Casablanca fyller 75 år

Den här dagen för 75 år sedan visades Casablanca för första gången. Ni vet, filmen där Ingrid Bergman säger "Play it once, Sam, for old time´s sake".

Förra månaden, den 20 oktober, spelade Kristian Saag i  P2-programmet Rendezvous "As time goes by". Varför inte söka upp det programmet nu på 75-årsdagen och sjunga med?  Här är texten:

This day and age we are living in

is past all comprehension

with speed and new invention

and things like third dimension

Yes, we get a trifle weary

with Mr Einstein´s theory

so we must get down to earth at times

we must relieve the tension

No matter what the progress

or what may have been proved

the simple facts of life are such

they cannot be removed

You must remember this

a kiss is still a kiss

a sigh is just a sigh

the fundamental things apply

as time goes by

and when two lovers woe

they still say ”I love you”

On that you can rely

No matter what the future brings

as time goes by

Moonlight and lovesongs 
are never out of date

a world of passion, jealousy and hate

woman needs man

and man must have his mate

that no one can deny

It´s still the same old story,

a fight for love and glory

a case of do or die,

the world will always welcome lovers

as time goes by

Skämtteckning från The New Yorker 16 oktober 2017:
Slutscenen i filmen Casablanca. De två huvudpersonerna står på flygplatsen. Rick, d v s  Bogart, säger till sin stora kärlek Ilse Lund:  
-- If you don´t get on that plane ....  there´s also the 5:43, then the 9:27 , but that´s got a layover in Atlanta, then ....

Också jag

Metoo-rörelsen kom inte en dag för tidigt. Kvinnor på område efter område berättar om vidriga saker de utsatts för av män i maktposition. Makt som handlat om att angriparen har en chefsposition eller mer kroppsstyrka eller inflytande på något område eller en drog att hälla i det vinglas han bjuder på.

Jag hör den danske filmmannen Peter Aelbaek Jensen bli tillfrågad om det stämmer att han tagit en viss kvinna på brösten och gett henne smisk på stjärten. "Ja, det stämmer, sådan är jag", svarade dansken. Nog hör man fortsättningen fast den inte uttalas : "... och sådan har jag rätt att vara".

Män kommer i och med #metoo inte att sluta bära sig förfärligt åt mot kvinnor men i fortsättningen blir det omöjligt för chefer att inte ta kvinnors anmälningar om sextrakasserier på allvar och se till att det blir konsekvenser.

Har jag själv varit med om något svårt? Nej, jag har varit förskonad. Men jag minns från min tid som journalist den där chefredaktören som såg mig komma i korridoren och påpekade att min gylf var öppen varefter han raskt drog upp mitt blixtlås. Jag måste ha sett bestört ut för han försökte inte tafsa någon fler gång. Jag minns också den gången redaktionen skulle åka till ett pensionat på tvådagarskonferens. En manlig kollega (den fria kärlekens förespråkare, gift, med barn, nu död) kom med idén att män och kvinnor skulle dela rum och satte sig att para ihop folk. Kamraterna verkade gå med på alltihop men jag blev utvald som mannens rumskamrat och så roligt skulle han verkligen inte ha. På något sätt kom jag över ett enkelrum att stänga in mig i.

Trött på Halloween

Lila morötter lika goda som de brandgula

Trollnäsesoppa med slantade häxfingrar. Det är vad jag bjöd på i går. Det vill säga sötpotatissoppa med skivade morötter. Matbutiken hade gett nya namn till några grönsaker och inte mig emot så länge det får barn att äta grönsaker med lust och glädje. Varför inte fortsätta på den linjen.

Majs får bli Musse Pigg-tänder och blomkål kan förstås kallas monsterhjärna. Broccoli får det nya namnet krokodiltår och palsternacka blir varulvsspenar. Här finns plats för ohämmad fantasi hos föräldrarna.

För övrigt anser jag att Halloween ska förpassas tillbaka till USA. Jag läser om trakasserier mot husägare. Jag ser hur man har krossat en glasvägg i min närmaste busskur. Likaså har någon slagit sönder en glasruta vid Stora Gatan inne i Sigtuna. Där har man också vräkt omkull en trafikskylt. Halloween verkar ha blivit en natt för vandaler.

Dela med sig

Dorothy Wordsworth, syster till poeten William Wordsworth, tyckte om att resa med lätt bagage. Därför packade hon inga kläder när hon reste för att hälsa på någon utan litade på allt hon behövde fanns att låna i vännernas garderob: blusar, kjolar, jackor, underkläder m m.

Kan man göra så? Ja, varför inte. Härligt att inte behöva släpa med så mycket. Dela är det nya sättet att leva, var en rubrik i Dagens Nyheter nyss (23 oktober) och det är en alldeles utmärkt ordning. På biblioteket delar vi redan böcker med varandra och på hotellet bor vi i rum som andra har bott i före oss. Ett specialverktyg som sällan kommer i bruk kan användas av flera grannar och vi måste inte ha en egen flistugg. 

