I väntan på sparris

Det är sista april och jag går och tittar på mitt sparrisfält. Det är en pallkrage stort och omfattar fyra plantor satta förra året. Jag ser inget spår av liv, kanske är det för tidigt. Har glömt att tålamod är en essentiell egenskap hos en nybliven sparrisodlare. När sparristopparna så småningom sticker upp kan jag inte skörda dem, det måste vänta till 2012.

När det blir dags för mig att njuta av runda, gröna sparrisstjälkar ska jag göra som den Michael Wickham jag läste om i Financial Times nyss. Han tyckte om färsk sparris. Så han bar ut en liten spis i köksträdgården, satte på vatten i en kastrull, skar sin sparris och släppte den i det kokande vattnet. Mitt Trangia-kök kommer att komma väl till pass.

Glad Valborg till alla mina läsare!

Solglasögon

Alla ser snyggare ut i solglasögon, sa någon. Alltså dags att köpa nya. Vem vill inte vara vårsnygg. Men vilka solglasögon ska man ha när solen återvänder? Kontrast är vad man ska sträva efter, enligt vad jag har inhämtat. Ett runt ansikte ska ha fyrkantiga glasögon, ett fyrkantigt ansikte ska ha runda glasögon. Har du oval ansiktsform, var nöjd med din lott. Du ser alltid bra ut. Du kan välja fritt.

Äppelbord

Bordsäpple kallade man förr äpplen som var goda att äta färska som dessert vid ett middagsbord. Cox Orange, Gravensteiner och Åkerö är bordsäpplen. Allt annat var hushållsäpplen, bra till mos och matlagning men inte till att äta råa. Min terminologi för samma saker är (mer rakt på sak) ätäpple och köksäpple.

Bordsäpple får en annan betydelse när man ser det bord av Hans Hedberg som just nu finns på Stockholms Auktionsverk och snart ska säljas på Moderna Kvalitén (3-6 maj, nr 787). Den som vill ha det måste öppna lädret stort. Utropspris är 200.000 –300.000 kr. När är det tillverkat? Ingen på Auktionsverket vet, men man gissar på början av 1990-talet.

Bordet är format som ett rödgult äpple skuret mitt itu från foderhåla till skafthåla. Det är en märklig, naken frukt som vilar på ett litet stativ. Inget skaft, inga foderblad, inga ståndare, ingen pistill. Men tre fint kurvade, mörkbruna kärnor i mitten. Hans Hedberg var en stor konstnär men hans starka sida var hela äpplen.

Jag tror inte att detta var ämnat som ett bord. Det halva äpplet är en keramisk skulptur, inget annat. Bilden i auktionsverkets katalog (se ovan) visar också bordet utan skiva. Någon har lagt på en förfulande glasskiva som inte passar till äppelhalvan. Ett unikt bord, skulle man kunna säga. Bra att lägga vackra äppelböcker på.

Dårörten blommar

Lika tidigblommande som blåsipporna i min backe är dårörten. Dess försynta, brunlila klockor visar sig innan de gröna bladen har slagit ut riktigt.

Dårörten (Scopolia carniolica), en sällsynt växt som man kan hitta vid gamla ödehus på landet och någon gång förvildad i lövlundar och vid vägkanter, innehåller skopolamin, ett gift som har hallucinogena effekter och kan orsaka delirium och vanföreställningar. I lagom liten dos verkar skopolamin muskelavslappnande och lugnande. Enligt vad jag har sett på nätet används det i vissa medel mot åksjuka.

Dårörten har sitt ursprung i Centraleuropa. Det är en medicinalväxt men i Sverige har vi odlat dårört som en dekorativ vårblomma sedan 1800-talet.

Farlig murkla

På centralt belägen, kommunägd mark i Sigtuna skjuter det stenmurklor just nu, se bild. I går kunde jag räkna till tretton bruna hjärnliknande svampar.

Förr såg vi stenmurkla som en trestjärnig delikatess och vårprimör. Tänk murkelsås med grädde. Idag avråder svenska livsmedelsverket från all förtäring av stenmurkla eftersom den innehåller giftet gyromitrin. Även efter förvällning i två vatten finns lite av giftet kvar.

Men kanske vill du hellre lyssna till finska livsmedelssäkerhetsverket? Det anser fortfarande att svamparna är ätbara när de har förvällts två gånger. Jag har svårt att bestämma mig. Vid min ålder kan man väl äta några murklor vart tionde år? Å andra sidan är jag ingen risktagare. De vackra svamparna får nog stå där de står.

Le i luren

Alla känner vi någon som drabbats av vulkanaska -- man kan inte ta sig hem, man kan inte ta sig bort. Då är det tur att vi kan kommunicera med telefonens hjälp.

Sitter man fast där man inte vill vara, kan det vara svårt att dra på munnen. Ändå är det viktigt att le när man ringer upp en vän. Om man pratar i telefon utan att le, så låter man ond, skriver Nancy Mitford i sin roman Kärlek i kallt klimat.

Telefonfobi

Den 22 april 1899 föddes författaren och fjärilsexperten Vladimir Nabokov i en aristokratisk rysk familj. En av de saker som han brukade skryta med var att han inte kunde svara i telefon. När det ringde, var det hans fru Vera som lyfte luren. Inte heller kunde han skriva maskin. I alla fall var det frun som renskrev både hans manus och hans brev. I breven kunde det stå: ”Ring mig, min fru kommer att svara men jag kommer att stå bredvid och lyssna.”

Vladimir Nabokov bodde flera år i USA och föreläste bland annat på Cornell University. Hans fru körde honom till universitetet på morgonen och när hon parkerat bilen gick de arm i arm till föreläsningssalen. Naturligtvis gick de arm i arm. Jag har hittat starka indicier på att Nabokov var ansiktsblind. Genom att gå arm i arm, kunde fru Nabokov ge maken en diskret tryckning så snart de mötte en kollega som han borde hälsa på.

