
 |
| Julia |
I år hade jag förmånen att fira Virginia Woolfs födelsedag på Pilgatans bokcafé i Umeå. Lokalen var fullsatt, det var många som ville fira V W (hon skulle ha fyllt 141 år just den här dagen 25 januari) och lyssna på ett samtal om den litterära ikonen mellan Margareta Backgård (se nedan) och mig. Margareta Backgård, som bor i Umeå, har översatt flera av Woolfs verk och vi kan bara hoppas att det kommer ännu fler utmärkta översättningar från samma penna.
