På besök i Markaryd

För att komma till Markaryd åker man först till Hässleholm och byter sedan till ett pågatåg. När vi närmar oss Markaryd säger högtalarrösten:  "Tåget anländer nu till slutstationen. Tåget kör inte vidare". Jag kan inte missa att det är dags att gå av.

Efter att ha träffat jättetrevliga människor på biblioteket och föreläst om prokrastinering sov jag över på Stora Hotellet och använde förmiddagen till att skriva. Utcheckning var kl 11 så jag fick lite tid att utforska orten innan tåget gick. Jag kan berätta att i Markaryd finns ett spa med små fiskar som putsar dina fötter släta. Det hann jag tyvärr inte testa, men fiskspat är ett skäl att komma tillbaka.

Mittemot hotellet ligger ett Conditori där jag slår mig ner. Borden omkring mig upptogs av unga män som alla hade beställt en halv fralla med pålägg och en bakelse. Standard vid lunchtid i Markaryd? Ja, macka och bakelse tillsammans var vanligt, bekräftade biträdet bakom disken.

På tåget försöker jag lugna ned mig. Om killarna fortsätter med sitt dagliga bakelseätande tar det en ända med förskräckelse, då är de snart lika runda om magen som de gamla farbröderna vid borden intill. Men varför ängslas, det kommer givetvis inte att hända. De här fina grabbarna kommer inom kort att träffa unga, smarta tjejer som påminner dem om kostcirkeln och varnar för att Napoleon och Budapest bygger buk, inte muskler.

Hallå konsument!

När jag senast skulle ut och resa -- till Alvesta för att föreläsa om prokrastinering  -- blev jag hejdad av en ung kvinna i grönt som ville ge mig en kulspetspenna. Kvinnan kom från Konsumentverket som hade en kampanj på Stockholms central den dagen i förra veckan för att lansera sin nya tjänst "Hallå konsument", en upplysningscentral som vi kan ringa när vi osäkra på någon vara, någon faktura, något avtal.

Detta måste vara det bästa som hänt hittills i år. Jag har tyckt att det varit svårt att komma åt och få hjälp av all kunskap som finns på vårt konsumentverk. Nu kan vi ringa 0771-525 525 varje vardag mellan 9-17. "Prata med oss innan du skriver under" står det på pennan. Det tänker jag göra.

De första tulpanerna har slagit ut i parken intill Humlegården, Stora gatan, Sigtuna

Här är mitt liv

Alla människor har en ask med gamla nycklar. Eftersom jag är i städa-upp-tagen tömde jag morfars gamla svepask (med bokstäverna NGB inbrända i locket, NGB för Nils Granberg) på alla nycklar som hade samlats där.

Små och stora nycklar. Några är ensamma nycklar, andra kommer i par. Det är omöjligt att veta var alla nycklarna kommer ifrån. De minsta nycklarna har gått till resväskor, de lite större till cyklar, tror jag. Sedan är det nycklar till lägenheter som jag har bott i och kanske till företag där jag har varit anställd.

Den gamla bruna nyckeln längst ned till höger måste komma från mitt barndomshem  --- kanske har den gått till en förrådsdörr -- men varför har jag sparat den? Och den egendomliga nyckeln snett ovanför, vad har den tjänat till?

Om jag hade tillgång till nycklarnas historia, skulle jag ha en berättelse om mitt liv.

Vad jag inte förstår

Varför visar man tunnelbanetågens avgångstider vid Karlbergs pendeltågsstation? Inte ens Usain Bolt skulle hinna med Hässelbytåget som går om 1 minut. I alla fall inte utan att meja ned män, kvinnor och barn på trottoaren.

Såg nyss en man med vackra gula manchesterbyxor. Varför finns bredspåriga manchesterbyxor bara för män, inte för kvinnor?

Varför är det alltid tre män och två kvinnor som medverkar i teveprogrammet Stjärnorna på slottet? När man varannan gång kunde bjuda in tre kvinnor och två män?

Varför måste jag se reklam i 15 minuter när jag har betalat för att se en film? Bioreklamen borde komma på slutet och de som vill sitta kvar och se den köper biljett till lägre pris.

Varför har inte Agne och Agnes delad namnsdag? När Ingvar och Ingvor har det?  Och Ernst och Erna?

Skogstokig kommer av ordet oxtokig, menade språkvetaren i radioprogrammet Språket häromdagen. Oxar blir inte tokiga, de är tröga, stabila djur. Men en ko som längtar efter en oxe eller tjur kallades förr oxtokig, sa språkvetaren. Längtar kossan verkligen efter en oxe? Är det inte en tjur? Varför sa man inte tjurtokig?

Glad påsk med perfekta ägg!

"Spanarna" är det bästa som radion har. Jag lyssnar med entusiasm på varje program och lär mig allt möjligt. I går fick jag veta av Göran Everdahl hur man pocherar ägg: man häller ägget i en sil så att den tunna äggvitan rinner av och sedan snabbt ned med ägget i kastrullen.

