Jag önskar att jag inte hade kommit av mig, jag önskar att jag hade gjort bättre ifrån mig. Sa Patti Smith ursäktande till nobelpristagarna när hon mötte dem i frukostmatsalen morgonen efter nobelceremonin där hon framförde en sång Bob Dylan. Nej, nej, sa pristagarna, tänk inte så. "For us, your performance seemed a metaphor for own struggles".
Det berättar Patti Smith i en artikel i newsletter.newyorker.com (ett nyhetsbrev alla kan prenumerera på, kommer varje vardag). Hon skriver att hon blev tillfrågad i september och planerade först att sjunga en av sina egna sånger. När hon sedan erfor att Bob Dylan var årets nobelpristagare i litteratur ändrade hon sig och ville sjunga en av hans sånger. Men skulle hon duga till det? Vad skulle Dylan säga? Till slut bestämde hon sig för "A hard rain´s a-gonna fall" -- en sång som hon har älskat sedan tonåren, Patti Smith var 16 år när hennes mamma gav henne den första Dylan-skivan -- och började öva.
När det dags att uppträda gick det fint till att börja med, men sedan vällde en våg av starka känslor fram och hindrade henne att fortsätta. Hon kunde alla orden men de ville inte ut, skriver Patti Smith. Hon bad om ursäkt, samlade sig och kunde sjunga vidare. Hon var tydligt medveten om att Dylans sång börjar med orden "I stumbled alongside of twelve misty mountains" och slutar med "and I´ll know my song well before I start singing". När hon satte sig ned efteråt kände hon misslyckandet men också en stark upplevelse att verkligen ha gått in i sångtexten.
Den stormande applåd som artisten fick efteråt i Konserthuset måste ha övertygat henne om att publiken älskade sången, inklusive det lilla avbrottet. Den 30 december kan vi tänka på Patti Smith -- då fyller hon år och firar med att uppträda med sitt band, sin son och sin dotter i Chicago, staden där hon föddes för 70 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar