I Uppsala

I lördags gav Dagens Nyheter Sigtuna stadshotell högsta betyg, fem stjärnor. Gratulerar! Samma dag tog G och jag in på Villa Anna i Uppsala, ett annat hotell som Dagens Nyheter gav fem poäng för en tid sedan. Villa Anna är värd sina poäng fullt ut. Middagen och frukosten omfattades av samma höga ambition. Sängarna var så sköna att vi sov tio timmar, det har inte hänt förr.

Vi åkte till Uppsala för att se Tage Andersens kameliautställning i Botantiska Trädgården. Kameliorna var rikblommande och tjusiga. Men det bästa var att inträdesbiljetten också gällde Tropiska Växthuset några meter bort. Där kunde man gå in i flera olika rum som rymde mängder av underbara blommor. Rosenskärm hette en fantastisk blomma som jag kommer att minnas.

I dag börjar Johan Rabaeus läsa den nya radioföljetongen Hetta av Ian McEwan. Den tänker jag följa.

Musik bakom leendet

Det finns ingen tavla som debatteras så ofta som Mona Lisa. Än analyseras färgpigmenten i tavlan, än hennes ögon, händer eller leende. Varför har hon inga ringar eller något i händerna? Ser man små bokstäver i hennes pupill som Silvano Vinceti påstår?

Varför ler den vackra kvinnan svagt? Därför att målaren Leonardo da Vinci ville måla en nöjd modell och såg till att hon hela tiden underhölls av sångare och musikanter, säger en teori.

Vem var Mona Lisa?

Var Lisa Gherardini modell för Leonardo da Vincis berömda målning av en gåtfullt leende kvinna? I slutet av april kommer konstvetaren Silvano Vinceti att starta en grävning under det tidigare klostret St Ursula i Florens där det antas att Lisa Gherardini dog och begravdes 1542. Vincetis förhoppning är att man ska hitta tillräckligt mycket av Lisas skalle för att kunna rekonstruera hennes ansikte och sedan jämföra det med ansiktet på den berömda tavlan i Louvren.

Blå fägring

Är du inne i Stockholm någon av dessa dagar, gå gärna till Adolf Fredriks kyrka. I ett hörn av kyrkogården är marken blå av Chionodoxa luciliae, även kallad vårstjärna, som man blir lycklig av att se.

Nära den blå prakten står ett mindre stenhus kallat Skolhuset. Där finns ett café som serverar lätta luncher till överkomligt pris.

Släkten Munthe och Beateberg

Vem bor riktigt fint om inte chefredaktören för Vi i villa, Stina Abenius. Hennes hem Beateberg i Nacka presenterades med många bilder i Dagens Nyheters bostadsbilaga den 25 mars och i Svenska Dagbladet den 9 april. På samma plats i Nacka fanns tidigare ett hus tillhörigt Henrik Munthe, hovrättsråd vid Svea hovrätt. Henrik Munthe (född 1798) var son till en kusin till Johan Lorenz Munthe, borgmästare i Eksjö; visan om borgmästar Munthe som red på sin Brunte handlar om denne man.

Under några år var Henrik Munthe förmyndare för Jenny Lind som hade stora framgångar ute i världen och blev förmögen. Efter hennes giftermål förblev Henrik Munthe sångerskans kapitalförvaltare och goda vän. Jenny Lind undertecknade gärna sina brev till Munthe med Äldsta dottern.

I SvD skriver journalisten Elisabet Bromée att Beateberg har sitt namn efter Henrik Munthes hustru. Det stämmer dock inte. Beateberg fick istället sitt namn efter Beata Lovisa Drake af Hagelsrum (död 1830) som gifte sig med Carl Munthe, son till borgmästaren i Eksjö. Parets dotter Sophia Amalia (född 1802) gifte sig 1828 med Henrik Munthe, tremänning till Carl.

Det var den trädgårdsintresserade Carl Munthe som 1808 sådde äppelkärnor och fick fram det goda rödskimrande äpplet som kallas Munthes rosenäpple. Mer om den historien och det vackra äpplet i min bok Svenska äpplen. Mer om Beateberg, Jenny Lind och släkten Munthe i boken Jenny Lind och sångens Beateberg av Curt Munthe utgiven på Natur och Kultur 1960.

