Operan handlar om tre kvinnor i tre tidsepoker: Författaren Virginia Woolf år 1923, hemmafrun Laura Brown i Los Angeles 1949 och New York-kvinnan Clarissa Vaughan i New York 1999. Den stora operastjärnan Joyce DiDonato sjunger rollen som Virginia Woolf. Otroligt bra.
Vill du veta mer om Virginia Woolfs liv, före och efter 1923, finns min biografi.
Jag får nöja mig med en bit tårta till eftermiddagskaffet här hemma istället och lite läsning i hennes dagbok. Bland annat skriver hon om sin underbara födelsedag den frostbitna måndagen 25 januari 1915. Först kröp Leonard ned i hennes säng och överräckte ett litet paket som innehöll en vacker grön börs. Sedan kom han med frukost och ett paket till, en fin förstaupplaga av The Abbott skriven av Walter Scott.
Morgonen var alltså trivsam och munter. Ändå överträffades den av eftermiddagen. Då fick Virginia åka in till London, gå på biografteater och sedan på tesalong. Inte nog med det, Leonard gav henne en ask konfekt att ta med hem. Hon skriver: "Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast hade en så rolig födelsedag – inte sedan jag var barn i alla fall".
 |
| Byst av Leonard Woolf i trädgården vid parets Woolfs landställe Monk's House i Rodmell, Sussex. |
Den 29 december publicerade Dagens Nyheter en stor artikel om Virginia Woolf. Framförallt handlade artikeln, skriven av Peter Englund, om Woolfs dagböcker och hennes roman Åren. Englund har läst alla fem tjocka volymerna med Woolfs dagböcker och i höstas nådde han slutet. Han skriver: Vad som förtrollade mig med Woolfs dagbok var att man som läsare aldrig kan veta vad som väntar när man vänder blad: precisa, vassa personporträtt följs av skarpsinniga av litteratur som går över i banala vardagsbekymmer som avlöses av överrumplande poetiska naturscenerier som går över i skvaller från Bloomsburykretsens allra innersta, som blandas upp med inblickar i hennes eget skapande.
Utan den trygge, omhändertagande maken Leonard Woolf hade den sköra, sensibla Virginia inte kunnat åstadkomma sina mästerverk. Lyssna när han talar om makan och Bloomsbury.
Mycket mer om forskning på fäder och spädbarn kan man ta del av i Father Time, A Natural History of Men and Babies av Sarah Blaffer Hrdy, en bok om pappaforskning som kom tidigare i år. Hrdy, känd amerikansk professor emerita i antropologi, fick idén till boken när hon förbluffad såg sin svärson på ett naturligt sätt gå in för att sköta sin nyfödda bebis, ett beteende hon aldrig hade stött på hos män jämnåriga med henne eller med hennes föräldrar.
Hrdys bok är full av överraskande fakta. Vem visste att bebisens hårbotten ger ifrån sig ett ämne kallat hexa-decanal som förkortas HEX. Om vi snusar på barnets huvud drar vi in HEX som påverkar vår dopaminnivå och gör oss kärleksfullt inställda till det lilla barnet som får den omvårdnad det behöver. Naturen vet hur den ska ordna allt till det bästa.
I dag har Lydia namnsdag. Det är roligt att gratulera folk på deras namnsdagar men någon Lydia känner jag inte.
Jag går till YouTube och lyssnar på Lydia The Tattooed Lady. Får man skoja med Lydia? Ja, när det är så här vänligt gjort.
Häromdagen sände Rapport ett inslag när man intervjuade människor i Bronx om deras politiska åsikt. Bronx, en del av New York City, är skådespelaren Al Pacinos födelseort. Han har skrivit om detta i sin självbiografi Sunny Boy som kom tidigare i år. Jag har läst första kapitlet som återgetts i The New Yorker (2 sept, 2024). Sunny boy var vad Pacinos italienska mamma kallade sonen. Han menar att det var tack vare hennes vakande öga och stränghet som han inte gick under i droger och kriminalitet precis som kamraterna i Bronx.
Bronx har sitt namn efter den svenske invandraren Jonas Bronck som kom hit 1639 och köpte ett stort stycke land vid vattnet av lenapeindianerna och Dutch West India Company. Jonas byggde sig ett hus på den plats som nu är 132nd Street (eller kanske 138th Street, forskarna är osäkra).
