Min tysta stora helg

Röd kastanj blommar på Bergianska trädgården

Talgoxparet försmådde vårt utbud av fågelholkar och valde istället att bygga bo i en trångt utrymme intill glasverandataket. Varje måltid och kaffestund på verandan livas upp det aldrig avstannande kvittret från små hungriga fågelungar och de ansvarskännande föräldrarna flyger av och an.

Vår matsedel i slutet av maj, början på juni livas upp av det vi kan hämta från trädgården. Först är det ramslök, därefter gräslök och sparris (men den gillade inte att bli flyttad). Just nu kan vi plocka vildväxande vårmusseron att steka. Mycket gott.

Ja, de första tio nätterna i juni är min tysta stora helg som jag hela året längtar till och saknar när den är förbi. Aldrig har den varit så vacker på mitt älskade Övralid som nu. Mol ensam har jag gått i den nattliga stillheten och klappat träden och de stora stenblocken. Det är bara synd att man en gång måste dö. Det är väl att man har det oförgätliga ordet: "När jag är, är icke döden och när döden är, är icke jag.

Så skrev Verner von Heidenstam den 3 juni 1933 i ett brev till John Landquist (återgivet i den senares bok Som jag minns dem från 1949) som jag läser för G. Men G håller på de sista tio dagarna i maj, då är grönskan skirare. Vi enas om att då, för snart 100 år sedan, på Heidenstams tid, kom våren senare än nu.
När vi går ut i den tysta stora natten för att klappa äppelträden, känner vi den starka underbara doften av kaprifol.