Sällsynt lilja

Här en närbild av den vackra klosterliljan i Munkträdgården i Vadstena. De vita kronbladen har ett lite varierande utseende. Uddarna kan ha gröna, gulgröna eller gula fläckar.

Sune Zachrisson, som räknat alla klockor på ett område av en kvadratmeter, beräknar att munkträdgården i Vadstena rymmer bortåt 40 000 blommande stänglar. Därmed torde den ovanliga klosterliljan -- även kallad vinterliljan eftersom den börjar blomma så snart snön har smält bort -- ha sin rikligaste svenska förekomst just här. Förekommer även på Kinnekulle och i Skåne.

Svemester i Vadstena

I fredags åkte G och jag till Vadstena för att skåda vad jag i flera år längtat efter att få se, nämligen blommande klosterliljor, Leucoinum vernum, i munkträdgården. Marken mellan äppelträd och päronträd var precis så vit av blommor som jag hade hört. Sune Zachrisson, som är född i Vadstena och nu har återvänt till staden, visade oss trädgården och klosterområdet. En blåsig dag men vad gjorde det, när det är så otroligt stimulerande att bli guidad av en expert på stadens historia. Sune är författare till den lilla boken Vadstena, en rundvandring i Birgittas stad.

Det finns flera möjligheter att övernatta i Vadstena men vi valde hotellboende på Vadstena folkhögskola och vårt rum i ett tegelhus ritat av Nils Tesch gav fantastisk utsikt över Vättern några få meter bort. Västergötland skymtade i fjärran som en blå strimma. Stor god hotellfrukost på Klosterhotellet ingick i det rimliga priset.

Tragisk brist på jämställdhet

Om någon skulle ha fått för sig att Sverige är ett modernt, jämställt land – titta på vilka som leder teveprogrammen. Trots att det inte saknas begåvade kvinnor ges de eftertraktade programledarjobben till män. Ändå har SVT en jämställdhetsklausul att handla efter.

Stilla flyter dan

Ibland blir man rejält överraskad. Som när jag fick för mig att söka efter Lisa Myrestam på nätet. Jag träffade Lisa när jag var barn, hennes mamma och min moster var väninnor. Sedan dess har vi setts en enda gång, i början av 1980-talet.

Nu ser jag på nätet att Lisa sedan slutet av 90-talet har gett ut tre diktsamlingar på förlaget Ord & Visor. Jag beställer en av dem, läser och ringer Lisa för att gratulera. Hennes dikter, underfundiga och ofta humoristiska, får läsaren att tänka till. En och annan aforism ger Lisa oss också. Svårast att föredra är egna fel hos andra, är en sådan.

I dag ska jag skriva lite, städa lite, laga lite mat. Stilla flyter dan, som Lisa Myrestam skriver i en av sina böcker.

Bilden visar det gamla kortregistret på Sigtunastiftelsens bibliotek. Murgrönan är på väg in. Klicka på bilden så blir den större.

Hunden ensam i naturen

Det är roligt att köpa fina böcker på loppis. Man vet aldrig vad man kan hitta i boken, personliga bokmärken eller säregna marginalanteckningar.

Häromdagen, efter att ha sett Kerstin Ekman på Babel, tog jag fram hennes bok Hunden, en berättelse om en valps överlevnad i naturen. Kerstin Ekman har på ett beundransvärt sätt levt sig in i hundens nosande, strövande och sökande efter mat och vatten.

Inne i boken ligger ett stort bokmärke som förre ägaren klippt till av en bit gul kartong från ett reklammaterial producerat av Vaulunders förlag i Västmanland som, läser jag, bland annat ger ut Lars Anderssons dikter (detta var på 198o-talet, förlaget verkar vara nedlagt i dag). En av dikterna kan jag läsa på bokmärkets baksida:

När man är kissnödig
måste man räcka upp handen
vänta tills fröken ser en
ställa frågan:
Får jag gå på toaletten?

En gång gick jag på toan
för att sträcka på benen
dricka lite vatten
och göra grimaser i spegeln.