söndag 15 oktober 2017

Sällskapet



Jag hade precis avslutat Wanderlust: Att gå till fots av Rebecca Solnit när jag i går började läsa Sällskapet av den danska författaren Christina Hesselholdt. SvD har en fyra sidor lång artikel om henne i dagens tidning. Sällskapet är en bok som berättar om människor som är roade av att läsa. Ja, boken verkar handla till stor del om litteratur.

Syskonen Dorothy och William Wordsworth på äldre dagar.
I Wanderlust får man läsa mycket om syskonparet Dorothy och William Wordsworths långa fotvandringar i Lake District. Sällskapet inleder med att jagpersonen Alma vandrar med sin man i syskonen Wordsworths fotspår. Dorothy och Williams var förtjusta i varandra (folk pratade) men det hindrade inte William från att vara ogin. Det var Dorothy som lade märke till den landsvägsbreda remsan av tusentals underbara påskliljor vid en strandkant och uppmärksammade brodern på dem. Han författade sedan sin berömda påskliljedikt men, skriver Christina Hesselholdt, han bekräftade aldrig hur stor betydelse systern hade haft för tillkomsten av den. 


Påskliljor i Fagerås
Hesselholdt ger oss hela dikten (hon har översatt den från engelska och därefter har Ninni Holmquist  översatt från danska till svenska) som börjar så här:

Jag vandrade ensam som ett moln
Som seglar högt över dalar och kullar
När jag plötsligt såg en flock,
en mängd gyllene påskliljor;
Längs sjön, mellan träden
Fladdrande och dansande för vinden.

Första versen i Wordsworths dikt lyder så här i original:

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o´er vales and hills
When all at once I saw a crowd,
A host of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees, 
Fluttering and dancing in the breeze. 

Om ett halvår får vi glädjas åt dansande påskliljor igen. Om vi lever och har hälsan.


måndag 9 oktober 2017

Vad är detta?



I gräset på den övergivna sommarstugetomten låg detta. En vacker blå sak som ser ut som en liten skulptur. Kan någon säga vad den har använts till? Har den med en flaggstång att göra?


söndag 8 oktober 2017

Sommarstugan i skogen



Den gamla jordkällaren har förlorat sin dörr
I en skog nära mig låg det en sommarstuga. Aldrig att jag sett någon vistas där, sommar eller vinter. Häromdagen när jag tog vägen förbi var platsen helt övergiven. Bostadshus, dass och vedbod  -- allt var väck, bortforslat. Jag vågade mig in på tomten. En vit plastkruka, några bräder, ett par små prydnadsfigurer som barn hade gömt som skatter vid foten av en björk och lite annat smått skräp var vad som lämnats  kvar. Jordkällaren också, förstås. Dörren hade ramlat av för längesedan och inne i källaren, på en hylla, låg två runda fågelbon. Kan två tättingar har ruvat bredvid varandra? Eller kom samma fågel tillbaka och byggde sig ett nytt bo året därpå?  G, som kan fåglar, tror på det senare. Han gissar på en koltrast.


 En gammal tidning, Stockholms Dagblad från 29 augusti 1931, låg slängd på marken. Kanske var 1931 sommarstugans byggnadsår. Första sidan låter läsaren veta att Långbro sjukhus har brunnit och det var en hemsk syn -- våldsamma flammor stego upp mot den månbelysta himlen -- och 350 kvinnliga patienter på sinnessjukhuset svävade i fara men tre brandkårer lyckades efter styvt arbete kväva branden.

En annan rubrik lyder "Kreuger & Toll har 1:a halvåret 1931  intjänat 73 milj. och nedbringat skulderna med 75 milj." Här får läsaren den oroande nyheten att "aktierna ha varit utsatta för press från ett internationellt organiserat baissekonsortium, som icke tycks tveka att utsprida ogrundade rykten om bolaget. " I en officiell kommuniké, som står att läsa på tidningens handelsavdelning, meddelar dock ingenjör Ivar Kreuger "att kursfallet ej motsvaras av någon förändring inom bolaget".

Endast Ivar Kreuger visste allt om hur skakiga hans affärer verkligen var. Om drygt sex månader kommer han att skjuta sig i Paris. Kreuger lämnar efter sig ett meddelande som börjar: "Jag har ställt till en sådan oreda att jag tror att det här är den bästa lösningen för alla inblandade". Den efterföljande utredningen visar att den store finansmannen, Sveriges stolthet, var en bedragare.

tisdag 3 oktober 2017

Om familjen Mann

Ingen är stor inför sin kammartjänare, har det sagts. Tjänaren ser allt det som hålls utanför den offentliga bilden av fursten.