Eftersom jag numera aldrig prokrastinerar med något, gick jag direkt ut i köket och tog fram ägg, sil och kastrull. Och har man sett, mina pocherade ägg blev formsköna skapelser! Perfekta, faktiskt.

Målaren Piero di Cosimo, son till hantverkare,  föddes i Florens 1462. I Washington DC har man ställt ut 44 av hans verk. Giorgio Vasari, som var samtida, skrev i sin biografi över Piero att målaren inte stod ut med spädbarn som gråter, män som harklar sig, munkar som sjunger och klockor som ringer. Vasari berättade också att målaren avskydde att få huset städat och att han levde på ägg; han kokade 50 ägg åt gången när han ändå kokade klister. Ska vi tro på det? Nej, Vasari misstänks för att ha skarvat en del. Den som äter 50 kokta ägg innan de blir dåliga -- och på 1400-talet fanns inte kylskåp -- kommer att bli sjuk. Några små ägg till påsk kan vi dock unna oss.

Vägg vid Stora Gatan i Sigtuna.

Glad påsk till alla, med eller utan pocherade ägg!

Vi börjar som en blastula

Nationalmuseum ska göra PR för BMW. Det är inte utan att man sätter i halsen när man  läser det i dagens tidning. I gengäld får muséet lite sponsorpengar och några eleganta bilar. Finge jag bestämma skulle personalen ratta enklare fordon och Nationalmuseum skulle slippa bli komprometterat som kontrakterat reklamorgan.

Vi börjar alla som en blastula. Jag tänkte på det när jag besökte Nationalmuseums utställning "Subjektiviteter " på Kulturhuset nyss. Människan startar sitt liv som en vätskefylld bubbla, en blastula, som sväller, klyvs och utvecklas under nio månader och 18 år till den komplexa varelse som vi kallar för en vuxen människa och som kan le, skratta och säga kärleksord men också rasa och förbanna.

Är inte den sinnrika lampa jag hittade på utställningen en bild av livet? En lampa som avger en skimrande såpbubbla som växer sig allt större för att efter några sekunder falla av och ligga kvar en stund som en våt pöl. Jämfört med universums långa historia varar ett människoliv bara några ögonblick........

När konsthantverket blev konst

Lyssnade på Kerstin Wickman, professor em., som talade om konsthantverkets historia i Märsta konsthall i förra veckan. Vad hände under 1900-talet? Framsynta kvinnor i Sverige startade Svensk Hemslöjd och det goda hantverket fick en skjuts. Karin Larsson, som skapade egna mönster och modeller, och Ottilita Adelborg har betytt mycket.

Duktiga formgivare som Viola Gråsten tog senare fram spännande modeller till kuddar, tyger, ryor med mera. Man började sätta ihop färger på ett nytt sätt -- före andra världskriget var rött och rosa en omöjlig kombination. Fick man kombinera rött och lila? Skulle inte tro det.

Kerstin Wickman sa inte det här, men det förefaller mig som om den nya lössläpptheten vad gäller färger och mönster går hand i hand med den sexuella frigörelsen, kvinnornas avsked till den modellerande korsetten, ett ökat resande ut i världen och en vaknande medvetenhet om andra kulturer än vår egen.

Omkring 1950 började konsthantverket betraktas som konst, sa professor Wickman. Konsthantverket kom in i finrummet och fick högre status. Den roliga handtuftade mattan ovan med titeln "Frukost" är gjord av Maja Michaelsdotter Eriksson och finns med på årets Vårsalong på Liljevalchs.

I dag återbegravs Richard III

I England har människor drabbats av rojalistisk yra. Det är Richard III som är föremålet för storartade evenemang och processioner. Under tre dagar har allmänheten kunnat komma och skåda liket i katedralen i Leicester och idag ska han återbegravas (drottningen och Cameron har avböjt att närvara).

Kungen dog 32 år gammal i slaget vid Bosworth 1485 och hans sista ord (enligt Shakespeare) var: "My kingdom for a horse!" Varför återbegraver man honom? Ja men man hittade kungen för bara tre år sedan. Richard hämtades upp från jorden under en bilparkering i Leicester och stadens styresmänniskor jublade, kungen kommer nämligen att locka drivor av turister. Tack och lov fann man också en släkting, Michael Ibsen, som bor i London, och kunde via DNA-analys konstatera att det gamla skelettet med sin krokiga ryggrad och spår efter strider verkligen är Richard III. Ibsen, som är snickare, har tillverkat den eleganta kista som kungen nu vilar i.

Men var inte Richard en ondskefull kung med psykopatiska drag, har han verkligen förtjänat så mycket uppståndelse som inkluderar specialtillverkat öl med namnet White Boar (Vitt vildsvin ingick i kungens vapen), särskilda restaurangmenyer med fjortonhundratalstouche och kylskåpsmagneter med kungens porträtt? Mördade han inte små prinsar??? För en rikardian och medlem i Richard III-sällskapet var kungen inget annat än en fin, missförstådd  människa som utsatts för elakt förtal.

