Kan vi läsa Dostojevskij?

Kan vi läsa Dostojevskij i dag? Och Leo Tolstoj? Ja, det vilar inte på deras axlar att Putin för krig mot Ukraina. Dostojevskij är den störste författaren som någonsin fötts, skrev Virginia Woolf till vännen Lytton Strachey i september 1912 när  hon var på bröllopsresa och hade läst ut Brott och straff. 

Virginia Woolf och Fjodor Dostojevskij har flera likheter. Båda gav ut böcker på eget förlag,  båda blev  internationellt berömda författare och båda hade svårt att känna igen människor.  Dostojevskij hade också svårt att hitta och verkar ha varit smått färgblind. 

Jag har precis läst ut boken Mitt liv med Dostojevskij av Anna Dostojevskaja. Mycket intressant. Hon var synsk och kunde ofta förutse saker vilket, menar hon, renderade henne många obehagliga ögonblick men förklarades av att modern var svenska. Norskor och svenskor är kända för att vara synska, har hon fått veta. Själv hade jag hellre velat vara synsk än ansiktsblind.

 

1922 - det underbara året

I går talade jag med min vän Ingrid som berättade att hon tänkte läsa Ulysses. Det är inget jag avundas henne. Jag har hållit i boken på biblioteket och den är tjockare än en tegelsten. 

I dag, 2022-02-02, är det hundra år sedan Ulysses av James Joyce kom ut. År 1922 har blivit kallat annus mirabilis, det underbara året. Då utgavs nämligen också T S Eliots dikt The Waste Land, The Garden Party av Katherine Mansfield,  Baal av Bertolt Brecht  och Sodome et Gomorrhe av Marcel Proust. Detta var också Rainer Maria Rilkes stora år. Under  några veckor i februari 1922 skrev Rilke 55 dikter publicerade under titeln Sonetterna till Orfeus varefter han, efter flera års prokrastinering, skrev klart sitt verk Duinoelegierna. 

År 1922 utgavs också Jacob´s Room av Virginia Woolf, den första fullstora boken utgiven på paret Woolfs förlag The Hogarth Press. Jag är den enda kvinnan i England  som kan skriva vad jag vill, jublade Woolf när hon hade blivit sin egen förläggare. 

Man kan läsa på olika  håll att Hogarth Press refuserade Ulysses. Det är inte sant. Leonard och Virginia Woolf såg bokens förtjänster och undersökte möjligheten att ge ut den, men hittade inget tryckeri som vågade ta sig an uppgiften. Risken att bli bötfälld för osedlighet var för stor. 

Kvinnofångar

 

Christina Kellberg är det många läsare av Dagens Nyheter som känner till. Hon var i mer än 40 år anställd på tidningen och gjorde starka reportage från olika miljöer. Hon har därefter ägnat sig åt att skriva böcker varav den senaste, som nyss kommit från trycket, heter Kvinnofångar.  

Här får vi möta 40 kvinnor som runt krigsåren var intagna på Växjöfängelset, då Sveriges enda centralfängelse för kvinnor. Vi får läsa om deras brott – som ofta var stöld, fosterfördrivning och prostitution – och vad som drev dem till att bryta mot lagen. Kvinnors svaga ställning, stark fattigdom och svårighet att göra legal abort är några svar. 

Christina Kellberg skriver inkännande om kvinnornas utsatthet  i samhället och i fängelset. Jag blir starkt berörd  av hennes text.  Det är en bit viktig kvinnohistoria som hon lyfter fram i sin bok.

 

Allt om Mrs Dalloway

 

En bok kan vara som en bakelse: en flott utsida som gömmer ett överdådigt, läckert innehåll i många lager. Något man bara vill kasta sig över och sätta tänderna i så fort som möjligt. Ostörd, med en kopp kaffe. 

Lika lockande som en festlig bakelse är den nyaste utgåvan av Mrs Dalloway. Merve Emre, biträdande professor i Oxford, har kommit med ett kommenterat verk. Jag tror att Virginia Woolf skulle ha varit belåten med att Emre har gjort ett så grundligt arbete. Läsarna får fortlöpande kommentarer till texten i höger och vänster marginal och vi får inte mindre än 150 illustrationer. Bland annat kartor över hur Mrs Dalloway, Peter Walsh ch Septimus Warren Smith och hans fu Rezia  promenerar i London. Vilken underbar bok.

 

Johanna Ekström i New Yorker

Den amerikanska veckotidningen The New Yorker skickar varje dag ett nyhetsbrev: The Daily. Dagens utskick innehåller kortprosa av Johanna Ekström: Listening for the Click “It feels like the beginning or the end of a love story. Always either the beginning or the end.”

