Jag har träffat Sara Lidman en enda gång, när vi delade säte på bussen från Umeå flygplats in till centrala Umeå. Sa jag något om att jag beundrade hennes författarskap? Nej, jag var stum, star struck.
Nu har jag sett hennes pjäs Jernbanan uppförd på Uppsala Stadsteater. Sara Lidman skulle ha älskat den föreställningen, det är jag viss om. Vilka skådespelarprestationer.
Men kläderna. Jag hade sett en video på stadsteaterns hemsida där formgivaren Nina Sandström säger att hon använde sig av äldre material, äldre tekniker och historiskt snitt för att skapa rätt sorts kläder till människorna i den västerbottniska socknen Lillvattnet. Jag väntade mig genuina tyger och plagg som jag skulle känna igen, jag har ändå bott några år rätt nära Missenträsk.
Döm om min förvåning när jag finner att Nina Sandström har kastat en massa glitter över västar, kjolar och kostymer. Varför skulle Lillvattnetkläderna lyxas till och bli glammiga? Nina Sandström förklarar inte det tilltaget i sin video.
Som jag och varje annan västerbottning vet var mässingsluckorna på kakelugnen det enda som blänkte i Lillvattnet. Sara Lidman skulle ha förvånat sig över paljetterna på scenen i Uppsala Stadsteater. Men vad taga de sig till? skulle hon ha sagt.
