För mycket GABA

En kväll i veckan under sommaren brukade Friskis och Svettis köra ett pass på ängen nära var jag bodde tidigare. Det såg roligt ut men jag hoppade aldrig in i ledet, det var inte att tänka på. Motionsformen kräver att man tar snabba, intrikata steg till vänster och höger, bakåt och framåt, allt på en gång. Sådant får mina ben att trassla in sig, jag klarar det inte. Den gången jag försökte, såg jag andra som snubblade på samma sätt. De gick nog också därifrån stukade. Vissa av oss har svårt när det kommer till mer avancerad motorik än vad som krävs i vals och foxtrot och vi blir aldrig duktiga pianospelare. Nu kan vi skylla på för mycket GABA.

Forskare vid University of Oxford kommit fram till att signalsubstansen GABA kan spela roll för motoriken (Current Biology, 3 mars 2011). Man behandlade en grupp försökspersoner med en metod kallad tDCS (transcranial direct current stimulation) som sänker GABA i hjärnan. Personer som var duktiga på att lära in nya, snabba fingerrörelser var också de som visade stora förändringar i GABA vid behandling.

Lyckligare i Gnesta

Hanna Hellquist har nu avslutat sin teveserie om lyckan. Hon har tagit upp många bra saker i programmet som till exempel att det är bra för välbefinnandet/lyckan att göra något för andra människor, att försonas med sin ovän, att visa tacksamhet mot den som gjort viktiga saker för oss. En grupp människor i Gnesta har gjort just sådant under seriens gång och höjt sitt lyckoindex en grad (enligt enkätsvar före och efter) vilket gör Hanna Hellquist stolt.

Vad jag inte förstår är att hon i det avslutande programmet uttalar sig föraktfullt om tidningar med artiklar om hur man kan höja sitt välbefinnande och känna mer lycka. Varför är det bra att göra en åtta veckor lång teveserie om lycka (med intervjuer av våra vanligaste kändisar) men dåligt att publicera en tidningsartikel i samma ämne?

Blev programledaren själv lyckligare under de åtta veckorna? Vi vet inte. En tittare hade skickat Hanna Hellquist sitt recept för lyckan: Någonting att göra, någon att älska och något att se fram emot. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Det har gått framåt

Ringde C i går. Vi enades om att jämställdhetsfrågan har gått framåt, mycket har hänt sedan vi var unga. C berättade om en händelse från sin tid som enda kvinna i en ledningsgrupp. Vid varje möte avnjöts kaffe som serverades av C (samma sak skulle inte hända i dag, dagens unga kvinnor ställer inte upp på det). En dag rann sinnet över. När chefen sa ”Ska vi ta kaffet nu, C?” svarade hon ”Varför just jag?” Ett par killar hoppade genast upp och fixade kaffet. Därefter serverade C aldrig kaffet mer.

Sens moral: Män tar sig rättigheter så länge vi tillåter dem att göra det, det är inte ett dugg konstigt. Vi måste själva ändra på sakernas tillstånd och vi kan göra det också. Yes, we can.

C och jag blev rejält oense vad gäller kvotering. Jag vill att kvinnor kvoteras in i styrelser under en period av 10 år, för på den kanten har det ju hänt knappast något. C är rädd att det kommer in kvinnor som saknar tillräcklig kompetens. Vi enades om att återkomma till kvinnofrågan om inte förr så nästa år den 8 mars.

Internationella kvinnodagen

I dag står följande på mitt program:
• Sända en tacksamhetens tanke till alla kvinnor världen över som baxat kvinnosaken fram till 2011. Må vi alla göra vårt bästa och må andra andra framöver ha ork att fortsätta driva frågan om jämställdhet.
• Ringa ett par kvinnliga vänner som jag inte talat med på länge.
• Skriva till Riksbanken och föreslå dessa motiv för de kommande nya sedlarna: Drottning Kristina och Sophie Brenner, Sveriges första kvinnliga författare.
Har du andra förslag? Skicka dem till: sedlarmynt@riksbank.se

Vilda djur

Året om kan jag följa den vilda faunan. Ute smyger rådjuren -- det huserar en flock på fyra djur i skogen ovanför oss -- desperata av hunger. De tittar på magnolian men den står inhägnad i år.