Kokt bok till middag

Det finns författare som kammar hem triljoner på sina böcker. Lagercrantz till exempel. Medan de flesta författare  tjänar obetydligt eller inget på sina verk. Och så finns det författare som avvisar alla inkomster. Dit hörde amerikanen Charles Webb som dog i England förra året 81 år gammal. 

Det var Charles Webb som 1963 gav ut romanen The Graduate som låg till grund för filmen med samma namn (svensk titel Mandomsprovet). Webb tackade nej till arvet efter sin far och mor och han vägrade att låta alla miljonerna han fick för filmrättigheterna ge honom och familjen ett bekvämare liv. Istället bodde han med fru och barn i en husvagn och tog jobb som städare. 

Times Literary Supplement (17 juli 2020) skrev att en av sönerna, David Webb, är konstnär. En gång smulade han sönder The Graduate som han därefter kokade och åt med tranbärssås. Vi vet inte om han orkade äta upp hela boken. Det finns många sätt att revoltera mot sin far.

 

 

Hur dog mrs Ramsey?

Alla vi som läst Virginia Woolfs roman "Mot Fyren" har undrat över två saker: hur kom det sig att konstnären Lily Briscoe kände familjen Ramsey och blev bjuden till deras sommarhus? Och hur dog egentligen mrs Ramsey? Den engelska litteraturprofessorn Maggie Humm tog fasta på dessa två frågor och har besvarat dem i romanen "Talland House" som kom förra året. Finns än så länge bara på engelska. Det är roligt att se hur Humm väver in detaljer från "Mot fyren" och från Woolfs eget liv i sin roman. Hur klarar en litteraturprofessor att skriva skönlitteratur? Alldeles utmärkt. Humm gick en skrivarkurs efter att hon hade gått i pension och, har hon berättat, skickade sitt färdiga manus till The Literary Consultancy som läste och gav goda råd. Det finns en samstämmighet mellan Woolf och Humm. Virginia Woolf var 13 år när hennes mor dog 49 år gammal. På samma sätt var Maggie Humm 13 år när hennes mor dog 49 år gammal.

George Smiley, adress 9 Bywater St.

John le Carrés hjälte var George Smiley. William Boyd, som lusläst alla le Carrés böcker, har på ett övertygande sätt lett i bevis att Smiley bodde på Bywater Street i Chelsea. Granne med James Bond faktiskt. Om du vill gå till Smileys hus vid nästa besök i Lonodn, så är adressen 9 Bywater Street. Han flyttade dit på 1950-talet och bodde kvar till åtminstone tidigt 70-tal.

Här bodde James Bond

Alla Sherlock Holmes-fantaster vet att den supersmarte mannen bodde på 22 Baker Street i London. Men var bodde James Bond? Det kan jag upplysa om: 25 Wellington Square, Chelsea, London. Det är författaren William Boyd som klurat ut adressen. Bonds skapare Ian Fleming arbetade på 40-talet och början av 50-talet på Sunday Times samtidigt som Desmond MacCarthy arbetade där. Han och hans fru Molly (båda var prominenta medlemmar av Bloomsburygruppen) bodde i Chelsea, på just den adressen, i östra hörnet av Wellington Square. En adress som Fleming alltså gav till Bond. För att läsa Boyds övertygande resonmang kring detta, får man söka upp Times Literary Supplement 17 juli 2020.

Maigret flyttar hemifrån

Jag har en packe gamla Maigret-pockets. Bladen är gula och ryggen spricker upp när jag läser böckerna. Har inbillat mig att jag köpte allihop i Paris på 70-talet men där tar jag fel. Min senast lästa bok var "Maigret en meublé" från 1957. Mitt i boken hittar jag en kopia på en tipskupong inlämnad 9 december 1961 på Lidingö (hoppas att den gav utdelning) och lite senare ett dragspel på 8 sidor av samma bok på svenska: "Maigret flyttar hemifrån". Kan en tipstokig redaktör på det förlag som gav ut Maigret i Sverige ha bott på Lidingö? År 2005 gav A.Roger Ekirch ut sin bok om natten: "At Day´s Close". Där skriver han bland annat att före industralismens genombrott var det vanligt att människor talade om första och andra sömnen: man sov några timmar, var vaken ett tag (tog en promenad, bad böner, älskade eller gjorde något annat) och sov igen några timmar. Jag har aldrig stött på uttrycken första och andra sömnen i någon bok förrän nu: i "Maigret en meublé" säger en pensionatsvärdinna att hon inte tycker om att bli väckt under sin "premier sommeil". Georges Simenons första Maigretdeckare kom 1930. Han skrev raskt 19 deckare på tre år, gjorde ett uppehåll och lät den storväxte kommissarien med bostad vid Boulevard Richard-Lenoir i Paris träda i tjänst igen tio år senare. Den sista boken blev "Maigret et Monsieur Charles" som kom 1972.