År 1939, 300 år efter Jonas Broncks ankomst till trakten, bestämde sig tre reportrar från The New Yorker att undersöka om svensken hade några efterlevande i Bronx. De kom fram till att "there are no Bronks in Bronx". Jonas Bronck och hans hustru Antonia Slagboom hade en son, Peter, som flyttade till Cossackie, New York, nära Albany, där han byggde sig en bondgård som fortfarande finns kvar och fungerar som museum.
William Bronk (1918– 1999) var en amerikansk poet som uppgav släktskap med Jonas Bronck. Han drev en kol- och timmerfirma i Hudson Falls och gav ut 24 böcker med dikter varav en belönades med National Book Award. (Mer om Bronck och Bronx i The New Yorker 22 juli 2024)
Vågorna kom i svensk översättning av Jane Lundblad 1980. Glädjande nog har bokförlaget h:ström nu gett ut en nyöversättning av Margareta Backgård som visat sin stora skicklighet och lyhördhet för Woolfs prosa i flera tidigare översättningar.
Den nya boken har ett välskrivet efterord av författaren Mats Kempe som, i likhet med Margareta Backgård, är ett hängivet fan sedan lång tid tillbaka. Börjar man läsa den här litterära ikonens verk blir man fast, så är det bara.
– Virginia Woolf var verkligen en fantastiskt kreativ, mångsidig och produktiv författare. Jag blir bara mer och mer förtjust och imponerad ju mer jag lär känna hennes texter och översättning innebär ju att man läser mycket noga, säger Margareta Backgård.
H&M i Uppsala rymmer ett bottenplan med en trappa ned till herrkläder och en trappa till ett plan högre upp. Trapporna, ljusa från början, är i dag mörkgrå av ingrodd smuts. Här och där ser man nedtrampade svarta tuggummifläckar. När blev dessa trappor tvättade senast? Golvet på Uppsala station, där det går tusentals människor varje dag, är renare.
Smutsigt mode har man hört talas om (kläder tillverkade av barnarbetare). Nu har vi smutsiga butikslokaler.
 |
| Är detta trappan ned till en skum källarlokal? Nej, det är trappan ned till H&M herrkläder. |
Är vi på väg tillbaka till det Lort-Sverige som Ludvig Nordström skrev en bok om 1938?
 |
| Pelare utanför entrén till Uppsala stadsteater |
Teaterbesökarna möts av äckliga, urinfläckade stenpelare. Det ser förfärligt ut. Att kissa på dessa pelare är att kissa på kulturen.
Vad kan teatern göra? Mitt förslag är att man sätter upp strålkastare som aktiveras och lyser starkt tillsammans med ett högljutt larm så snart någon ställer sig vid en pelare och förorenar. Plus övervakningskamera som fångar männen på bild så att de kan identifieras och bötfällas.
Dessutom kan teatern lägga 10 kr på varje biljett som tvättavgift. Så att man får råd att då och då tvätta pelarna och stenläggningen i entrén.
Jag har träffat Sara Lidman en enda gång, när vi delade säte på bussen från Umeå flygplats in till centrala Umeå. Sa jag något om att jag beundrade hennes författarskap? Nej, jag var stum, star struck.
Nu har jag sett hennes pjäs Jernbanan uppförd på Uppsala Stadsteater. Sara Lidman skulle ha älskat den föreställningen, det är jag viss om. Vilka skådespelarprestationer.
Men kläderna. Jag hade sett en video på stadsteaterns hemsida där formgivaren Nina Sandström säger att hon använde sig av äldre material, äldre tekniker och historiskt snitt för att skapa rätt sorts kläder till människorna i den västerbottniska socknen Lillvattnet. Jag väntade mig genuina tyger och plagg som jag skulle känna igen, jag har ändå bott några år rätt nära Missenträsk.
Döm om min förvåning när jag finner att Nina Sandström har kastat en massa glitter över västar, kjolar och kostymer. Varför skulle Lillvattnetkläderna lyxas till och bli glammiga? Nina Sandström förklarar inte det tilltaget i sin video.
Som jag och varje annan västerbottning vet var mässingsluckorna på kakelugnen det enda som blänkte i Lillvattnet. Sara Lidman skulle ha förvånat sig över paljetterna på scenen i Uppsala Stadsteater. Men vad taga de sig till? skulle hon ha sagt.