Inomhus, i garaget, möter jag husspindeln som mäter fyra cm (med krumma ben, se min bild). I går låg det tomma skalet av en gulvit larv mitt på golvet i vardagsrummet. Varför? Kan det ha ramlat ned från taket? Det sunda förnuftet kan egentligen inte besvara en enda fråga, skriver Torgny Lindgren i Minnen (en nätt bok som man läser på en kväll).

Den mannen skriver inte ett sant ord. Romanförfattare gör inte det. De hava icke förmågan. Men Lindgren roar oss storligen med sin fabuleringsglädje.

Skriv om det som gläder dig

Rune läste min blogg häromdagen och vill kommentera den så här:
”Att systematisera sina tankar känns genuint bra. Då kan man få ett rimligt perspektiv på vad man upplevt, även om det är negativt och uppskakande. Jag ser skrivandet som ett sätt att ”tvinga sig” att systematisera. Det finns andra metoder också.

Men jag ser det tillika som mycket värdefullt att skriva ner sina positiva upplevelser. Därigenom kan man kreera en plattform, ett fokus och ett avstamp till en vidare levande utveckling fylld av dynamik. Min favoritförfattare är Harry Martinson. Han kunde på några få rader, i bunden form, samtidigt spegla allt från atomkärnans inre till insekternas liv och vidare till mänskliga relationer och universums gåtor. Tala om perspektivskapande!”

Rune, jag håller med dig helt och hållet. Forskning har visat att ett av de bästa sätten för att känna ett större välbefinnande -- mer lycka -- är att varje kväll skriva ned positiva saker som har inträffat under dagen. På det sättet får man upp ögonen för hur mycket bra som ändå händer, hur mycket det finns att glädjas åt och vara tacksam för. I går kväll kunde jag ha skrivit upp det här: 1. Jag ringde Lisa som jag träffade som barn; jag har sedan mött henne bara en gång, på 80-talet, men vissa människor är lätta att samtala med också efter flera decenniers frånvaro. 2. Det var sol och jag tog en tur med sparken på Sigtunafjärden. 3. Det har kommit en ny stor bok om familjen Tessin skriven av Jan Mårtenson med foton av Ralf Turander. Ett praktverk som jag lånade hem från biblioteket och längtar efter att få försjunka i.

Harry Martinson var en underbar författare med en särskild plats i mitt hjärta. Han och hans fru bodde i en villa nära mig i Sollentuna (svärföräldrarnas villa). När jag läser Harry Martinson har jag hans trädgård med äng istället för gräsmatta för mina ögon, en äng som måste ha rymt alla de insekter han tyckte om iaktta.

Litterära katter

Tant Grön i Sigtuna har stängt sin butik och man får inte längre beundra den storväxta svartvita katten Esmeralda som brukade dominera butiksfönstret mot Stora gatan. Alla som älskar katter kan istället titta in på ”the catalog” www.abebooks.com/books/bookseller-bookshop-bookstore/cats Där presenteras i text och bild en rad älskliga katter som residerar i olika boklådor världen över.

Bilden visar Samuel Johnsons katt Hodge som står staty utanför hans hus vid Gough Square i London. Johnson brukade själv gå ut och köpa ostron till sin favorit.

Prata om det

Vi måste börja prata om viktigare saker än melodifestivalen, vi måste börja prata om kött, skrev mediekrönikören Kristin Lundell efter att teve visat den franska dokumentären Stek åt alla (visas fram till 22 mars på SVT Play). Ja, det pratas mycket om växthusgaser och miljöförstörande ämnen och glaciärernas försvinnande men just köttets roll som miljöbov står sällan i fokus. Ingen får andas att svenska konsumenter kanske borde njuta färre gånger i veckan av kött. Stek åt alla är inte lika underhållande som en schlagertävling eller danstävling i teve men det är ett viktigare program.

Om efterfrågan på kött fortsätter att vara så stor som i dag, måste produktionen i världen fördubblas fram till 2050. I Amazonas skövlas skogen hej vilt och till 80 procent är det köttindustrin som står bakom, nötkreaturen behöver betesmark. Köttindustrin använder också mycket konstgödsel, bekämpningsmedel, bränsle till lastbilar med mera.

I programmet får man veta att om Belgiens befolkning skulle införa en köttfri dag i veckan skulle det ha samma effekt som att ta bort en miljon bilar under ett år. Skulle en köttfri dag i veckan vara en alltför stor uppoffring?

För övrigt anser jag att vi borde klara oss utan skumgodis. En påse skumgodis har lika stor klimatpåverkan som en portion fläskkött visar en studie från Institutet för livsmedel och bioteknik.För att tillverka ett kilo skumgodis krävs 3,6 kilo ingredienser och det är dessa som bidrar till utsläppet.

