Det finns böcker som en genast vill läsa om när en kommit till sista sidan. Och det finns filmer som en vill se om och om igen. Phantom Thread är en sådan film.
Reynolds Woodcock (som spelas av Daniel Day-Lewis) älskar kvinnor och han ser till att omge sig med kvinnor. Där är hans skara av vitklädda, pålitliga och skickliga sömmerskor. Där är hans syster Cyril, stålkvinnan som administrerar hans ateljé i London där sköna kläder för rika och blåblodiga skapas efter Reynolds begåvade ritningar. Och, i sovrummet intill hans eget, bor älskarinnan. Fram tills dess att Reynolds tröttnar och Cyril skickar iväg kvinnan med en lämplig avskedsgåva i form av en tjusig klänning.
Ömtålig som en teros. Sådan är modeskaparen. Han klarar inte överraskningar hur välmenta de än är. Han tål inte höga ljud vid frukosten, då kommer hans sinne i olag. Det där otrevliga ljudet från någon som tuggar rostat bröd, finns det värre. Det får hans nya kvinna Alma lära sig: antingen måste hon dämpa sig eller äta frukost på sitt rum.
Alma (spelad av Vicky Krieps från Luxembourg) är den unga, invandrade servitrisen som Reynolds möter på ett kafé och tar med sig hem: hon har just de rätta proportionerna för att bära upp hans kläder på visningar. Alma blir kär men hur länge kommer Reynolds intresse för den unga kvinnan, som räknar på tyska när hon spelar sällskapsspel, att finnas kvar? Och vad säger egentligen hans sofistikerade kunder när de möter honom med den främmande fågeln (från gud vet vilken familj) vid sin sida?
Filmen har inte många mansroller men det finns en scen där Reynolds sitter på en restaurang med Alma, Cyril och sin vän Nigel Cheddar-Goode som är en inte så lång, lite satt och mustaschprydd man. Han spelas av George Glasgow vars verkliga yrke är att tillverka skor åt Londons modemedvetna herrar, pris cirka 40 000 kr paret. Det var när Daniel Day-Lewis var på besök för att diskutera de eleganta, handgjorda skor som han skulle bära i filmen (tillsammans med långa, lila strumpor) som Glasgow fick frågan om han ville medverka. Kanske gör de ingen fler film tillsammans. Day-Lewis har sagt att detta var hans sista film. Sad.
Man blir hungrig av att se filmen. Den innehåller mycket god mat, inte bara frukostar. Efter filmen köper jag en bagel med lax. Fast någon riktig bagel får jag inte utan ett ringformat bröd av franskbrödstyp strött med vallmofrön. Reynolds, som inte tål överraskningar, skulle ha smulat sönder det med klacken på sin handgjorda sko från Old Bond Street.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar