Bergööska huset i Hallsberg

Ett av mina goda minnen från Mjölby är att solen lyste förbi två enormt höga träd med blodröda blad och in i mitt vindsrum på det ärorika stadshotellet -- före detta Järnvägshotellet, byggt 1873, klätt i målad, korrugerad plåt precis som husen på Island -- hela kvällen.

Min svemesterresa slutade förstås inte i Mjölby, jag fortsatte till Hallsberg. Där lockade Bergööska huset byggt på 1880-talet med fornnordiska stildrag och nu förklarat som byggnadsminne. Huset ritades av ritat av Ferdinand Boberg (hans första uppdrag) och försågs med väggmålningar av  Carl Larsson, gift med Karin vars barndomshem detta var.

Bergööska huset

Karin Larssons värld heter en bok av Lena Rydin som är väl värd att läsa: många  bilder från Karin Larssons liv och trevliga texter. Det är nästan så jag får lust att börja brodera något inspirerad av Karins verk i Sundborn.

Poirot odlar pumpor

Jag odlar squash och det är väl ingen människa som har misslyckats med den grönsaken men till min ledsnad ser de stora flikiga bladen ut som om de drabbats av pesten. Vad skulle Hercule Poirot ha sagt? Han skulle odla pumpor när han gick i pension. Ja, inte vilka pumpor som helst utan han tänkte sig att förädla fram nya, raffinerade sorter. Det är svårt att tänka sig den berömde privatdetektiven med fingrarna i jorden men Poirot -- som har en egen sekreterare, en butler och en privatchaufför -- hade förstås  en trädgårdsmästare som gjorde jobbet.

Squash med friska blad

Varför var det just pumpor och inte rosor eller luktärtor som Poirot skulle ägna sig åt? Det förklarar Agatha Christie i sin självbiografi. Den första roman av Dickens som hon läste var Nicholas Nickleby och hennes favorit i den boken var den gamle mannen som slängde pumpor över muren till Mrs Nickleby som ett led i sin uppvaktning. Kanske, skriver deckardrottningen, var det därför det fick bli pumpor.

När Agatha Christie var barn red hon gärna på den stora amerikanska gunghästen Mathilde. När hon inte störtade nedför backarna på den likaså amerikanska leksakshästen Truelove (hennes pappa var från USA). Båda dessa präktiga kusar förvarades i ett växthus som kallades K. K eller möjligen Kai Kai, skriver Christie i sin självbiografi. Författare hämtar allt från sitt liv till sina verk. I boken Ödets port från 1973 har Mathilde, Truelove och växthuset K.K. (eller kanske Kai Kai) betydande roller.

Varje gång jag tittar på Engelska antikrundan i teve hoppas jag att någon ska komma och visa upp sina viktorianska porslinsmenyer. I Ödets port står att porslinsmenyer brukade folk ha på bjudningar. Så här, skriver författaren, kunde en meny se ut på den tiden: två soppor, en klar och en redd. Ovanpå det två sorters fisk och sedan två entrérätter (jag vet inte vad det är) och sedan sallad eller någonting liknande. Och efter det åt man stek och därefter kanske en sorbet. Till sist, ovanpå alltsammans, en hummersallad! Fascinerande att få veta vad rika engelsmän åt till middag förr. Bara en sorts stek?

Cylindrar i konsten

Bara för att  Haren med bärnstensögon var en så suveränt bra bok ville jag också läsa keramikern Edmund de Waals bok Den vita vägen som berättar om porslinets historia.  Dock, man måste vara mer intresserad av ämnet än jag för att orka läsa ut boken.

Men visst är det intressant att vi i Europa inte förrän på 1700-talet kunde tillverka porslin.  Först då hade man begripit att det krävdes två sorters mineral för att göra porslin: petuntse, eller porslinssten, och  kaolin eller porslinslera.

På konsthallen Artipelag utanför Stockholm pågår en utställning med verk av Edmund de Waal samt den italienske målaren Giorgi Morandi. Jag väntade mig alla möjliga vackra kannor och skålar men de Waal visar cylindrar och ingenting annat än cylindrar. Influerad, som jag tror, av Morandi som i minst tre tavlor på utställningen också visar cylindrar.

Tavla av Giorgio Morandi (1890 - 1964).

Ett verk med cylindrar uppställda i hyllor med stora luckor. De Waal kallar verket  Läsaren från 2016, ska minna om konstnärens judiska farfarsfar som förlorade stora delar av sitt bibliotek i Wien.

Oläsligt

Berättelsen om San Michele av Axel Munthe är en absolut oläslig bok. Det har jag alltid tyckt -- två gånger har jag försökt att läsa den -- och nu har jag mött medhåll.  J M Coetzee skriver i sin självbiografiska bok Pojkår, scener ur ett liv i provinsen att Munthes bok fanns hemma hos hans föräldrar och att han två gånger försökte läsa den men blev uttråkad: ..... kan aldrig lista ut vem Axel Munthe är, om boken är sann eller påhittad, om den handlar om en flicka eller en plats.

Det är så mycket jag inte begriper. Förstår inte hur den boken kunde bli en omtalad internationell bestseller.

Till Mjölby

Jag visste att jag inte var en hundperson, a dog character, skriver Agatha Christie. Hundar kommer ingenstans om ingen tar med dem ut, sådan ville hon inte vara. Därför åkte hon ensam till Bagdad (och vilken tur, där träffade hon sin andra man arkeologen Max Mallowan).

Jag vill inte heller vara en hundperson. När G inte ville följa med på resan -- jag tror att han tyckte att Mjölby lät ospännande, dammigt och torrt -- åkte jag ensam. Mjölby, kan jag berätta, är en högst charmerande liten stad. Svartån -- som en gång drev de kvarnar som malde det mjöl som gav platsen dess namn -- rinner rakt igenom staden och man har anlagt vackra promenadstråk längs stränderna.

Här finns intressanta hus och vackra skulpturer. Ett stenkast från stadskärnan ligger Kungshögarna, ett stort öppet gammalt gravfält, och Ryttarhagen där man kan vandra och låtsas vara Jane Austen och samtidigt botanisera bland en rikedom av blomväxter.

Bland alla sevärdheter finns minnesplatsen efter Per-Olof Ahl, mjölbysonen som grundade Kapp-Ahl. Här är två minnesmärken i bemålat stål, en damkappa och en herrock tillverkade av Stefan och Johannes Asp, samt växter med textil anknytning.


Säg några växter som är knutna till kläder, uppmanade jag G när jag kom hem. Lin och nässlor, föreslog han. Bra svar, men i Mjölby tänker man längre. Minnesplatsen är smyckad med sockblomma, brudslöja, ulleternell, solhatt och fingerborgsblomma.

Här är några fler planteringsförslag till den som vill anlägga en "textil trädgård": jungfrulin, ringkrage, vårkrage, prästkrage, halskråsdahlia, knappsäv, spetsmössa, munkhätta, stormhatt, korallband, slöjblomma, husarknappar, sammetsblomster och tofslilja.

Agatha Christie var ansiktsblind

Fredrik Backman, författaren bakom bestsellern En man som heter Ove var sommarvärd nyss. Han berättade att han inte kan beskriva människors ansikten. Jag är ansiktsdyslektisk, sa han. Han får givetvis hitta på egna ord -- det får författare -- men jag gissar att han är ansiktsblind, kan inte känna igen ansikten. Fler framgångsrika författare har kännetecknats av samma funktionsnedsättning. Dostojevskij och Strindberg är bara två exempel.

Agatha Christie var ansiktsblind. Det tänkte jag redan när jag läste The body in the library där Christie skriver att alla blonda kvinnor liknar varandra. När jag sedan läste Ödets port och kom till det här stycket var saken klar: Det är väldigt svårt så här i början, för folk ser nästan likadana ut och går klädda i samma sorts kläder och först vet man inte vem som är vem. Om någon inte är väldigt vacker eller väldigt ful.

Enda sättet att få min starka misstanke bekräftad var att plocka fram och läsa Agatha Christies självbiografi från 1977.  Hon föddes 1890 och berättar om en privilegierad uppväxt i ett stort hus med en far som var ekonomiskt oberoende och tillbringade sina dagar på klubben, rika människor förväntades inte att arbeta. 

