Hur kunde det gå så här illa?

Vart är amerikanarna på väg? Hur kan de falla för Trump? Förfärligt, tycks vara den allmänna meningen hos de fem presidenterna på omslaget av The New Yorker. Franklin D. Roosevelt tappar cigarillen av bestörtning, Kennedy tar fram ett medel mot sura uppstötningar, Lincoln rynkar pannan, Teddy Roosevelt biter ihop käken och den förtvivlade Washington håller för ansiktet när han ser den gapige presidentkandidaten  i rutan.

Snart ska vintertröttheten släppa

Min gamle granne Roland ringde häromdagen. Han tar sin fil. mag i vår och hoppas på en plats som doktorand till hösten. Jag vet att Roland, 77 år,  kommer att skriva en fin avhandling. Man får göra allt för att mota demensen och en doktorsring är inte fel. Låter vi våra hjärnceller arbeta så att det sprakar om synapserna, skapar vi en så kallad kognitiv reserv som kan tas i bruk om något hjärncentrum börjar fallera.

Men ibland är det trögt i hjärnkontoret. Det beror på vad forskarna vid universitetet i Liege, Belgium, kallar winter brain drain (artikel i Proceedings of the National Academy of Sciences), stora vintertröttheten, som för min del sätter in vid mitten av december och lyfter först i mitten av mars. Forskarna i Liege har funnit att det inte bara är inbillning att mentala funktioner ofta går lite på sparlåga för en människa på vintern. Hjärnan arbetar faktiskt långsammare då. Det kan vara en rest från forntiden när folk inte hade samma tillgång på mat under den kalla, mörka årstiden som under sommar och höst. När maten var knapp, var det bra att använda sin energi till det mest fundamentala -- som att bära hem ved och vatten och skjuta ett och annat villebråd -- och avstå från att lösa tankeproblem. 

Värdefull burk

Varför sparade jag inte några av dessa stora plåtburkar från 70-talet när kaffe i 1-kilosförpackning var den vanligaste lockvaran?  Lyxmoccaburken på bilden betingar just nu 50 kr på Myrorna.

Bra bok till lågpris

Snöklocka eller klosterlilja kallas denna vackra växt som nu blommar på mitt fönsterbräde. Har sett den tidigare i Vadstena där den bildar en stor blommande snöklockeäng.

"Det började med att jag såg en bok om äppelträd på biblioteket. Längst bak i den stod om boken Tankar om glädje och vardagslycka. Nu har jag läst den. Så bra, så bra den är. Jag blev både glad och stärkt av den."

Så står det i ett läsarbrev som bokförlaget Pagina översände till mig i går. Tack, snälla! Boken finns till lågpris på rean just nu.

Så minns jag Gunhild Kyle

Gunhild Kyle har dött 94 år gammal. Jag träffade henne och hennes syster under en kursvecka i Rättvik och året måste ha varit 1982 eller 1983. Vi var där för att lära om avspänning och göra  avslappningsövningar. Bland annat fick vi ligga på golvet med små hårda bollar under ryggen, minns jag; först gjorde det väldigt ont men sedan gav ryggmusklerna efter och bollarna kändes inte längre.



Gunhild Kyle och hennes syster var båda förtjusta i Jane Austens roman Emma som jag sedan läste när jag kom hem. Hon hade en blus i ett sextiotalsmönster. Efteråt hittade jag i gömmorna en liten duk med samma typ av mönster. När jag lägger fram den, och när jag ser Emma i min bokhylla, tänker jag på Gunhild Kyle som 1984 blev professor i kvinnohistoria och kom att uträtta så mycket.

Gala utan tacktal, tack!

Läser att vid det här årets Oscarsgala blir det inga tacktal. Tacktal är förbjudna. Orsaken är de vikande tevepubliksiffrorna för Oscarsgalan. Kan vi inte göra likadant i Sverige? Förbjud alla dödstråkiga, pinsamma tacktal vid Guldbaggegalan som får det att krypa i oss tittare. Alla får säga "Ett varmt tack till alla inblandade" och därefter måste vinnaren säga något spirituellt i tre meningar. Gör hen inte det, blir det aldrig mer något pris.

Joyce Carol Oates skriver om sig själv

Titta noga, detta är Happy Cat som jag mötte vid stranden av Mälaren

När man blir gammal börjar man läsa biografier. Jag har gjort det länge. Författarbiografierna är den  bästa läsningen. Nu senast har jag plöjt The Lost Landscape, A Writer´s Coming of Age av Joyce Carol Oates som handlar om hennes uppväxt på en farm i västra New York State. Familjen -- mamma, pappa, yngre bror och de ungerska morföräldrarna -- odlade grönsaker och frukt, mest Bartlettpäron. Varje höst suckar alla i familjen över hur fort päronen mognar över och blir förstörda. Den lilla flickan är känslig och receptiv och observerar allt omkring henne; bästa vännen är en röd höna, Happy Chicken, som kommer när Joyce ropar på henne.

