Om Goethe

I trädgården står en gingko med säregna, tudelade blad. Goethes älsklingsträd, säger jag och försöker låta initierad när jag visar min trädgård. Sanningen är att allt jag har läst av Goethe är Valfrändskap. Den handlar om Edvard, en rik baron i sina bästa år, och hans hustru Charlotte. Ingen bra bok alls, om du frågar mig. Styltig dialog och intrig med noll trovärdighet. Författarens goda rykte kan inte vila på det verket.


Goethe själv menade att Valfrändskap var hans bästa bok men den måste läsas tre gånger för att någon ska förstå att uppskatta den fullt ut. Ferdinard Mount gjorde just det, läste boken tre gånger, utan att ändra åsikt; alla Goethes romaner är dålig litteratur, skriver han i New York Review of Books med anledning av att det kommit en ny biografi: Goethe, Life as a Work of Art av Rüdiger Safrinski.

Jag tar fram en annan bok av Goethe: Johann Wolfgang von Goethes italienska resa. Kostade mig 20 kr i ett antikvariat för flera år sedan. På titelbladet finns en dedikation till Giacomo Oreglia (verksam vid Italienska kulturinstitutet i Stockholm) från vecchio amici Göran Schildt. Boken kom 1961 och dedikationen är skriven i december 1969.

Blev Oreglia glad över boken? Det är möjligt. Läste han den? Nej, boken är inte uppsprättad (till unga läsare: förr kunde boksidor sitta ihop nertill och upptill och på sidan). Kanske hade Oreglia redan läst den. Eller så var han avog mot den tyske berömdheten som var känd för sitt grova språk och förkärlek för grymma tilltag. Ett exempel: på besök hos en herr Glaser såg Goethe en tavla som visade värden i naturlig storlek. När Glaser lämnat rummet tog Goethe fram en kniv, skar ut värdens huvud ur tavlan och stack in sitt eget huvud istället. Nästa dag skrev författaren i sin dagbok: "Retade Glaser på värsta sätt. Hade fantastiskt roligt fram till klockan 1. Sov gott."

Nu ska jag i alla fall sprätta några sidor och följa med Goethe på hans resa i citronernas land.