På sidan 416 hittar jag vad jag söker:
People, I have never had good memory for. My own friends are dear to me, but people that I merely meet and like pass out of my mind almost at once. Far from being able to say: "I never forget a face" I might more truly say "I never remember a face".

En olycka efter en annan

There is no place like home for an accident, säger man i USA. Det stämmer så bra. Häromdagen fastnade jag med ringfingret (höger) i hålslagningsapparaten.
"Gick det hål?" frågade B.
Ja, det blev ett litet hål i fingertoppen som svullnade upp.
"Hur kan man bara göra något sådant? " frågade C.
Ja, jag vet inte, men ibland klarar en människa det som verkar omöjligt. G var hemma, som tur var, och hjälpte mig loss.

En olycka följer gärna på en annan. Ligan som skickade mig en bluffaktura i förra månaden ger sig inte. Nu har jag fått en betalningspåminnelse. Jag har gjort om hela proceduren: strukit ett streck över fakturan, skrivit Bestrides och skickat tillbaka den med mottagningsbevis till den falska Tele2-adressen. Och svurit över att jag måste använda tid och pengar på bedrägeriförsök. Naturligtvis blir det varje gång en polisanmälan. 

Dikter av Ingrid Sjöstrand

Så glad jag blev när det kom ett brev från min favorit-poet Ingrid Sjöstrand, 94 år.
"ÄN, texter i urval" stod det på den ljusblå pärmen.

Tänk att kunna skriva som Ingrid med så mycket fyndiga formuleringar, så mycket klokhet och så stor dos humor.

Här är Ingrids korta dikt om stigar:

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram

Ur Skogen i  trädet, 1981

Högsommar

Måsarna härjar vilt i toppen på grannens körsbärsträd. En promenad downtown Sigtuna bjuder den angenämaste blomdoft från gamla höga lindar.

Är det högsommar, frågar jag meteorologen, Ja, säger han och tillägger att nu, en månad efter sommarsolståndet, är dagen 1 timme och 10 minuter kortare. Vill inte tänka på att det är höst snart.

 

Att ringa en rörmokare

"Om ens försök att ringa upp rörmokaren inte kröntes med framgång gick man till gamle Isaac Bodlicott".  Skriver Agatha Christie i sin bok Ödets port (inte en av hennes bästa). Tyvärr är det ofta som ens försök att ringa upp rörmokaren inte kröns med framgång. Rörmokare svarar aldrig i telefon, läser jag i en artikel som handlar om opinionsundersökningsföretagens svårigheter att få tag i folk som vill svara på frågor.  Hur rörmokarna skulle rösta om det var val i dag,  eller vad de tycker om att införa en sockerskatt, får vi aldrig veta.

Min rörmokare låter också telefonen ringa. Problemet med dagens rörmokare är att de är så mångsidiga och kompetenta. Det handlar inte längre bara om att installera ett badkar eller dra rör till en gästtoalett. De måste behärska riktigt avancerade saker. Jag  kan inte vänta att min älskade rörmokare ska ta telefon när han är i färd med att skruva fast ett känsligt instrument på någons solvärmeanläggning och komma hem till mig på stört för att laga min pajade anläggning.

Vi är många som röstar på Casablancca som den bästa filmen i historien. Kanske för att Ingrid Bergman är så vacker och för att vi tror att vi, om tillfälle ges, ska vara lika storsinta som Rick och offra vår egen lycka till förmån för en Stor Sak. We´ll always have Casablanca heter en bok av Noah Isenberg som kom tidigare i år. Den berättar allt om produktionen och mottagandet av filmen utom det jag verkligen ville veta: hur scenarbetarna byggde upp ett trovärdigt Casablanca i Hollywood och hur de monterade ihop det där flygplanet av papp som vi ser höljt i dimma i slutscenen.

Många har givetvis gjort sig lustiga över filmen. I Isenbergs bok hittar jag en skämtteckning från The New Yorker med rubriken "Om Rick hade varit byggmästare". Teckningen visar Bogart i rutig skjorta som säger till Ingrid Bergman -- jag menar Ilse Lund -- så här:
-- Kanske inte i dag. Kanske inte i morgon. Men snart och för resten av ditt liv.