Vi vet att Joyce Carol Oates är snabb. Det förvånar inte att hon var en sprinter som sprang fortare än kamraterna. Hon skriver snabbt och har gett ut en mängd prisade romaner och faktaböcker, samtidigt som hon arbetat som universitetslärare. Och hon bestämde sig fort för Raymond Smith som hon träffade som ung student på universitetet. De möttes 23 oktober 1960, förlovade sig efter en månad och gifte sig 23 januari 1961. I boken A Widow´s Story berättar Oates om makens bortgång 2008 och sin stora saknad. Året därpå, 2009, ingick hon äktenskap med psykologiprofessor Charlie Gross och jag vill tro att de är lyckliga tillsammans.

Att vara ansiktsblind

Ristade vikingarna  runor i is med sina flintspetsar? Klart att de gjorde. Men om deras verk blev så fina som detta ristade isblock från stranden av Sigtunafjärden vet vi inte. Lägg märke till drakhuvudet längst ned t v.

När man har en funktionsnedsättning blir man ledsen när någon hånar människor med den, eller en annan, funktionsnedsättning. I förra veckan var det Per Naroskin som i radioprogrammet Spanarna gjorde sig lustig över en ansiktsblind kvinna som han iakttagit på ett mingel. Hon hade sagt till en kvinna som kom fram och hälsade på henne: "Vi har säkert träffas, men jag känner tyvärr inte igen dig, för jag är ansiktsblind".  För att i nästa stund säga till en man:  "Hej, det var längesedan!" Hur ansiktsblind var den här kvinnan egentligen?

Per Naroskin, jag vill att du ska veta det här: Ansiktsblinda har svårt att minnas ansikten men det går om man får träffa en människa många, många gånger. Jag skulle säkert kunna börja känna igen dig, Per, om vi gick samma språkkurs och träffades varje vecka under en termin. Den ansiktsblinda kvinnan du stötte på kanske träffade en f d älskare eller en arbetskamrat från skrivbordet intill som hon inte sett på en månad för att han hade varit bortrest på uppdrag i Asien, det är klart att hon kände igen honom.

I går talade jag med Kerstin Matz, kollega från min tid på tidningen Expressen. Vi kom in på vår ansiktsblindhet. Kerstin berättade om när hon senast var i Paris och handlade i Mariage Frères, Europas äldsta tebutik grundad av ett par ryska bröder. Där är den omständliga proceduren den att man ska välja tesort hos ett biträde, betala hos en annan och sedan tillbaka till den första för att visa kvittot och hämta teet. Då gäller det att känna igen sitt biträde och det är inte lätt när samtliga är herrar klädda i samma stiliga uniform. En mardröm för en ansiktsblind, förstås.
Kerstin hade frågat det ena biträdet efter det andra men ingen ville kännas vid hennes inköp. Det visade sig att Kerstins expedit hade gått ut på lagret....

Jag vill till den här butiken nästa gång jag är i Paris, men jag tänker förklara mitt dilemma och be expediten att spana efter mig så att jag får lämna kvittot och hämta ut mitt te utan någon ångest.

Stark film om Dalton Trumbo

Att Audrey Hepburn spelade huvudrollen i "Prinsessa på vift" vet alla i min generation. Det var från den filmen som jag lärde mig det rationella greppet att knäcka två ägg samtidigt, ett i varje hand (om jag nu inte blandar ihop Hepburns filmer).

Men vem visste att det var Dalton Trumbo som skrev filmen och fick en Oscar för det?  Filmen om Trumbo går nu i Sigtuna på vår utmärkta biograf. En stark film om tiden när alla med kommunistsympatier svartlistades i Hollywood och fick gå utan jobb. Och Hedda Hopper (spelad av Helen Mirren) var en satmara.

Ruggigt om hökar

Vad jag gillar den amerikanska attityden till litteratur. När New York Times Book Review listar de 10 bästa böckerna för år 2015 anger de självklart 5 fackböcker och 5 skönlitterära böcker. En svensk tidning, tror jag, skulle ha räknat upp 9 romaner och 1 faktabok.

Av alla 10 böckerna har jag läst bara en: H is for Hawk av Helen Macdonald. Den handlar om hur författaren, som varit starkt intresserad av falkar sedan hon var barn, köper en duvhök -- goshawk -- som hon tränar samtidigt som hon brottas med en depression efter faderns död. Jag hade dubbla känslor för Helen Macdonald under läsningen. Dels var hemskt att läsa om den stackars höken som sitter fängslad i hennes bostad och tillåts komma ut ibland, t ex på promenader i villakvarteret. Och dels var det fascinerande att följa träningen av den stora fågeln och vara med när den jagar kaniner och fasaner. Det var mycket jag inte visste tidigare. Som detta att duvhöken inte börjar med att döda sitt offer. Den hugger in på kaninen som dör under måltiden.....

Duvhök avbildad i det stora verket Svenska fåglar av M W och F von Wright

Sparvhök från Svenska fåglar av M W och F von Wright

Bland de fem bästa faktaböckerna finns också Empire of Cotton av Sven Beckert, en bok om bomullens historia; den skulle jag verkligen vilja läsa. På annan plats i tidningen läser jag att det har kommit en bok som säkert intresserar de hästbitna:  The Horse. The Epic History of Our Noble Companion av Wendy Williams.