Kanske var Nabokov telefonfobiker. Telefonfobi, har jag funnit, är ganska vanligt. Gunnar Myrdal till exempel kände en rädsla för telefoner. Konstnären Lena Cronquist säger i en intervju (DN 15 aug. 2009) så här: " det är mycket jag drar mig för .. som att ringa. Telefon gillar jag inte. Den är väl bra, men jag använder den inte." Drottning Margerethe av Danmark använder inte vare sig mobiltelefon eller dator, som vi fick veta nyss i en tevedokumentär. Hennes släkting, vår svenske kung, använder inte heller dator och mobil (meddelat i en tidningsintervju för några år sedan).

Själv känner jag ett helt gäng telefonfobiker. Man låter helst någon annan svara i telefon, man ringer inte gärna upp någon. För en fobiker är e-posten en välkommen räddning.

Om din vän inte ringer dig så ofta som du önskar, ha överseende med det. Fråga om han/hon känner olust inför att ringa. Då kan ni mejla varandra och träffas lite oftare istället.

Mark Twain

I dag 21 april är det 100 år sedan Mark Twain dog. Han skrev de klassiska ungdomsböckerna Huckleberry Finns äventyr och Tom Sawyers äventyr. Han skrev också mycket annat och lämnade många roliga citat efter sig:

Det ligger böcker staplade överallt hos mig, på golvet, i stolar och så vidare. Det beror bara på att det är praktiskt taget omöjligt att låna bokhyllor.

Allt mänskligt är patetiskt. Humorns hemliga källor är inte glädje utan sorg. Det finns ingen humor i himlen.

Allt du behöver göra för att bevara hälsan är att äta sådant som du inte tycker om, dricka sådant som du inte tycker om och göra sådant som du inte tycker om.

Blomkål är inget annat än vitkål med universitetsutbildning.

Bank: ett ställe där de lånar dig ett paraply när solen skiner och kräver det tillbaka när det regnar.

En mobilhund vore bra att ha

Jag hade hand om Harry häromdagen medan matte var på utflykt till en grannstad. Harry är den trevligaste lilla pudel man kan tänka sig. Han älskar 1) köttbullar, 2) långa promenader och 3) äggkartonger. Får han en äggkartong sliter han förtjust sönder den i små, små bitar.

Om jag hade en egen hund skulle den heta Bastian. Jag vet inte vilken ras jag skulle köpa men Bastian är ett fint namn som passar både en liten svart terrier och en irländsk varghund.

Många påstår att livet blir rikare om man har en vovve. Den gör människan lyckligare genom sitt glada sällskap. Den kan hjälpa ägaren att fälla middagsköttet. Eller så skriver man en trevlig, storsäljande bok om sitt liv med hunden. Man kan också låna ut sin väldresserade hund vid en filminspelning eller hyra ut den som modell vid modefotograferingar och annat. Posten använde nyss ett gäng hundar för att göra reklam på temat ”E-handlarens bästa vän”. Reklamutskicket visade alla möjliga hundraser med brev eller paket i munnen.

Om jag hade en hund skulle jag kanske också låta honom tjäna ihop till sina pellets. Jag skulle utbilda Bastian till mobilhund. I USA har man börjat använda sådana hundar i fängelserna. En mobilhund, gärna en labrador, kan snabbt som blixten leta upp en insmugglad mobiltelefon om den så ligger gömd i jordnötssmör eller i en madrass. Och mobilerna måste hittas, annars kan internerna fortsätta att styra sina kriminella gäng från cellen.

Jag nosar på min Nokia från 1999. (Ja, den är urgammal men fungerar att ringa på och är det inte det en telefon ska vara till?) Nallen luktar inget alls. Tycker jag. Men det finns en liten komponent i varje mobiltelefon som har en stark, omisskännlig lukt för en hundnos.

I Sverige har vi inga mobilhundar. Ännu. På våra fängelser behövs de inte för vi har ett effektivt övervakningssystem och upptäcker om det skulle pågå ett mobiltelefonsamtal från en cell, säger mig säkerhetschef Krister Henriksson i Norrköping.

Men visst finns det ändå bruk för en mobilhund. Eftersom alla människor går med en mobil i fickan skulle Bastian hitta hungriga, uttorkade svampplockare som gått vilse eller frusna skidåkare som ligger med brutet ben i skogen. Min erfarenhet av ungdomar säger också att många ständigt tappar bort sina prylar och man börjar direkt att svettas om man inte har sin påslagna mobil i handen eller under kudden. Bastian skulle lätt som en plätt hitta deras förlorade dyrbarheter.

Men skulle Bastian och jag ha möjlighet att rycka ut på alla rop om hjälp att leta borttappade människor och mobiler? Bastian kanske hellre vill äta köttbullar, promenera och leka med äggkartonger. Och jag vill hellre sitta i gungstolen och läsa. Vid närmare eftertanke ger jag bort min affärsidé.

Snödroppe, mjölkblomma

Vad heter snödroppar på engelska? Frågade man i radioprogrammet Spanarna i går. Det heter snowdrops och i England finns massor av snödroppsälskare. Galantohophile är ett engelskt ord för snödroppsälskare. En galantofil samlar på snödroppar för sådana finns av fler slag än man anar: enkla, dubbla, med gröna prickar på kronbladen och utan.

Galantofil, har jag nyss lärt mig, kommer av Galanthus som är blommans botaniska namn och bygger på gala som betyder mjölk och anthos som betyder blomma. Snödroppe, mjölkblomma.