New Yorker 100 år

 

 

I går, den 21 februari, fyllde den amerikanska veckotidningen The New Yorker 100 år. Efter att ha varit prenumerant i 50  år kan jag tryggt säga att det är en oöverträffad tidskrift. Den var tjockare förr – ryggen var så bred att tidningsnamnet och numrets tema kunde skrivas på ryggen – men den höga kvalitén består. The New Yorker är en mix av seriösa kulturartiklar, politiska analyser, informativa essäer om vetenskapliga framsteg, personliga livshistorier, noveller och dikter. Alltsammans noggrant faktagranskat. Till och med dikterna faktagranskas av en särskild redaktör. 

Varje nummer innehåller ett antal skämtteckningar, så kallade cartoons. Jag har numret från den 20 januari framför mig. En teckning visar två sjöjungfrur som sitter uppflugna på några stenar vid havet. Den ena säger: " Ben? Allt jag skulle vilja ha är en bekväm bh".

Nästa teckning visar två medelålders kvinnor som packar för att gå på utflykt. Den ena säger: "Jag tar alltid med en bok så att jag får en konstant påminnelse om vad vad jag borde göra, men väljer att ignorera".

En tredje teckning: En stenåldersman knackar fram ett hjul av sten. Han säger till en kompis: "Den här uppfinningen kommer att bli revolutionerande för att hålla uppe konditionen hos hamstrar".   

Samma nummer visar Trump och Musk som båda lägger handen på bibeln. Omslaget är gjort av Barry Blixt och bildtexten inne i tidningen lyder: Two's a Crowd.  

När jag flyttade från villa i Sigtuna till lägenhet i Uppsala för fyra år sedan kunde jag inte ta med alla kartongerna med älskade gamla New Yorker. Jag rev av alla omslag och kastade resten. Skulle jag få tråkigt en dag, kan jag sitta och njuta av alla de underbara omslagen. 

I dag lånar jag New Yorker från Uppsala stadsbibliotek. Jag får också varje dag ett nyhetsbrev från redaktionen som ger mig tillgång till nya artiklar och till gamla klassiker som publicerats under de gångna 100 åren.

Ett land i sorg

Sverige är ett land i sorg. Jag vill klä mig i svart och stanna inomhus. Efter massakern på Risbergska skolan i Örebro där 10 elever sköts ihjäl är det svårt att känna förtröstan. Nu är alla döda identifierade och det verkar som om de flesta har invandrarbakgrund. De var människor som kom till vad de trodde var ett tryggt Sverige. Även om vi med vårt förstånd hade insett att en stor skolskjutning kan ske även här, trodde vi ändå inte att det skulle hända i vårt land. När och var ska en vettvilling slå till nästa gång? Man tittar sig omkring på gatan. 

En fråga är hur mördaren kunde samla på sig så många effektiva vapen. Den misstänkte mannen, 35 år,   hade fem vapenlicenser och minst ett halvautomatiskt kulgevär med hög eldkraft; med ett sådant vapen kan man skjuta snabbt, gång på gång, utan att göra en mantelrörelse mellan varje skott. Vapenlicenserna hade utfärdats av Polismyndigheten mellan 2011 och 2014. 

Innan man utfärdar en vapenlicens ska Polismyndigheten bedöma om personen är lämplig att inneha vapen. Gjordes det verkligen en sådan bedömning i det här fallet? Var det ingen på myndigheten som frågade sig vad en ung man skulle med så många vapen till?

Timmarna

Den som längtar efter en dos Virginia Woolf  har tur: gå till TV Play och titta på föreställningen Timmarna från Metropolitan i New York. Operan bygger på Michael Cunninghams omskrivna bok Timmarna (som blev film med Nicole Kidman, Meryl Streep och Julianne Moore 2002).

Operan handlar om tre kvinnor i tre tidsepoker: Författaren Virginia Woolf  år 1923, hemmafrun Laura Brown i Los Angeles  1949 och New York-kvinnan Clarissa Vaughan i New York 1999. Den stora operastjärnan Joyce DiDonato sjunger rollen som Virginia Woolf. Otroligt bra.  

Vill du veta mer om Virginia Woolfs liv, före och efter 1923, finns min biografi.