onsdag 30 augusti 2017

Livet av Åsa Moberg

Så förvånad man ofta blir när man läser en självbiografisk bok. Den person man läser om är inte alls den man trodde. Jag känner inte Åsa Moberg -- jag bodde i USA när hon slog igenom på Aftonbladet och jag har inte läst någon av hennes krönikor eller böcker -- men jag hade en bild av henne som klok, frimodig och självständig.

Nu har jag läst hennes bok Livet som handlar om uppväxten, föräldrarna, männen och tillvaron fram till omkring 50 år. Det är en mycket intressant berättelse. Åsa Moberg flyttar som 16-åring ihop med en 17 år äldre man som hon beskriver som lång, tjock, med fula tänder, en man som avskydde att kyssas men var en fascinerande person. Han heter Tor-Ivan, driver en fotoskola när paret träffas och kommer ofta hem sent på natten efter att ha ringt och beställt stekt korv av Åsa. I dag tror hon att han arbetade som IB-agent.

Åsa Moberg låter sin sambo bestämma allt: vad hon ska skriva och inte skriva och vilka hon ska träffa. Tor-Ivan skriver en roman som Åsa snällt renskriver åt honom. Eftersom han vill vara ensam författare i huset förbjuder han henne att gå till ett förlag med den roman som hon själv har skrivit, den blir hon tvingad att stoppa undan i en låda. Tänk att hon, feministen, fann sig i detta....

Åsa Moberg tog avstånd från kärnfamiljen och hade i flera år begränsad kontakt med sin egen familj. Kan hennes sambo kan ha legat bakom det?  Efter hans död tar hon i alla fall genast upp kontakten med sina släktingar i Sverige och Finland, kära släktingar som står redo med öppna, varma famnen.

I dag är Åsa Moberg gift med Bror Boije. Låter hon honom få bestämma? Det verkar så. Åsa Moberg får ett stort 10-årigt stipendium och skriver så här: "När jag träffade Bror 2003 bestämde han att jag skulle använda hela summan av stipendiet till att amortera mitt huslån...."


söndag 27 augusti 2017

Plogga och plomenera

Plogga är den nya flugan: att jogga samtidigt som man plockar upp tappade nappar, slängda cigarettpaket och kastade godispapper efter vägen. En utomordentlig hälsotrend som får en människa att må bättre, av tre skäl:
1) man rör på sig, det är alltid av godo,
2) slipper drabbas av den ledsamma nedstämdhet som ful, obehaglig nedskräpning alltid orsakar
3) och fylls av goda känslan man får efter att ha uträttat något bra.  

Jag joggar inte men jag plomenerar, det kan man också göra.
 

Den här sportiga kvinnan har just rusat uppför en hög, brant backe och ska nu hasta tillbaka till vattnet.

I går såg jag plötsligt på vår gata varelser som jag aldrig sett förr: människor som tävlar i extremsporten swim-run. De simmar väldigt långt och rusar sedan upp ur vattnet för att springa väldigt långt. Simma, springa, simma, springa. Så där håller de på. Simma-springa-människorna hinner inte plocka godispapper.   

lördag 26 augusti 2017

På Waldemarsudde

Besökte Waldemarsudde i onsdags där Karin Sidén berättade att muséet hyser en samling på cirka 7 000 verk varav 3 000 är tavlor målade av prins Eugen och cirka 900 är vackra konsthantverksföremål. Så mycket konst samlat med ett säkert öga. Men, hör och häpna, bara 58, femtioåtta, verk av kvinnor! Tyckte kanske inte prinsen om kvinnor eller varför ville han inte gynna dem? Han, som förstod sig på konst, kan ju inte ha tyckt att de goda kvinnliga konstnärerna målade sämre än männen. 

Med många Waldemarsudde-krukor till sitt förfogande kan man göra ett så här vackert arrangemang.
Prins Eugen köpte sitt första verk 1887 och inriktade sig på föreställande konst -- det surrealistiska och abstrakta var inget för honom. Waldemarsudde får fortlöpande värdefulla donationer, nu senast fyra tavlor av Olle Olsson i Hagalund som hänger i en av salarna.