Ingen författare framstår heller som en helt och hållet beundransvärd människa för den som har läst en sanningsenlig biografi över personen ifråga. Tilman Lahme har skrivit boken "Familjen Mann" om paret Thomas och Katja Mann och deras sex barn.

Är Thomas Mann en hängiven familjefar? Nej, det var hans fru som skötte barnen och såg till att de aldrig störde den skrivande fadern. Alla visste att han hade tre favoriter: de två äldsta barnen och den allra yngsta. Är han en trofast äkta make? Nej, Thomas Mann är bisexuell och förälskar sig ibland i vackra unga män.

Är den här författaren en ödmjuk person med stor integritet? Inte alls, mycket tyder på att han såg sig som den störste författaren av alla och den villa med havsutsikt han lät bygga åt sig i Pacific Palisades, Los Angeles, efter att barnen var vuxna, omfattade 20 rum. Manns stora välgörare Agnes Meyer, som i många år hjälpte honom med pengar och värdefulla kontakter, fick motta tiggarbrev och blev snävt behandlad.

Man får ändå skilja på författaren och hans verk. Buddenbrooks fortsätter att vara en underbar roman. 

lördag 30 september 2017

Hemma hos Astrid Lindgren



Astrid Lindgren älskade träd, tror jag. Hennes vardagsrum pryds av sex tavlor med vackra träd och i ett fönster står en skulptur av ett träd. I hennes böcker hittar man också träd av alla sorter, sockerdricksträd såväl som klätterträd och körsbärsträd.

Jag har besökt Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm, med utsikt mot de vackra träden i Vasaparken. Det kändes högtidligt att vara där. Lägenheten står kvar intakt och visas för mindre grupper på begäran. När Astrid Lindgren flyttade med sin familj till fyrarummaren var hon en okänd småbarnsmamma, när hon dog i sin säng i lägenheten år 2002 hade hon positionen av berömd författare älskad över hela världen.

Foto av Karin Nyman och Astrid Lindgren som sitter i den gamla barnsängen.

Dottern Karin Nymans gamla säng måste vara litteraturhistoriens mest berömda barnsäng. Det var här Karin låg och lyssnade när mamma Astrid på dotterns förslag började berätta sagan om Pippi Långstrump.

Astrid Lindgren låg kvar och författade -- stenograferade -- sina böcker i sängen på förmiddagen. Sängen är smal och man ser på mattan var hon satte ned fötterna.


Ur Astrid Lindgrens stenografiblock
Vid det här skrivbordet och den här skrivmaskinen besvarade Astrid Lindgren sina läsarbrev -- jag fick också svar den gången jag skrev till henne -- tills arbetet blev för omfattande och hon fick hjälp av en sekreterare. På Kungliga Biblioteket förvaras de 75 000 brev som hon mottog från hela världen. Astrid Lindgrens arkiv, det största på KB, upptar 150 hyllmeter. 


Köket är litet men välutrustat,  med gasspis.

I hallen hittar man författarens vita keps

torsdag 28 september 2017

Jonas Hassen Khemiri på engelska

I går skulle jag gå och se "Gudfadern" med Marlon Brando på vår utmärkta biograf Gröna Ladan i Sigtuna, men det gick inte, Postnord klarade nämligen inte att leverera den gamla rullen i tid. Finns det någonting alls som Postnord klarar, undrar jag som en av många i klagokören.

Istället stannade jag hemma och läste novellen "As you would have told it to me (sort of) if we had known each other before you died" av Jonas Hassen Khemiri som var införd i den amerikanska veckotidningen The New Yorker.  Att bli publicerad där är ärofullt, så grattis till författaren.

Om man går in på thenewyorker.com/podcasts kan man lyssna på Jonas när han läser sin novell.  Man får också veta att han har blivit översatt till 20 språk och att hans senaste roman har getts ut i USA. 

lördag 23 september 2017

Våra vitsande frisörer


Hårfint i Hässleholm
Äntligen, säger jag bara. Äntligen får jag en förklaring till varför svenska frisörer hittar så roliga namn till sina salonger. Huvudkontoret, Salong Sax och Fön, Lady och Kalufsen -- det är ingen hejd på fyndigheterna.