Skriva om det

Prata om det, ja det ska vi göra. Den som varit utsatt för ett övergrepp har allt att vinna på att inte hålla tyst. Därför är det underbart att människor har börjat öppna sig och berättar om övergrepp som drabbat dem, till exempel sexuella övergrepp i gråzon eller otvetydig svartzon. Gå till #prataomdet och läs berättelser skrivna av kvinnor (och några män).

Vår hälsa gagnas av att vi berättar om uppskakande händelser som vi varit med om. Det finns många studier som visar det (mer om det i min bok Tankar om glädje och vardagslycka). Att traumatiska upplevelser, som gnagt långt inne i själen under flera år kanske, får komma ut är positivt för din mentala och fysiska sundhet. Du behöver förstås inte publicera dig på nätet. Det räcker med att du skriver av dig, sedan kan du lägga din berättelse i en låda eller riva sönder den. Det viktiga är att du får ned din berättelse på papper -- det är ett sätt att tänka över den, bearbeta den och skjuta den ifrån dig så att den inte tynger dig lika mycket längre.

Skriv om det som plågar dig! James Pennebaker, en av dem som forskat på effekten av att skriva av sig, har lagt sina skrivråd på nätet; sök Pennebaker och sedan Writing and Health: Some Practical Advice. Här är några av råden:
1. Skriv om sådant som du tänker mycket på eller som du känner stark oro för
2. Skriv om det du drömmer om
3. Skriv om sådant som påverkar ditt liv negativt i alltför hög grad
4. Skriv om sådant som du har undvikit att tänka på under lång tid

Skriv om samma sak under en halvtimme varje dag eller skriv om ett nytt ämne varje dag. Om du inte vill eller kan skriva, så tala in din berättelse, det hjälper också, säger Pennebaker.

Det finns små vardagskränkningar som inte är ett dugg traumatiska men ändå kan lämna en smått skakad. Sådant kan man också skriva av sig. Som jag gör nu:
När jag senast var på biografen i Sigtuna för att se en föreställning från Metropolitan Opera kom en ensam, välklädd man och satte sig intill mig. När ljuset hade släckts ville han lägga sin arm på armstödet. Självklart hade han rätt till det, vi kunde turas om, men just nu var det mitt. När mannen kände att armstödet var upptaget, försökte han knuffa bort min arm. Skulle han ha gjort likadant mot en manlig stolsgranne? Nej, det hade ju varit oförskämt. Det är lika oförskämt att göra så mot en kvinna, men den för mig okände mannen tänkte inte på det viset. Jag hade aldrig tidigare stridit om ett armstöd men nu var det skarpt läge. Nej, det blev inget trevligt småprat i pausen.

Borde jag inte ha förståelse för mannen? Jo, det borde jag. Han är van vid att breda ut sig. Hans fru låter honom ha hela stödet hela tiden. Men jag vill se honom som påverkbar. Han kommer att inse att det är nya tider, jämställda tider.

Glad och lycklig

Tänker man efter har vi allihop som lever i ett välordnat land varje dag många saker att vara lycklig för. Lycklig för sådant som ligger nära oss -- till exempel att våra anhöriga har det bra, att våren närmar sig -- och för sånt som ligger mer perifert. En av många saker som gläder mig just för tillfället är att prins William är på väg att gifta sig med en kvinna som verkar vara en helgjuten, varm person.

Nyss kunde man läsa i engelsk dagspress att prins William och Kate Middleton har gjort sitt första framträdande efter förlovningen. Kate fick mer än godkänt. Hon tryckte händer, log och småpratade. I varje tum en fantastisk blivande drottning, lyder omdömet.

Tidningen redogör för Kates klädsel och läsaren delges såväl pris och ursprung. En diminutiv hatt i brunt prydd med fjädrar, vintage-knappar och en liten brosch, pris ungefär 500 pund. En ljusgrön kappa i Shetlandsull med bruna sammetsdetaljer som -- hör här -- Kate bar redan 2006 (men nu kortats till ett stycke ovanför knät) och en brun liten väska. Till detta bruna handskar och en brun halsduk. På halsduken sågs en lapp med tvättinstruktioner och det, förstår man, var en blunder men strunt i det menar modejournalisten, det är mänskligt att fela till och med för en blivande stilikon.