Nästa månad öppnar Waldemarsudde en stor utställning med verk av André Lothe (prins Eugen köpte 17 verk av denne franske målare) och några av hans elever: Georg Pauli, Siri Derkert, Olle Baertling och prinsen själv. Till våren blir det en stor Sigrid Hjertén-utställning. Mycket att se fram emot.

"Det gula parasollet" av Isaac Grünewald
.
"Vårdag från Midi" av John Sten

Den gamla kvarnen, Waldemarsudde




söndag 20 augusti 2017

Fri från migrän

Kristina Ahlström är jurist och har skrivit flera juridiska faktaböcker men hennes två senaste böcker är "Fri från migrän" och "Fri från migrän -- Handboken". 
Kristina Ahlström
Migrän är en svårt handikappande sjukdom och den drabbar främst kvinnor (25 procent av patienterna är män). Hur blir man fri från detta hemska plågsamma som kan hålla en människa borta från jobbet i flera dagar? Jo, säger Kristina Ahlström, man äter rätt, enligt blodsockermetoden. Det betyder att man äter ofta och aldrig så att det blir blodsockertoppar-  och dalar. Kristina har lärt sig att hålla jämn blodsockernivå -- även på resor, konferensdagar och andra dagar med olika utmaningar -- och hon har varit fri från migrän i drygt 20  år nu.

Om jag vore drabbad skulle jag absolut gå in för att testa blodsockermetoden: kostar inget extra, har inga biverkningar. Kristina ger massor av goda matråd i sina välskrivna böcker, matråd för alla slags tillfällen.
"Fri från migrän -- Handboken" av Kristina Ahlström

Jag frågar mig med Kristina Ahlström: varför  är det ingen som forskar på blodsockermetoden mot migrän? 

lördag 19 augusti 2017

100 år av finsk formgivning

Alla intresserade av utsökt formgivning bör vallfärda till Kulturhuset i Stockholm.  Där visas   "100 år av finsk design" som omfattar 200 verk av 29 formgivare. Alla verken ingår i  Rafaela och Kaj Forsbloms samling som de startade för 15 år sedan.
 

Stolen ovan av Ilmari Tapiovaara är världens bekvämaste stol, sa Rafaela Forsblom som var på plats när jag såg utställningen i onsdags.
    

Den vackra stolen med hjärtan i ryggen har stått på Helsingfors järnvägsstation (skymtar på ett foto i bakgrunden).


Här är något att lägga till ditt stora förråd av udda kunskap: den oregelbundet formade glasvas som vi  känner som Alvar Aalto-vasen formgavs till en tävling   vintern 1936-1937. Konstnärens kodnamn för vasen var "eskimåkvinnans skinnbyxor"och Aalto påpekade att  formen kunde användas för "diverse produkter som brickor, fruktskålar eller även som planteringskärl för kaktusar". Vasen har tillverkats i flera storlekar och färger. Den bruna varianten på bilden till höger var den  första.






Några äldre Aalto-vaser. Rött glas får inte längre tillverkas i Finland eller Sverige eftersom det röda färgämnet är skadligt för glasarbetarna. 
   
 
Pantervasen av Saara Hopea är oemotståndlig



 Samlarna Rafaela och Kaj Forsblom som driver konstgalleri  Helsingfors.

tisdag 15 augusti 2017

Bergööska huset i Hallsberg



Svartån rinner genom Mjölby
Ett av mina goda minnen från Mjölby är att solen lyste förbi två enormt höga träd med blodröda blad och in i mitt vindsrum på det ärorika stadshotellet -- före detta Järnvägshotellet, byggt 1873, klätt i målad, korrugerad plåt precis som husen på Island -- hela kvällen.

Min svemesterresa slutade förstås inte i Mjölby, jag fortsatte till Hallsberg. Där lockade Bergööska huset byggt på 1880-talet med fornnordiska stildrag och nu förklarat som byggnadsminne. Huset ritades av ritat av Ferdinand Boberg (hans första uppdrag) och försågs med väggmålningar av  Carl Larsson, gift med Karin vars barndomshem detta var.

Bergööska huset








Karin Larssons värld heter en bok av Lena Rydin som är väl värd att läsa: många  bilder från Karin Larssons liv och trevliga texter. Det är nästan så jag får lust att börja brodera något inspirerad av Karins verk i Sundborn.






söndag 13 augusti 2017

Poirot odlar pumpor

Jag odlar squash och det är väl ingen människa som har misslyckats med den grönsaken men till min ledsnad ser de stora flikiga bladen ut som om de drabbats av pesten. Vad skulle Hercule Poirot ha sagt? Han skulle odla pumpor när han gick i pension. Ja, inte vilka pumpor som helst utan han tänkte sig att förädla fram nya, raffinerade sorter. Det är svårt att tänka sig den berömde privatdetektiven med fingrarna i jorden men Poirot -- som har en egen sekreterare, en butler och en privatchaufför -- hade förstås  en trädgårdsmästare som gjorde jobbet.

Squash med friska blad
Varför var det just pumpor och inte rosor eller luktärtor som Poirot skulle ägna sig åt? Det förklarar Agatha Christie i sin självbiografi. Den första roman av Dickens som hon läste var Nicholas Nickleby och hennes favorit i den boken var den gamle mannen som slängde pumpor över muren till Mrs Nickleby som ett led i sin uppvaktning. Kanske, skriver deckardrottningen, var det därför det fick bli pumpor.

När Agatha Christie var barn red hon gärna på den stora amerikanska gunghästen Mathilde. När hon inte störtade nedför backarna på den likaså amerikanska leksakshästen Truelove (hennes pappa var från USA). Båda dessa präktiga kusar förvarades i ett växthus som kallades K. K eller möjligen Kai Kai, skriver Christie i sin självbiografi. Författare hämtar allt från sitt liv till sina verk. I boken Ödets port från 1973 har Mathilde, Truelove och växthuset K.K. (eller kanske Kai Kai) betydande roller.

Varje gång jag tittar på Engelska antikrundan i teve hoppas jag att någon ska komma och visa upp sina viktorianska porslinsmenyer. I Ödets port står att porslinsmenyer brukade folk ha på bjudningar. Så här, skriver författaren, kunde en meny se ut på den tiden: två soppor, en klar och en redd. Ovanpå det två sorters fisk och sedan två entrérätter (jag vet inte vad det är) och sedan sallad eller någonting liknande. Och efter det åt man stek och därefter kanske en sorbet. Till sist, ovanpå alltsammans, en hummersallad! Fascinerande att få veta vad rika engelsmän åt till middag förr. Bara en sorts stek?

lördag 12 augusti 2017

Cylindrar i konsten

Bara för att  Haren med bärnstensögon var en så suveränt bra bok ville jag också läsa keramikern Edmund de Waals bok Den vita vägen som berättar om porslinets historia.  Dock, man måste vara mer intresserad av ämnet än jag för att orka läsa ut boken.

Men visst är det intressant att vi i Europa inte förrän på 1700-talet kunde tillverka porslin.  Först då hade man begripit att det krävdes två sorters mineral för att göra porslin: petuntse, eller porslinssten, och  kaolin eller porslinslera.

På konsthallen Artipelag utanför Stockholm pågår en utställning med verk av Edmund de Waal samt den italienske målaren Giorgi Morandi. Jag väntade mig alla möjliga vackra kannor och skålar men de Waal visar cylindrar och ingenting annat än cylindrar. Influerad, som jag tror, av Morandi som i minst tre tavlor på utställningen också visar cylindrar.

Tavla av Giorgio Morandi (1890 - 1964).