Mina paltor av bomull och ylle tål att någon annan sliter på dem under några dagar (men jag kommer att göra det stränga förbehållet att det som kräver handtvätt -- en utomordentlig tråkig syssla -- lämnas tillbaka tvättat). Ett aber är förstås att vi endast kan besöka människor med samma klädstorlek och får en vänkrets med likartad kroppsform .....

Brev från Jane Austen

Läser den svenska översättningen av Jane Austen´s letters som kom på Bonniers tidigare i år, en 500 sidor tjock volym. Den som är intresserad av engelskt överklassliv i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har absolut stort nöje av den. Jane Austens brev -- de flesta är riktade till hennes syster Cassandra -- handlar mycket om ideliga baler och visiter som hon går på, vilka hon får dansa med, de komplimanger hon får och alla nya klänningar som hon skaffar sig. Jag önskar att det fanns färdigsydda kläder att köpa, suckar JA  som skulle ha gillat att shoppa på NK.

När modern är sjuk går JA in och förestår familjens hushåll. "Mor vill att jag berättar för dig att jag är en mycket god hushållerska, och det har jag inget emot eftersom jag verkligen tycker att det är en av mina särskilda färdigheter", skriver JA till sin syster. JA som den skickliga husmodern, vem skulle ha gissat det.

Råkar den kända författaren ut för sexuella trakasserier? Nej, inget sådant i de 57 brev jag hittills har läst. Men ogifta kvinnor på den här tiden var sällan ensamma med herrar. Vid ett tillfälle är JA verkligen det, i tio minuter, och då funderar hon på att ringa efter en tjänare men väljer att stå nära dörren med handen på vredet. Med JA vet man aldrig; hon kan beskriva något som verkligen har hänt men det kan också vara att hon skämtar.

Nyss visades en utställning med kläder från Jane Austens tid på Skokloster slott. Besökarna kunde låna klänningar och hattar och jag passade på att ta rollen som den grålockiga mrs Bennet.

Vi ska vara glada att vi inte är i Jane Austens närhet. De åsikter som hon skulle ha formulerat om min enkla person vill jag inte tänka på. Breven flödar av elaka kommentarer om herrar och damer i  omgivningen, människor som antingen inte ser bra ut eller är tillräckligt kvicka.

Balkläder som de såg ut på Jane Austens tid

Höjdsträckning att haka upp sig på

Monk´s House, Rodmell

Jag fortsätter att plöja Sällskapet av Christina Hesselholdt. I kapitlet "Husen och deras geni-självmörderskor" gör romanpersonen Alma ett besök i Virginia Woolfs sommarviste Monk´s House i byn Rodmell. Alma ser enorma kullar och höjdsträckningar. Ja, ordet höjdsträckning återkommer fem gånger på 10 sidor. 

Såg du några höjdsträckningar när du var i Rodmell? Frågar jag min författarvän Carin. Vad menas med höjdsträckning? frågar hon tillbaka. Jag slår upp ordet: det betyder ås, kulle, höjdrygg eller bergskam. Carin minns inte någon bergskam. Inte heller jag kan komma ihåg en enda höjd av betydande storlek från mitt besök i Monk´s House. Södra England är ett småkulligt landskap med betande får.

 Jag har två danska väninnor och de är inte överens. Jette säger att det måste vara det danska ordet højderygge som översatts till höjdsträckning. Karen menar att ordet är højdedrag.

Kan en svensk översättare endast använda ord som förekommer i talspråk? Naturligtvis inte. Men om hen tar till ett ovanligt och oprecist och tekniskt ord som höjdsträckning -- ett fackord som jag föreställer mig att lantmätare använder dagligdags -- stannar läsningen upp.

Hur kunde då en småkullig trakt förses med enorma kullar och höjder? Enkelt, säger Jette:
-- Hesselholdt är en dansk författare. Vi danskar föds i ett platt landskap. Vårt högsta berg är knappt 200 meter högt. För oss är varje liten kulle imponerande och mäktig.

Förresten får romanförfattare ta sig vilka friheter som helst. Det är vi stackars sakprosaförfattare som ligger sömnlösa hela natten om vi har rört till det.

Sällskapet

Jag hade precis avslutat Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit när jag i går började läsa Sällskapet av den danska författaren Christina Hesselholdt. SvD har en fyra sidor lång artikel om henne i dagens tidning. Sällskapet är en bok som berättar om människor som är roade av att läsa. Ja, boken verkar handla till stor del om litteratur.

Syskonen Dorothy och William Wordsworth på äldre dagar.

I Wanderlust får man läsa mycket om syskonparet Dorothy och William Wordsworths långa fotvandringar i Lake District. Sällskapet inleder med att jagpersonen Alma vandrar med sin man i syskonen Wordsworths fotspår. Dorothy och Williams var förtjusta i varandra (folk pratade) men det hindrade inte William från att vara ogin. Det var Dorothy som lade märke till den landsvägsbreda remsan av tusentals underbara påskliljor vid en strandkant och uppmärksammade brodern på dem. Han författade sedan sin berömda påskliljedikt men, skriver Christina Hesselholdt, han bekräftade aldrig hur stor betydelse systern hade haft för tillkomsten av den. 

Påskliljor i Fagerås

Hesselholdt ger oss hela dikten (hon har översatt den från engelska och därefter har Ninni Holmquist  översatt från danska till svenska) som börjar så här:

Jag vandrade ensam som ett moln
Som seglar högt över dalar och kullar
När jag plötsligt såg en flock,
en mängd gyllene påskliljor;
Längs sjön, mellan träden
Fladdrande och dansande för vinden.

Första versen i Wordsworths dikt lyder så här i original:

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o´er vales and hills
When all at once I saw a crowd,
A host of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees, 
Fluttering and dancing in the breeze. 

Om ett halvår får vi glädjas åt dansande påskliljor igen. Om vi lever och har hälsan.

Vad är detta?

I gräset på den övergivna sommarstugetomten låg detta. En vacker blå sak som ser ut som en liten skulptur. Kan någon säga vad den har använts till? Har den med en flaggstång att göra?

Sommarstugan i skogen

Den gamla jordkällaren har förlorat sin dörr

I en skog nära mig låg det en sommarstuga. Aldrig att jag sett någon vistas där, sommar eller vinter. Häromdagen när jag tog vägen förbi var platsen helt övergiven. Bostadshus, dass och vedbod  -- allt var väck, bortforslat. Jag vågade mig in på tomten. En vit plastkruka, några bräder, ett par små prydnadsfigurer som barn hade gömt som skatter vid foten av en björk och lite annat smått skräp var vad som lämnats  kvar. Jordkällaren också, förstås. Dörren hade ramlat av för längesedan och inne i källaren, på en hylla, låg två runda fågelbon. Kan två tättingar har ruvat bredvid varandra? Eller kom samma fågel tillbaka och byggde sig ett nytt bo året därpå?  G, som kan fåglar, tror på det senare. Han gissar på en koltrast.

 En gammal tidning, Stockholms Dagblad från 29 augusti 1931, låg slängd på marken. Kanske var 1931 sommarstugans byggnadsår. Första sidan låter läsaren veta att Långbro sjukhus har brunnit och det var en hemsk syn -- våldsamma flammor stego upp mot den månbelysta himlen -- och 350 kvinnliga patienter på sinnessjukhuset svävade i fara men tre brandkårer lyckades efter styvt arbete kväva branden.

En annan rubrik lyder "Kreuger & Toll har 1:a halvåret 1931  intjänat 73 milj. och nedbringat skulderna med 75 milj." Här får läsaren den oroande nyheten att "aktierna ha varit utsatta för press från ett internationellt organiserat baissekonsortium, som icke tycks tveka att utsprida ogrundade rykten om bolaget. " I en officiell kommuniké, som står att läsa på tidningens handelsavdelning, meddelar dock ingenjör Ivar Kreuger "att kursfallet ej motsvaras av någon förändring inom bolaget".

Endast Ivar Kreuger visste allt om hur skakiga hans affärer verkligen var. Om drygt sex månader kommer han att skjuta sig i Paris. Kreuger lämnar efter sig ett meddelande som börjar: "Jag har ställt till en sådan oreda att jag tror att det här är den bästa lösningen för alla inblandade". Den efterföljande utredningen visar att den store finansmannen, Sveriges stolthet, var en bedragare.

Om familjen Mann

Ingen är stor inför sin kammartjänare, har det sagts. Tjänaren ser allt det som hålls utanför den offentliga bilden av fursten.

Ingen författare framstår heller som en helt och hållet beundransvärd människa för den som har läst en sanningsenlig biografi över personen ifråga. Tilman Lahme har skrivit boken "Familjen Mann" om paret Thomas och Katja Mann och deras sex barn.

Är Thomas Mann en hängiven familjefar? Nej, det var hans fru som skötte barnen och såg till att de aldrig störde den skrivande fadern. Alla visste att han hade tre favoriter: de två äldsta barnen och den allra yngsta. Är han en trofast äkta make? Nej, Thomas Mann är bisexuell och förälskar sig ibland i vackra unga män.

Är den här författaren en ödmjuk person med stor integritet? Inte alls, mycket tyder på att han såg sig som den störste författaren av alla och den villa med havsutsikt han lät bygga åt sig i Pacific Palisades, Los Angeles, efter att barnen var vuxna, omfattade 20 rum. Manns stora välgörare Agnes Meyer, som i många år hjälpte honom med pengar och värdefulla kontakter, fick motta tiggarbrev och blev snävt behandlad.

Man får ändå skilja på författaren och hans verk. Buddenbrooks fortsätter att vara en underbar roman.