Utan personligt ansvar

Jullykta vid stranden av Sigtunafjärden

"Jag förstår inte varför du utsätter dig för det här. Du är värd något bättre." Säger Olof Sten till Ester Nilsson i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar (som jag till min glädje fick i julklapp). Läsaren förstår inte heller, hen håller med om att Ester är värd en mycket bättre man, men vi som plöjt Egenmäktigt förfarande känner den här kvinnan som blir besatt av den ene ovärdige mannen efter den andra. När hon har hittat ett kärleksobjekt hänger hon sig kvar med total brist på omdöme. Hon ger Olof extravaganta presenter, bjuder honom på dyra restaurangmiddagar, betalar hans taxiresor och köper till och med en bil för att kunna skjutsa honom runt i Sverige. Alla negativa beteenden hos den utvalde tolkar hon till sin fördel och man vill bara skrika: "Fattar du ingenting? Den här mannen leker med dig!" Stackars Ester Nilsson. Stackars alla kvinnor som har precis lika svårt att lämna olämpliga förhållanden.

Hugo Rask är en äldre, fet, självupptagen, svekfull man utan kapacitet att alltid följa med i Ester Nilssons intellektuella resonemang (det kan inte jag heller) och utan förståelse för hennes syn på moralfrågor. Olof Sten, den gifte skådespelaren, vill inte heller ta ansvar för andra än sig själv. Han ömsom stöter bort Ester, ömsom halar in henne. Lämna sitt äktenskap är det inte tal om. "Men vad ska han då med mig till?" Frågar sig Ester som är mer än lovligt naiv. Älskarinnan är för Olof Sten vad älskarinnor alltid har varit: ett nöje vid sidan om, ett roligt äventyr, en bekräftelse på mannens oemotståndlighet. När Ester äntligen, efter tre långa år, kan se klart -- ser mannens eländiga, sjaskiga gestalt -- andas läsaren ut.

När jag spanar i min kristallkula får jag syn på det här: Inom kort sätter sig Hugo Rask och Olof Sten (vilka nu de kulturmännen kan vara) för att skriva om sin relation med Ester Nilsson. Det ska bli intressant att läsa de romanerna. Aldrig att de skriver lika bra som Lena Andersson.