Ett verk med cylindrar uppställda i hyllor med stora luckor. De Waal kallar verket  Läsaren från 2016, ska minna om konstnärens judiska farfarsfar som förlorade stora delar av sitt bibliotek i Wien.

fredag 11 augusti 2017

Oläsligt

Berättelsen om San Michele av Axel Munthe är en absolut oläslig bok. Det har jag alltid tyckt -- två gånger har jag försökt att läsa den -- och nu har jag mött medhåll.  J M Coetzee skriver i sin självbiografiska bok Pojkår, scener ur ett liv i provinsen att Munthes bok fanns hemma hos hans föräldrar och att han två gånger försökte läsa den men blev uttråkad: ..... kan aldrig lista ut vem Axel Munthe är, om boken är sann eller påhittad, om den handlar om en flicka eller en plats.

Det är så mycket jag inte begriper. Förstår inte hur den boken kunde bli en omtalad internationell bestseller.

söndag 6 augusti 2017

Till Mjölby

Jag visste att jag inte var en hundperson, a dog character, skriver Agatha Christie. Hundar kommer ingenstans om ingen tar med dem ut, sådan ville hon inte vara. Därför åkte hon ensam till Bagdad (och vilken tur, där träffade hon sin andra man arkeologen Max Mallowan).

Jag vill inte heller vara en hundperson. När G inte ville följa med på resan -- jag tror att han tyckte att Mjölby lät ospännande, dammigt och torrt -- åkte jag ensam. Mjölby, kan jag berätta, är en högst charmerande liten stad. Svartån -- som en gång drev de kvarnar som malde det mjöl som gav platsen dess namn -- rinner rakt igenom staden och man har anlagt vackra promenadstråk längs stränderna.

Här finns intressanta hus och vackra skulpturer. Ett stenkast från stadskärnan ligger Kungshögarna, ett stort öppet gammalt gravfält, och Ryttarhagen där man kan vandra och låtsas vara Jane Austen och samtidigt botanisera bland en rikedom av blomväxter.

Bland alla sevärdheter finns minnesplatsen efter Per-Olof Ahl, mjölbysonen som grundade Kapp-Ahl. Här är två minnesmärken i bemålat stål, en damkappa och en herrock tillverkade av Stefan och Johannes Asp, samt växter med textil anknytning.


Säg några växter som är knutna till kläder, uppmanade jag G när jag kom hem. Lin och nässlor, föreslog han. Bra svar, men i Mjölby tänker man längre. Minnesplatsen är smyckad med sockblomma, brudslöja, ulleternell, solhatt och fingerborgsblomma.

Här är några fler planteringsförslag till den som vill anlägga en "textil trädgård": jungfrulin, ringkrage, vårkrage, prästkrage, halskråsdahlia, knappsäv, spetsmössa, munkhätta, stormhatt, korallband, slöjblomma, husarknappar, sammetsblomster och tofslilja.


lördag 5 augusti 2017

Agatha Christie var ansiktsblind

Fredrik Backman, författaren bakom bestsellern En man som heter Ove var sommarvärd nyss. Han berättade att han inte kan beskriva människors ansikten. Jag är ansiktsdyslektisk, sa han. Han får givetvis hitta på egna ord -- det får författare -- men jag gissar att han är ansiktsblind, kan inte känna igen ansikten. Fler framgångsrika författare har kännetecknats av samma funktionsnedsättning. Dostojevskij och Strindberg är bara två exempel.

Agatha Christie var ansiktsblind. Det tänkte jag redan när jag läste The body in the library där Christie skriver att alla blonda kvinnor liknar varandra. När jag sedan läste Ödets port och kom till det här stycket var saken klar: Det är väldigt svårt så här i början, för folk ser nästan likadana ut och går klädda i samma sorts kläder och först vet man inte vem som är vem. Om någon inte är väldigt vacker eller väldigt ful.

Enda sättet att få min starka misstanke bekräftad var att plocka fram och läsa Agatha Christies självbiografi från 1977.  Hon föddes 1890 och berättar om en privilegierad uppväxt i ett stort hus med en far som var ekonomiskt oberoende och tillbringade sina dagar på klubben, rika människor förväntades inte att arbeta. 

På sidan 416 hittar jag vad jag söker:
People, I have never had good memory for. My own friends are dear to me, but people that I merely meet and like pass out of my mind almost at once. Far from being able to say: "I never forget a face" I might more truly say "I never remember a face".