Det var tack vare den unga författaren och rikardianen Philippa Langleys intuition och hängivna letande som man hittade kungen där på bilparkeringen. För att veta mer om jakten på kvarlevorna av Richard III, gå in på http://www.richardiii.net/leicester_dig.php

Internationella glädjedagen

Bild från Sigtuna, sommaren 2014. När penséer tränger upp mellan hårda, grå gatstenar blir en människa glad.

I går var det vårdagjämning, grammatikens dag och den internationella glädjedagen, hörde jag på radion. Grammatikens dag anar jag att landets språklärare står bakom, men Glädjedagen är instiftad av Förenta Nationerna efter landet Bhutans initiativ. Samtidigt var det i går som glädjen över att våren stod för dörren förbyttes i sorg över ovälkommet snöfall som täckte krokus och scilla.

Hur mycket glädje upplevde jag under gårdagen? Jag tappade en skål som gick sönder, det var inte roligt. Åt en blodapelsin och kände att säsongen närmar sig sitt slut, inte kul. Sedan jag gick till biblioteket för att låna böcker. Ett besök på biblioteket har alltid samma snabba effekt på humöret -- så snart jag går över tröskeln blir jag lycklig för jag befinner mig bland vänner: den rara bibliotekarien och alla kära böckerna är mina bundsförvanter. De överger mig aldrig och när vi en dag i framtiden måste säga adjö, kommer det att bero på att mina ögon och mitt förstånd sviker mig.

Jag gick hem med boken Språket av Lars-Gunnar Andersson och Anna-Lena Ringarp som tidigare ledde radioprogrammet Språket. Där kunde jag läsa att he som förekommer i norra Sverige, bland annat i Västerbotten, kommer av häva som blivit enstavigt. "Det är förunderligt att resten av nationen inte känt behov av verbet he" skriver författarna. Ja, nog är det märkligt. När det är ett så praktiskt ord? En, som det står i boken, "lika enkel och elegant lösning som engelskans put".  Men he -- som ersätter ställa, sätta, lägga, placera -- kommer givetvis att ta sig in i rikssvenskan, det är bara en tidsfråga.

En kvinna har blivit nekad att ta namnet Svensson som nytt förnamn. Det var ogint. När man kan ha ett förnamn som efternamn -- tänk på Inger, Holger, Sigurd, Rune, Martin, Ingvar, Ruth, Kaj och Hugo  -- borde man väl också få göra tvärtom?

I det inre av Västerbotten har många, framförallt äldre människor, namn som deras föräldrar har skapat och som de är ensamma om (kan jag ha skrivit om detta tidigare?). På biblioteket finns en bok om dessa säregna namn skriven av Christina Falkengård. Själv kände jag tant Safira från en by i Norsjö kommun när jag var barn. Jag vet inte, kanske hade hon systrar som hette Granata, Smaragda, Rubina, Diamanta och Juvelia. Det var inte mycket de fattiga västerbottningarna kunde ge sina barn men ett stiligt namn kunde de alltid utrusta dem med, förklarar Christina Falkengård.

I USA kan man heta vad som helst. Dakota Johnson och Paris Hilton och Miranda July. Bra konstigt. Eller kanske inte konstigt alls? När jag tänker efter låter Halland Andersson, Kalmar Svensson och Lisa November riktigt bra.

Därför gör kärlek ont

Varför gör kärlek ont? Det måste Ester Nilsson (huvudperson i två romaner av Lena Andersson) ha frågat sig gång efter gång. "Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring" heter en bok av Eva Illouz som jag läser just nu. Författaren är professor i sociologi i Jerusalem och hon vill förklara varför kärlek är smärtsam genom att belysa den sociala, snarare än den psykologiska kontext som kvinnor och män möts i. Det kanske inte är personens jobbiga barndom och levnadshistoria som orsakat kärlekskrisen och man lindrar den inte genom introspektion och självkännedom, menar Eva Illouz.

 Trottoar i Sigtuna

Illouz tar upp många exempel från den värld som Jane Austen beskriver i sina romaner. Den man, som efter att ha uppvaktat en kvinna steg för steg på traditionellt sätt, sedan övergav henne drabbades av omvärldens fördömande på Austens tid. Det var synd om kvinnan som blivit lämnad, men skulden föll på mannen.

I dag är det den som blivit lämnad som känner sig skyldig."Den övergivna personens grundläggande självkänsla är allvarligt hotad. Istället för att fördöma sina pojkvänner ser dessa kvinnor ett direkt samband mellan det faktum att han har gett sig av å ena sidan och sitt jag och sin självkänsla å andra sidan."

Hur, frågar sig författaren, kommer det sig att starka och självständiga kvinnor står rådlösa inför männens undanglidande beteende? Illouz menar att det hon försöker utreda är en paradox. I dag har känslorna, kärleken och romantiken svalnat. Passion är något som de flesta uppfattar som löjligt. Samtidigt är kärlekens betydelse för vår självkänsla på många sätt större än tidigare.