I  Svenska Dagbladet i dag läser jag att en tysk språkforskare vid namn Ann-Katrin Mehren har som sin nisch just vitsiga affärsnamn, vad hon kallar ideofiers (fråga mig inte hur det uttalas), och skriver  nu en avhandling om detta fenomen med exempel från bland annat svenska frisörsalonger.
Hårizont  i Umeå
I höst ska Ann-Katrin Mehren föreläsa om sin specialitet vid Göteborgs universitet vilket passar bra. Det är språkforskaren Johan Järlehed som svarar för inbjudan och på frågan varför just frisörer är så vitsiga svarar han att de, som arbetar med ett föränderligt personligt yttre i en kvinnodominerad sfär, kan kosta på sig att vara mindre formella än andra yrkesutövare.

Vi skulle inte anlita en målarfirma med ett humoristiskt namn -- den firman skulle vi betrakta som mindre seriös -- men tilltalas av lekfullheten i ett fyndigt namn på en salong.


lördag 16 september 2017

Hur såg Marie Antoinette ut?

Var Marie Antoinette vacker? Det är något jag har tagit för givet -- hon var ändå en omsusad drottning -- men i The New York Review  läser jag att den franska drottningen hade ett utseende som ställde hennes porträttmålare inför en grannlaga uppgift: ett porträtt av drottningen måste vara likt men på samma gång smickrande. En som som klarade den utmaningen bra var Elisabeth Louise Vigée Le Brun, en vacker, förmögen och framgångsrik fransk konstnär som målade drottningen fyra gånger.

Mot slutet av sitt liv skrev Elisabeth Louise Vigée Le Brun en handbok för porträttmålare. När man målar kvinnor måste man smickra dem, tala om hur söta de är, vilken vacker hy de har och så vidare, det får dem att må bra, skrev konstnären.

Använder den som målar självporträtt sig av smicker? Det händer, skulle jag tro. Men knappast Carin Ellberg. Hon är en landets mest kända konstnärer och har målat sitt eget porträtt om och om igen, ibland ett om dagen, alltsedan 1985. På konstgalleriet Andréhn - Schiptjenko i Stockholm visas just nu 622 av Carin Ellbergs självporträtt.

Blir det inte väldigt enahanda bilder? Nej, för utseendet skiftar med kläderna, frisyren, hårfärgen, åldern och dagsformen. Kvinnan på bilderna ser bister, butter, stursk, ledsen, vilsen, ifrågasättande,  avståndstagande eller osäker ut. Är hon glad någon gång? Nej, hon är lika oleende som Karl Nordströms fiskarkvinnor.

måndag 11 september 2017

Tack, Hasse Alfredson!


Farfar Anderssons hus i Malmköping
Ibland går man med en låt i huvudet. Häromsistens var det "Han hade foten i en potta och kunde inte komma loss." Ganska irriterande, särskilt som jag inte kunde mer än just de orden. Försökte nynna på någon annan riktigt bra sång, som "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma", men det hjälpte inte. Pottan satt ohjälpligt fast till den slutligen lossnade, efter ett par dagar.

Precis som man kommer ihåg var man hörde att någon känd person hade dött -- G och jag tankade bilen vid en bensinstation i Småland när vi fick veta att Diana hade dött, då för 20 år sedan -- så minns man var man mötte en känd person. På restaurang Blå Porten i Stockholm såg jag en gång Hans Alfredson med fru och han såg precis lika rar och finurlig ut som i teve. Den store humoristen finns inte mer, men han blir kvar i vårt minne. 

Bilden visar en privatbostad vid Förrådsgatan i Malmköping där jag var i somras. I det här huset bodde Malmköpings Spritbolags förste disponent Alfred Andersson med familj. Barnen tog namnet Alfredson och ett av barnbarnen, Hans Alfredson, begåvades med ett extra stort mått av varm, skön, dråplig humor som vi alla har haft förmånen att få ta del av. 

söndag 10 september 2017

Christer Lindarw -- här är hans liv

Att läsa sanna historier om andra människors liv är bland det roligaste som finns, medge det. Hur började det för henne eller honom, hur gick det till när hen tog sig fram på tiljorna/i författarvärlden/på idrottsarenan/som designer? Visst vill man veta det?

Hur kom det sig att en klädintresserad kille från Eskilstuna -- som växte upp med sin ensamstående mamma i en etta i Eskilstuna och hade designerdrömmar -- blev en mäkta framgångsrik, applåderad dragshowartist? Den resan är spännande att följa och författaren Christina Kellberg ger oss Christer Lindarws historia, så som han har berättat den för henne, i den stora, läsvärda boken This is my life med så glamoröst omslag att man först tar den för en tung chokladkartong.